Vad ska jag göra?

J

JobbigaLiv

Jag behöver hjälp och stöd, jag vet inte vad jag ska göra.

Jag har ett spädbarn, bor med min sambo.

Min sambo visar inget som helst intresse för barnet, han är bara irriterad när jag ber honom att kanske byta blöja, eller bara ta barnet som lite avlastning. Aldrig att han tar barnet spontant, och byter blöja, eller bara umgås med honom.

Barnet är väldigt skrikigt, och det gör inte saken bättre. Sambon blir irriterad, och gör en massa dumma saker som att lägga ner barnet, och klappa jätte högt med händerna bara för att han ska bli tyst (Barnet blir rädd och tystnar då i några sek, för att sen skrika ännu högre). Han har heller inte förstått att barns nackar och hjärnor är jätte ömtåliga, utan är allmännt klumpig med barnet, glömmer bort att hålla en hand bakom nacken. (har hänt några gånger, och då har barnets huvud fallit bakåt), och är helt enkelt inte försiktig, för han tror inte på mig, sin egen mamma eller BVC när vi säger att barn är ömtåliga.

Jag är livrädd att han ska skada honom, utan att tänka sig för.

Jag funderar på att flytta ifrån honom, men då blir det jätte långt bort, eftersom jag bara har min sambo här, ingen annan, och flyttar jag, så blir det närmare mina föräldrar. Då blir ju barnet utan sin pappa...

åh, vad skit jag mår!
 
Sv: Vad ska jag göra?

Jag tror inte att det är någon större förlust för barnet att vara utan sin pappa :crazy:

Seriöst. Prata med honom. Vad vill ni? Han? Vill han vara en förälder och vara en del av sitt barns liv så får han faktiskt börja intressera sig för sitt barn. Vill han inte det så lämna honom, bums!

Sådär kan ni ju inte ha det.

Bamsekram!
 
Sv: Vad ska jag göra?

Jag pratade med honom idag, och frågade honom om han inte hade något intresse av sitt barn, han "visste inte".

Han sa att inget han gjorde med honom var kul, och att han ändå bara skriker när han gör något med honom. Det är inte så konstigt, eftersom han redan skrämt honom, och alltid pratar med arg röst, de få gånger han pratar med honom. När han ska passa honom, då sätter han sig bara framför tv:n och håller i honom, och låter honom gallskrika, iställer för att offra 10 min på att gå och prata med honom lite, så han blir lugn.

Jag känner inte igen sambon, från att ha gått ifrån att vara jätteglad och förväntansfull när jag var gravid, till det här, när jag ständigt går med en klump i magen för att han ska råka skada honom. Jag har redan tänkt tanken att han kanske redan har råkat skada hjärnan eller nacken, men allt verkar vara bra med den lilla, han lyfter på huvudet och tittar sig omkring.
 
Sv: Vad ska jag göra?

Är din sambo väldigt ung? Jag tror att han absolut inte vet vad han gett sig in på, i och med att han ärpappa. För allas bästa, men framförallt för ditt barns bästa, skulle jag lämna honom.

Jag blir gråtfärdig av att läsa om hur ointresserad han verkar av sitt barn.

Flytta därifrån innan han råkar skada barnet. Snälla.
 
Sv: Vad ska jag göra?

Han är 27 år. :crazy:

Jag har aldrig känt mig så liten och ensam som jag gör nu.

Ja, jag funderar på att flytta!
 
Sv: Vad ska jag göra?

Du tycker inte du tar i lite väl?

Varför lämna karln bara för att han inte vet hur han ska göra?
Jag gissar att han är fullständigt förvirrad och hjälplös. Han vet ingenting, inget blev som det var tänkt och när han väl försöker blir det bara ännu värre. Klart att han då undviker barnet. Kul att känna sig värdelös som pappa.

Han behöver hjälp och då hjälp på hans nivå, inte förmaningar eller föreläsningar som bara bekräftar ur dålig han är.
 
Sv: Vad ska jag göra?

Oj, jag hade faktiskt kunnat gissa på 17 :o

Hur är det mellan er två då? Det kan inte vara speciellt bra, om du kan överväga att flytta? Jag tycker du gör helt rätt, jag kan inte tänka mig att något annat skulle vara bättre för ditt barn än att inte umgås med pappan.

Jag kan inte förstå hur man kan vara så likgiltig inför sitt eget barn. Visste han inte vad som väntade när du var gravid?
 
Sv: Vad ska jag göra?

Hur ska han kunna veta vad som lugnar barnet?

Det är ingen kunskap som bara uppenbarar sig. Din klump i magen gör troligen också honom nervös och det hjälper ingen.
 
Sv: Vad ska jag göra?

Jag förstår hur du menar, och vi är flera som försöker visa honom hur han ska göra för att det ska bli bra, för både honom och barnet.

Jag har visat, och sagt tusen gånger att det är bara att prata med barnet, och gå runt lite med honom, då blir han lugn, men sambon "har inte tid""lust" osv, utan ska han göra något med honom så ska det vara så att han kan titta på tv, eller knappa på datorn samtidigt

Det är ingen som skäller på honom, därimot är vi många som försöker förklara att man måste vara försiktig, och lugn
 
Sv: Vad ska jag göra?

Fast, näe. Jag tycker faktiskt inte det.

Hur länge ska ts och hennes barn vänta innan han bestämmer sig för om han har något intresse för barnet eller ej? Tills barnet blir skadat?
 
Sv: Vad ska jag göra?

Men jag skulle också ha en klump i magen om mina barns pappa skulle ha så dåligt intresse för barnet. Eller om han skulle vilja se på tv/sitta vid datorn varje gång han hade hand om det. Eller låta det skrika utan att ens försöka trösta det. Magkänslan som mamma är inte alltid att igonrera som något löjligt.
 
Sv: Vad ska jag göra?

Det har varit bra ända tills barnet föddes. Lite svajigt nu och då, men ingetv allvarligt.

Det som gör att jag överväger flytten är att jag är rädd för att barnet ska bli skadat, för varje dag som går så blir det svårare och svårare att älska sambon. :(

Jag tror att han trodde det skulle vara roligare med ett spädbarn, och att han skulle kunna leva lite mer som sitt "gamla" liv. Det kanske kommer att bli bättre när barnet blir äldre, och inte lika ömtåligt, men vågar jag vänta tills det...?
 
Sv: Vad ska jag göra?

Fast det är nog inte så bara för din sambo. Det där med att klappa i händerna hade jag lätt kunnat försöka med ( jag kan noll om bebisar) och när det bara gjort saken värre hade nog lusten och modet att fortsätta försöka varit rätt litet. Speciellt om jag såg någon annan göra det mycket bättre. Alla goda råd skulle jag ta som kritik och bevis på att jag var kass. Det är en svår balansgång för hjälp måste man få, men det kanske skulle gå bättre om det kom från någon annan pappa som känt likadant. Pappa-grupp kanske?
 
Sv: Vad ska jag göra?

Jag ska höra med BVC, om de kanske har något sånt.
 
Sv: Vad ska jag göra?

vet pappor som varit ointresserad av sin bebis. Det har oftast inte berott på bebisen utan att de känner sig utanför. De vet inte vad de ska göra, deras sambo har helt plötsligt blivit "bara" mamma. De känner sig bortglömde, bebisen blir en konkurent om sambon/mamman. Det finns massa anledningar
 
Sv: Vad ska jag göra?

Men han är 27 år! Inget litet barn som ska behöva uppmuntras och omhuldas och hela tiden behöva få bekräftelse på hur duktig han är.

Tycker han att det är svårt/läskigt/jobbigt med barn så är han tillräckligt gammal att säga det. Till sin sambo som han i alla fall har barnet med.

Det är ingen ursäkt att behandla barnet illa bara för att man känner sig värdelös som pappa. Och det borde man kunna fatta om man är 27 år och vill förstå. Men han verkar ju sakna det intresset.
 
Sv: Vad ska jag göra?

Ja, det är klart att det finns anledningar och att det är jobbigt för pappan också. Det är ju lika mycket omställning för honom att bli förälder som för mamman.

Men jag tycker ändå att han betéende är otäckt, och skulle inte acceptera att mina barn behandlades så av deras pappa.

Det är ointresset och likgiltigheten som skrämmer mig.
 
Sv: Vad ska jag göra?

Som jag ser det så har han försökt trösta och misslyckats. Därav ointresset som inte alls behöver vara just det. Det kan lika gärna vara rädsla och känsla av att vara kass förälder. Då blir det lätt så att man skjuter ifrån sig objektet( barnet) för att slippa den känslan.

Alla vet inte hur man tröstar barn effektivt. Jag vet det definitivt inte då har jag ändå tillgång till en massa tjejkompisar som jag kan relatera till på min nivå. Pappor har inte alltid den förmånen.

och om nu fadern vill titta på tv samtidigt kan han väl få göra det. Han måste få ha en egen relation till barnet på sina villkor. Det är inte modern som ska bestämma hur umgänget med barn ska se ut.
 
Sv: Vad ska jag göra?

Hade bara varit att han kände sig utanför (vilket han säkert gör), men ändå kunde ta hand om barnet utan att det finns risker att barnet kan skadas, så hade det varit lugnt, jobbigt men lugnt.

Men nu är jag bara rädd att det ska råka bli något...

Kanske är jag som är känslig...
 
Sv: Vad ska jag göra?

Min sambo hade också svårt för att "aktivera" sig och första barnet. Just därför att han inte visste vad han skulle göra då. Det är lättare för en mamma att gosa och bara vara med barnet, men för pappan kan det bli svårt eftersom det inte riktigt finns så mycket konkreta saker man kan göra. Mer än blöjbyte/trösta/ev mata. Men man gör ju inte så mycket med så små barn. De gångerna barnet är hos pappan blir det gärna "kvalitetstid", och det kan som sagt göra att man blir osäker eftersom man inte vet vad man ska göra.

Har ni deltagi i någon föräldragrupp eller liknande? Annars kanske det kan vara en idé. Om han nu har intresset för att vilja umgås med barnet.
 

Liknande trådar

Övr. Barn Hej på er alla kloka! Förlåt för ett långt inlägg men jag har verkligen ett behov av råd och tips. Jag har sen en tid tillbaka...
2
Svar
26
· Visningar
3 974
Senast: Anonymisten
·
Relationer För en vecka sedan fick jag ett positivt graviditetstest. Har med min tidigare partner gått igenom en barnlöshetsutredning där läkarna...
2 3
Svar
57
· Visningar
12 915
Senast: Nixehen
·
Övr. Hund Hej! Jag har sedan 2 år tillbaka min första hund. Hon är det finaste jag har, och att se henne lycklig är det bästa jag vet. Jag gör...
Svar
19
· Visningar
2 351
Senast: Hellhound
·
Hundträning Något luddig trådstart kanske men jag har ett problem med att min ena hund har gjort utfall mot barn i koppel. Med utfall menar jag att...
2
Svar
38
· Visningar
4 723
Senast: Liran
·

Bukefalos, Hästnyheter, Radannonser

Allmänt, Barn, Dagbok

Hund, Katt, Andra Djur

Hästrelaterat

Omröstningar

  • Tvättstugedrama
Tillbaka
Upp