Vägra gymnasieval åt sonen!

[Byange_stall]

Sv: Vägra gymnasieval åt sonen!

Har pratat med sonen, han kommer att få gå där - han får söka dit. OM Detta är vad HAN vill. Men vi SKA ner och titta på skolan. Det kommer att innebära uppoffringar, pengar mm. Men visst om han vill! Det är fortfarande att jag inte är säker på om detta är hans val eller pappans val. Att det är pappan som pushar på och inte han. Om det är pappan som pushar på, tycker jag inte att det är värt det! Självklart kan en sån här utbildning göra att gymnasiegången känns lättare, roligare i en annars jobbig gymnasielinje. Men om det är pappan som pushar på och han kanske inte vill så kommer det att göra det tuffare för honom. Jag vill veta om det är han som vill eller pappan som pushar på ....Pappans intresse verkar stort för detta, men sonens har jag inte märkt av! Pappans intresse för att han skall flytta på internat är stort, men är det för att sonen vill eller för att pappan vill ha större utrymme med sin nya familj. Jag har mina tvivel där - och därför mitt nej! Om det är pappan som driver på - då gör jag kanske min son en tjänst som säger nej i hans ställe. Jag vet hur det är att säga nej mot hans pappa - har ju faktiskt levt med honom! Deras hus och familj (med 2 barn med nya frun) Barnen har eget rum men han och frun sover i hallen uppe. Om sonen bor på internat så kan de möblera om. Här om sonen vill har han 2 rum på övervåningen eftersom vi har 8 r och k. Om han vill bo själv så visst, vi kan fixa en lägenhet även här på vår gård eller i stan. Om det är sonen som vill och är drivande (vilket jag inte märkt av här hemma hos oss) så lär jag försöka se det och självklart låta honom gå.

 

[Tassetass]

Sv: Vägra gymnasieval åt sonen!

Det värsta som kan hända är att han efter ett tag känner att det var fel val, kommer hem och börjar på en annan skola. Optimalt? Kanske inte! Men när är livet optimalt, varesig man är tonåring eller vuxen? Oavsett hur det går så kommer han lära sig massor om sig och om livet och det är betydligt viktigare än något så - i det långa loppet - sjukt oviktigt som vilket gymnasieprogram man går på.

Förresten... Vad gäller pappans påtryckningar (om sådana finns). Spontant sett så tycker jag bara det är bra med föräldrar som pushar sina ungar att flytta, se nya miljöer och träffa nytt folk. Det får givetvis inte gå till överdrift, men hellre det än att göra som du gör, faktiskt.

 

[Inte_Ung]

Sv: Vägra gymnasieval åt sonen!

Om plats hade varit ett problem för pappan så hade han nog verkat för att sonen bodde på heltid hos dig - eller hur?
Det hade ju liksom varit billigare.

 

[escodobe]

Sv: Vägra gymnasieval åt sonen!

Han är femton år. Vad han vill bli idag kan vara något helt annat om ett år eller om två månader. Det hör liksom åldern till.
Vad man väljer i gymnasiet behöver inte vara livsavgörande. Så länge man får behörighet till universitet så kan "specialämnena" antningen ses som en specialfördjupning som kan bli ett yrke eller bara ha funktion som en morot för att ta sig genom de andra ämnerna.

Kan ju bara svara för mig själv. Jag valde linjen jag drömt om sen jag började högstadiet och som jag "brunnit för" sen jag kunde gå. Men den linjen hoppade jag, till allas förvåning av och började på en annan efter 1½ år. Men det samma gjorde min syster som läste hemma. I bägge klasserna jag gick så var det ett stort ålderspann på eleverna och flera som läst andra linjer tidigare.

Efter studenten har det mesta av mitt yrkesliv har varit inriktat på helt andra saker än nån av linjerna.
Nu läser jag till socionom. Har dessutom på vägen nästan lyckats skramla ihop till ytterligare en gymnasieutbildning (saknar 300 gymnasiepoäng för att vara USKA, validerade resten).
Det är inte som förr, då man skaffade sig ett arbete och var kvar på sin arbetsplats tills man fick sin guldklocka. Man byter arbetsplatser och om/vidarutbildar sig i mycket högre grad.

Visst, ekonomiskt så kanske det kostar lite mer än att ha honom hemma men att det skulle kosta 5000-6000 i månaden är nog att ta i. I allafall om ni räknar med inackorderingstillägg, studiebidraget och sådant.
Jag studerar och har månadskostnad på strax över 6000 och då betalar jag kurslitteratur, akassa, två hundar(dyra i drift) och sådant förrutom alla kostnader som hyra,facket, el,tvlicens och sådant. Det är betydligt billigare i skolkorridor. Man får helt enkelt lära sig att rätta munnen efter matsäcken.

 

[TinyWiny]

Sv: Vägra gymnasieval åt sonen!

Du skriver att din son har lätt för sig och att han aldrig har öppnat en läxbok hemma. Kanske är det vad som driver honom att plugga på internat?
Han kanske hoppas att han kan få utmaningar istället för att som nu gå till skolan för att det är där han ska vara och sedan gå hem till datorn för att få hjärnstimulans?

Min son har alltid haft lätt för sig i skolan och "alla" tyckte att han givetvis skulle välja en linje som går ut på att plugga vidare efter gymnasiet. De menade att det skulle vara "synd" att inte ta tillvara hans intelligens genom att välja att börja jobba efter gymnasiet.

Han ville inte gå någon linje där jobb möjligheterna inte fanns efter gymnasiet, där han visste att plugga på högskola var "enda" chansen att senare få jobb.

När han var liten klurade han och byggde mycket, sa alltid att han ville jobba på samma ställe som sin pappa och göra det som han gjorde, så gör ju många barn.
Han valde träteknisk linje, "alla" skrek av förskräckelse när de fick veta eftersom de menade att "där blir han ju inget, han som har så bra betyg behöver ju inte välja en så dålig linje, han kommer aldrig osv. osv."
När han första gången kom hem från skolan och sa med glittriga ögon att han fått en utmaning i skolan så var jag lika lycklig som han
Innan gick han till skolan och kom hem till datorn för att få utmaningar, nu behöver han inte datorns utmaningar för han får dem i verkliga livet.

Nu lever han för att konstruera komplicerade saker i cadcam, han kan göra allt från minsta detalj ritning till färdigt vitrinskåp utan problem. Han kan och han gör något som är verkligt, han ritar och funderar och gör sedan något som blir något, något han kan ta på och veta att han har gjort själv ifrån noll, från plankan till en färdig möbel.

Hans dröm är inte längre att få jobba som sin pappa, han vill jobba med finsnickeri, att tillverka saker till andra.

Jag är så glad att jag inte är så inbillsk att jag ens försökte puscha honom åt ett håll han inte ville, för mej hade det varit totalt otänkbart att ens tänka så, jag litar och litade på att det han har fått med sig genom åren gör att han gör kloka val och att det han väljer att läsa gör att han mår bra.
Gymnasietiden ska vara något man ser tillbaka på och ler, den kunskap man får om sig själv är den viktiga, inte vad man egentligen läser.

NU tar han snart studenten, han vet vad han vill och han kommer söka sig till mindre firmor med finsnickeri.
Om han nu hade känt att nej det här vill jag inte jobba med, jag vill studera vidare på högskola/universitet så hade inte det varit något problem, alla linjer idag ger behörighet på högskola. Så varför göra gymnasievalet svårare än vad det är?
Om min son nu hade känt att det här inte var det han ville göra så har han ändå alltid kunskapen kvar, det är inte alla som kan göra fina möbler själva

Hela livet kan man välja vad man vill göra, gymnasiet är inte avgörande. Det är ett fåtal som jobbar med den inriktning de valde på gymnasiet, för hur många är det inte som har gått natur tex som jobbar på donken? Ett jobb lika bra som vilket som medans man funderar på vad man vill göra härnäst.

Låt din son välja själv och skriv bara under, det är hans liv inte ditt, låt honom göra det han tror på.

(Hoppas att du har bett honom om ursäkt nu)

 

[Byange_stall]

Sv: Vägra gymnasieval åt sonen!

Han är femton år. Vad han vill bli idag kan vara något helt annat om ett år eller om två månader. Det hör liksom åldern till.
Vad man väljer i gymnasiet behöver inte vara livsavgörande. Så länge man får behörighet till universitet så kan "specialämnena" antningen ses som en specialfördjupning som kan bli ett yrke eller bara ha funktion som en morot för att ta sig genom de andra ämnerna.

Kan ju bara svara för mig själv. Jag valde linjen jag drömt om sen jag började högstadiet och som jag "brunnit för" sen jag kunde gå. Men den linjen hoppade jag, till allas förvåning av och började på en annan efter 1½ år. Men det samma gjorde min syster som läste hemma. I bägge klasserna jag gick så var det ett stort ålderspann på eleverna och flera som läst andra linjer tidigare.

Efter studenten har det mesta av mitt yrkesliv har varit inriktat på helt andra saker än nån av linjerna

Det är detta jag menar oxå, du valde att gå en utbildning som du sedan hoppade av. Hur kommer han att må där ner, långt borta! Hans val kommer att påverka båda familjerna här uppe. Inte bara mamma, han har småsyskon i båda familjerna. Vår dotter här avgudar honom. Hon kommer att sakna honom minst lika mkt som mamma. Om internatboendet blir dyrt, vi blir utan jobb så kommer vi att vara tvungen att sälja av hästarna. Hästarna kanske man måste avveckla ändå om ekonomin blir tuff. Bland annat hennes, som hon övertagit efter storebror... Kommer han att tycka att "när han kommer på efter kanske en termin - att han valt fel. Att övriga fått offra för hans vilja - hur mår han då? " Även om han har studiebidrag, inackorderingstöd mm så kan man nog räkna på 5-6 per månad, bidragen ger nog 2 i allafall. Men hemresor, fickpengar, mat mm. Om vi säger att det är en kostnad på 2 för varje familj. När pengarna tryter då skall vi välja vad som går först, hans internat eller hästarna. Väljer vi bort hans internat då drabbar det honom, väljer vi bort hästarna så drabbar det hans lillasyster oxå. Det handlar inte bara om att mamma kommer att sakna honom. Han har syskon som kommer att sakna honom oxå. Att han bor hemma är billigare - men inte lika roligt. Det har jag full förståelse för. Oavsett vilket valet blir så kommer det att kännas - även för honom.
*det är alltså många punkter. Vem puffar på? Har han ett intresse eller är det en kul grej som är rolig att prova på? Avståndet? Ekonomi? Visst när han tröttnat på nudlar så lär han sig laga mat! Orolig kommer man alltid att vara för sina barn oavsett om de är 15 eller 45? Om det här bara är en kul grej som påverkar andra - då är det inte okej tycker jag. Marinintresset har jag som sagt inte sett. Utbildn här är lika bra teoretiskt, men kanske inte lika roliga. Men här - påverkar inte det hans syskon och här ser jag honom.. Vi kan hjälpa till på ett annat sätt om skolan känns tung. Samt att jag vet hur han mår! Han kommer kanske att få sin första fylla där - 50 mil bort! Visst jag kan inte stoppa - han kan festa även om han går på gymn här. Orolig är jag - även om jag vet att man måste släppa taget. Det är inte bara att jag säger nej för sakens skull, jag vill veta att detta är värt även ev uppoffringar som övriga familjen får göra för hans skull. Det behöver inte bli så - men kan bli så! Det är en tung börda som jag inte tycker att han skall behöva ta, mamma kan vara boven i dramat och säga blankt Nej. Då behöver inte han grubbla på uppoffringar, visst han kommer att hata mig "kanske". Nu har jag lovat att han får kryssa i det på provvalet och att vi skall iväg och titta på skolan. Men om jag lägger över beslutet på honom är jag inte lika taskig då!

 

[Inte_Ung]

Sv: Vägra gymnasieval åt sonen!

Det enda som ja kan se är att du bara ser dig själv - hela tiden.
Försök att se sonen i stället och livet ur hans synvinkel.

Du påminner om min empatistörda mamma.
Du fantiserar ihop vad sonen skall känna i stället för att utgå ifrån vad han verkligen känner.

Som det här " Samt att jag vet hur han mår!" det handlar hela tiden om dig.

 

[Ajda]

Sv: Vägra gymnasieval åt sonen!

Min sambos bror var ungefär som du beskriver din son när han gick på högstadiet. Men sambons bror var ganska tillbakadragen och umgicks sällan med kompisar.
Inte utåtriktad helt enkelt.

Men han flyttade 25 mil härifrån och började gymnasiet och blev en helt annan människa. Mycket mer utåtriktad, ansvarstagande osv.
Nu kan ju inte längre hans mamma prata åt honom och han måste själv ta tag i saker o ting.

 

[escodobe]

Sv: Vägra gymnasieval åt sonen!

Det är detta jag menar oxå, du valde att gå en utbildning som du sedan hoppade av. Hur kommer han att må där ner, långt borta! Hans val kommer att påverka båda familjerna här uppe. Inte bara mamma, han har småsyskon i båda familjerna. Vår dotter här avgudar honom. Hon kommer att sakna honom minst lika mkt som mamma. Om internatboendet blir dyrt, vi blir utan jobb så kommer vi att vara tvungen att sälja av hästarna. Hästarna kanske man måste avveckla ändå om ekonomin blir tuff. Bland annat hennes, som hon övertagit efter storebror... Kommer han att tycka att "när han kommer på efter kanske en termin - att han valt fel. Att övriga fått offra för hans vilja - hur mår han då? " Även om han har studiebidrag, inackorderingstöd mm så kan man nog räkna på 5-6 per månad, bidragen ger nog 2 i allafall. Men hemresor, fickpengar, mat mm. Om vi säger att det är en kostnad på 2 för varje familj. När pengarna tryter då skall vi välja vad som går först, hans internat eller hästarna. Väljer vi bort hans internat då drabbar det honom, väljer vi bort hästarna så drabbar det hans lillasyster oxå. Det handlar inte bara om att mamma kommer att sakna honom. Han har syskon som kommer att sakna honom oxå. Att han bor hemma är billigare - men inte lika roligt. Det har jag full förståelse för. Oavsett vilket valet blir så kommer det att kännas - även för honom.
*det är alltså många punkter. Vem puffar på? Har han ett intresse eller är det en kul grej som är rolig att prova på? Avståndet? Ekonomi? Visst när han tröttnat på nudlar så lär han sig laga mat! Orolig kommer man alltid att vara för sina barn oavsett om de är 15 eller 45? Om det här bara är en kul grej som påverkar andra - då är det inte okej tycker jag. Marinintresset har jag som sagt inte sett. Utbildn här är lika bra teoretiskt, men kanske inte lika roliga. Men här - påverkar inte det hans syskon och här ser jag honom.. Vi kan hjälpa till på ett annat sätt om skolan känns tung. Samt att jag vet hur han mår! Han kommer kanske att få sin första fylla där - 50 mil bort! Visst jag kan inte stoppa - han kan festa även om han går på gymn här. Orolig är jag - även om jag vet att man måste släppa taget. Det är inte bara att jag säger nej för sakens skull, jag vill veta att detta är värt även ev uppoffringar som övriga familjen får göra för hans skull. Det behöver inte bli så - men kan bli så! Det är en tung börda som jag inte tycker att han skall behöva ta, mamma kan vara boven i dramat och säga blankt Nej. Då behöver inte han grubbla på uppoffringar, visst han kommer att hata mig "kanske". Nu har jag lovat att han får kryssa i det på provvalet och att vi skall iväg och titta på skolan. Men om jag lägger över beslutet på honom är jag inte lika taskig då!

Anledningen jag valde att hoppa av hade INGET med internatskolan eller utbildningen att göra. Det var av helt andra personliga skäl. Vilket jag skrev.

Visst, det är möjligt att han tar sin första fylla där. Sånt händer. Men det kan lika gärna hända på fest hos kompisarna hemma när han ska "sova över" eller på tältutflykten på en ö. Hur han kommer att må? Du kan prata med honom över msn varje dag. Vad det gäller studier så brukar det finnas studiegrupper på sådana skolor.


Att du och familjen skulle sakna honom - det får ni helt enkelt lära er göra. Ni kan inte räkna med att han kommer bo nära er resten av livet.
Ärligt talat så verkar du milt sagt överbeskyddande. Han ska till en skola, inte lifta runt i tredje världen.

Räkna på ekonomin, han behöver ju inte komma hem så ofta. Men glöm inte att han kostar hemma med.
Har ni ont om pengar så kan man söka extra tillägg hos CSN. Det kan säkerligen finnas fonder att försöka med.

 

[Byange_stall]

Sv: Vägra gymnasieval åt sonen!

Med frasen "samt att jag vet hur han mår" menade jag inte att jag vet vad han tänker, känner eller så. Jag kan aldrig veta vad han tänker, vill eller mår. Han är en egen individ. Det jag menar att här ser jag om han mår dåligt, blir deppig. Han säger ofta att allt är bra om man frågar - men man kan se på honom att så är inte alltid fallet. Så var det innan när det var tufft i skolan, när han blev mobbad och mådde pyton. Inte förrens jag anmälde skolan, kalla in polis, rektor och kallade till möte med de andra föräldrarna så blev klassen splittrad och han kunde andas ut igen. Han har man en gång haft deppiga barn som haft ont i magen och inte kunnat gå till skolan så är man livrädd för att detta skall hända igen. Visst han är äldre nu, iallafall några år till men min oro är stor. Det kan jag inte förneka. Jag vet hur han mådde då, och var då väldigt orolig för honom. Min oro är bla klarar han psykiskt av detta med flytt, högre studietempo eller kommer han att återigen sluta sig!

 

[escodobe]

Sv: Vägra gymnasieval åt sonen!

Säg att hyran är 2500. Då ingår el och internet.(tittade på deras alternativ och det verkade ligga på den nivån ungefär)
Jag har 2000 kr/mån till mat/kläder/nöje/fickpengar och då betalar jag alla mina måltider. Han äter minst ett mål i skolan.
Busskort 300kr? Mobil 200 kanske?

=5000

In
1875(inackorderingstillägg)
1050 ( Studiebidrag)
= 2925

Då kostar det er ungefär 2000kr att ha honom hemmifrån. Då får du dra bort kostnaden för maten hemma, bussresor hemma, telefon, el ect.
Det som kommer till sen är då resorna. Han kanske kan åka hem 2-3 gånger på en termin? Han åker billigt på tåg och flyg.
Så himla dyrt är det med andra ord inte. Men har man små marginaler så kan man som sagt få extra stöd.

 

[Petruska]

Sv: Vägra gymnasieval åt sonen!

Som jag läser dina inlägg så är det någon sorts katastrof om din son går marinprogrammet utifrån sin pappas vilja, men det är helt okej (till och med bra) om han låter bli, utifrån din vilja. Varför är din vilja okej att påverka honom med, men inte pappans.

Att sonen lyssnar på sin pappas förslag ser jag som att det kan finnas en ganska bra kontakt mellan pappa och son.

Någonstans ifrån måste ju en så ung kille få sina impulser, de vet ju inte så mycket om världen ännu. Och i det här fallet då: en impuls från pappan. Det är väl bra?

Uppenbarligen har din son haft stora problem på hemmaplan, med skola, kompisar och så vidare. Jag skulle se det som ett gott skäl för honom att komma iväg. Slippa den hembygd som uppenbarligen fungerat ganska dåligt, få komma ny till en ny miljö där alla är nya för varandra och börja sitt lite friare ungdomsliv från scratch.

Just pojkens problem, talar för en flytt, tycker jag. Han är så stor nu, att du som mamma ändå inte kommer att kunna lösa problem åt honom i nämnvärd utsträckning. Det är smärtsamt, men det får man ta. Så stora barn behöver inte sin mammas ständiga närvaro och omsorger, hur gärna man än vill ge dem det.

Sin första fylla kommer han garanterat att ta under gymnasietiden. Vad är det för problem med det? Hade du tänkt följa med honom på festerna under tonårstiden, eller?

 

[murran]

Sv: Vägra gymnasieval åt sonen!

Jag skulle låtit sonen gå i den skola han ville! Det man är intresserad av, gör det lättare att studera, och att få bra betyg. Om han inte kan laga mat, så lär han sej det..Att bo inackorderad eller på internat, är ett utmärkt sätt att lära sej bli självständig, och att klara sej själv. Tror också att han kan finna fler kompisar bland likasinnade, dvs såna som har samma intresse som honom, än om han är tvungen att gå nåt, som han egentligen inte vill och med människor som inte befinner sej på samma intressenivå..

 

[Byange_stall]

Sv: Vägra gymnasieval åt sonen!

Min sambos bror var ungefär som du beskriver din son när han gick på högstadiet. Men sambons bror var ganska tillbakadragen och umgicks sällan med kompisar.
Inte utåtriktad helt enkelt.

Men han flyttade 25 mil härifrån och började gymnasiet och blev en helt annan människa. Mycket mer utåtriktad, ansvarstagande osv.
Nu kan ju inte längre hans mamma prata åt honom och han måste själv ta tag i saker o ting.

Jag hoppas verkligen att det skulle göra honom gått, han är trots allt ansvarstagande! Han får självklart gå - om han känner att han vill och fixar detta. Jag kommer hur som helst att vara orolig. Min son umgås nästan aldrig med kompisar. Iallafall inga jämngamla, det är äldre som han lärt känna genom sin kusin som han hakar på. En inhyrd hästtjejs kille som han träffar ibland och spelar data med. Ngn gång ibland tar han hem ngn fr skolan på lunch för att vi bor nära och skolmaten typ var dålig. Ingen som han umgås med efter skoltid eller helger. Kanske blir det skillnad på internat där de har samma intressen. Om det nu är detta som är min sons intresse! Eller så märker han att detta var inte hans intresse... (utan pappans intresse) Om det inte är hans intresse och alla övriga på internatet har mer intresse av detta än han så får han nog ännu jobbigare. Vem vet!
Han får flytta hem så klart - men förra gången - fick man dra ur honom vad som var på gång och hur han mådde. Den här gången är jag 50 mil bort och kan inte dra ur honom ngt. Min uppfattning av honom är att han är stolt och inte säger om ngt är fel. Allt är så bra, även om han spyr på mornarna innan skolan. Och visst - han har nog lärt sig att vara utan vänner och trivs kanske utan vänner... !

 

[Trissa]

Sv: Vägra gymnasieval åt sonen!

Hans val kommer att påverka båda familjerna här uppe. Inte bara mamma, han har småsyskon i båda familjerna. Vår dotter här avgudar honom. Hon kommer att sakna honom minst lika mkt som mamma. Om internatboendet blir dyrt, vi blir utan jobb så kommer vi att vara tvungen att sälja av hästarna. Hästarna kanske man måste avveckla ändå om ekonomin blir tuff. Bland annat hennes, som hon övertagit efter storebror... Kommer han att tycka att "när han kommer på efter kanske en termin - att han valt fel. Att övriga fått offra för hans vilja - hur mår han då?

Ingen dålig press du lägger på en tonåring...

För mig var det ett jättelyft att bo på internat på gymnasiet, på alla tänkbara sätt. Jag jobbar inte idag med det gymnasiet utbildade mig till, och skulle ändå aldrig valt bort de åren!

 

[Byange_stall]

Sv: Vägra gymnasieval åt sonen!

Som sagt, jag har pratat med sonen - gjorde det redan igår kväll! Har talat om för honom att det står honom fritt att välja själv. Han vet att jag inte är förtjust i detta - men det tror jag han faktiskt har förståelse för! Jag vill inte hindra honom! Vet att han en dag måste stå på egna ben. Kommer att avsluta mina inlägg i tråden och invänta hösten med vånda =) Många bra svar - och lite hjälp på vägen har jag dock fått... Lite att grubbla på så att säga... Hans gymnasieval är inte värt att starta krig för - varken med honom eller pappan. Hoppas bara att jag aldrig kommer till stadiet "vad var det jag sa...!"

 

[Rebecka83]

Sv: Vägra gymnasieval åt sonen!

Men han flyttade 25 mil härifrån och började gymnasiet och blev en helt annan människa. Mycket mer utåtriktad, ansvarstagande osv.
Nu kan ju inte längre hans mamma prata åt honom och han måste själv ta tag i saker o ting.

det här är ungefär min tanke.. jag har en känsla av att han kommer att växa som person o vara sig själv!! För det är nog rätt sällan man faktiskt är sig själv tillsammans med sina föräldrar i 15års åldern. Det tycker att man är först i vuxen ålder när man kan mötas mer som vänner.

Så TS, jag tycker du ska låta sonen pröva på. stötta honom o låt honom själv ta ansvar.

 

[escodobe]

Sv: Vägra gymnasieval åt sonen!

Hoppas bara att jag aldrig kommer till stadiet "vad var det jag sa...!"

Jag tror att den där meningen är något man får räkna med att tänka både en och femton gånger när man har en tonåring.
Det ingår i arbetsbeskrivningen.

 

[escodobe]

Sv: Vägra gymnasieval åt sonen!

Jag hoppas verkligen att det skulle göra honom gått, han är trots allt ansvarstagande! Han får självklart gå - om han känner att han vill och fixar detta. Jag kommer hur som helst att vara orolig. Min son umgås nästan aldrig med kompisar. Iallafall inga jämngamla, det är äldre som han lärt känna genom sin kusin som han hakar på. En inhyrd hästtjejs kille som han träffar ibland och spelar data med. Ngn gång ibland tar han hem ngn fr skolan på lunch för att vi bor nära och skolmaten typ var dålig. Ingen som han umgås med efter skoltid eller helger. Kanske blir det skillnad på internat där de har samma intressen. Om det nu är detta som är min sons intresse! Eller så märker han att detta var inte hans intresse... (utan pappans intresse) Om det inte är hans intresse och alla övriga på internatet har mer intresse av detta än han så får han nog ännu jobbigare. Vem vet!
Han får flytta hem så klart - men förra gången - fick man dra ur honom vad som var på gång och hur han mådde. Den här gången är jag 50 mil bort och kan inte dra ur honom ngt. Min uppfattning av honom är att han är stolt och inte säger om ngt är fel. Allt är så bra, även om han spyr på mornarna innan skolan. Och visst - han har nog lärt sig att vara utan vänner och trivs kanske utan vänner... !

Det verkar vara en rätt stor skola, så det lär gå betydligt fler andra än de som läser på marinbiologiprogrammet där. Jag gissar på att han får vänner, det brukar inte vara något problem ens för de "udda" typer på sådana ställen - faktum med att det brukar finnas rätt många sådana.
Skulle det inte lösa sig med vänner så verkar det i ärlighetens namn inte vara nån större skillnad mot nu. Han kan ju alltid komma hem om det skiter sig.

 

[Tassetass]

Sv: Vägra gymnasieval åt sonen!

Som sagt, jag har pratat med sonen - gjorde det redan igår kväll! Har talat om för honom att det står honom fritt att välja själv. Han vet att jag inte är förtjust i detta - men det tror jag han faktiskt har förståelse för! Jag vill inte hindra honom! Vet att han en dag måste stå på egna ben. Kommer att avsluta mina inlägg i tråden och invänta hösten med vånda =) Många bra svar - och lite hjälp på vägen har jag dock fått... Lite att grubbla på så att säga... Hans gymnasieval är inte värt att starta krig för - varken med honom eller pappan. Hoppas bara att jag aldrig kommer till stadiet "vad var det jag sa...!"

Varför ska du säga "Vad var det jag sa?"? Är det inte mycket bättre att säga, "Du gjorde det du kände var rätt, den här gången funkade det inte, men det är sådant som händer! Nu tar vi nya tag och hittar en annan väg."

Föräldraskap är ingen tävling i vem som har mest rätt utan det handlar om att stötta sin knodd när de behöver bli stöttade när de ska bege sig ut i stora vida världen.