Om någon listar ut vem jag är så håll det gärna för er själva....(nytt nick)
Jag träffade i feb en kille, han 35, jag är 29. Träffades via en fd vän.
Han hade precis efter lång arbetslöshet fått ett heltidsjobb som alltiallo på en blomsterbutik, beställa jord, kassa m.m.
I början sågs vi i princip varenda dag, jag sov hos honom och han sov hos mig då kan inte hade sin 5 åriga son vilket skulle vara varannan tis em-tors morgon samt varannan helg. Hiitills har han haft sonen varje vecka tis em-tors utom ett undantag samt varannan helg. Han jobbar hela dagarna "butikstider" och är ledig varannan helg och onsdagar. Då har han ju som alltid sin son, vilket jag har förståelse för men han är ju aldrig helt ledig?!
Han tar sig inte hem till mig då han tycker det är för långt att gå för sonen vilket det igentligen inte är. Buss blir en gigantisk omväg och det är bara krångligt. Han har inget körkort. Men jag har och bil.
Han får heller inte ta något då han tydligen har en sjukdom som hindrar. Han vill inte berätta om sin sjukdom mer än att det är nåt enzym som en körtel i hjärnan producerar som saknas. Att han får medicin insprutat i denna körtel sen 3 år tillbaka och att det funkar, en gång om året. Dock får han inte ta körkort pga av för många små blödningar? Han vill inte säga mer? Han säger att han vill ha tid på sig att öppna upp och berätta, jag säger att jag vet en del men vill veta mera så jag vet lite vad jag ger mig in på."Du behöver inte oroa dig förrän jag varit vaken i flera dygn och inte kan sova, eller börjar glömma bort saker och ting" och att hans stora rädsla är att han ska vakna upp en dag och inte känna igen sin son. Ja det känns ju tryggt....
Han är trevlig och snäll, lite oborstad skulle man kunna säga. Han är knappast den som håller ordning och hans hem liknar mest en ungkarslya. Han kan plocka undan det värsta innan sonen kommer ibland.
Han borstar inte tänderna varje dag, sällan är nog rättare sagt, han son lagar nu sitt andra hål hittills och han ser till att han borstar sina tänder ibland.
Han röker, snusar och dricker kaffe. ev tar en macka på morgonen. Han äter lite godis och glass under dagen på jobbet, annars äter han inte förrän han kommer hem, ca vid 8 tiden på kvällen. han äter då inte heller speciellet nyttigt utan köper revbenspjäll eller steker kött som enda mat alternativt en skål kornflakes, han säger att han fungerar så.Punkt. Innan han ätit kan man knappt prata med han,efter är han numera alltid trött. Han sover aldrig hemma hos mig längre.Han säger att han är sliten.... Jag får komma dit med orden jag är inte så pigg men du får gärna komma hit... Jag trivs inte speciellt bra i hans lght. Han har bett mig flytta in. Jag vill inte. Min lght är ren, ordnad och ljus, hans är smutsig, fettigt pga av matlagning utan fläkt, mörkt (alltid neddraget) och han har knappt några möbler och oordnat.
Han sover aldrig hos mig längre, tillslut kröp det fram att hans inte gillar att rolla bort katthår från sina kläder hos mig, han bär alltid kläder som drar åt sig håren och vill inte bära nåt annat, har en katt som fällt en längre period nu pga av dvs orsaker men som borstas ofta och jag damsuger osv .
Sen kan han höra katterna om nätterna ibland och det stör, han sover här en natt och sen vill han inte mera. Han kommer ju enligt mig då aldrig vänja sig? Känns igentligen bara som en massa dåliga ursäkterför att slippa...Han kan tex inte gå hem från jobbet, ca 2 km och sen gå hem till mig ca 1 km efter han har ätit. Utan antingen kommer han direkt till mig eller inget alls. han orkar inte "anstänga" (mitt ordval)sig?!
Det låter ju ganska illa ser jag nu när jag läst, han har ju dock en hel del fina sidor oxå, men dom är nog inte riktigt lika många som dom som är negativa just nu.... Jag vill prata och reda ut en del, han orkar inte, vill inte eller har inte tid...kommunikation känns inte som vår starka sida....
Jag fyllde år nyligen för några veckor sen. Jag fick ett Grattis, inget mera, kan inte låta bli att bli besviken, han sa att att vi skulle fira, att han skulle köpa nåt till mig. Han vet om att jag är besviken, inte ens en blomma eller nåt... I går ville han att jag skulle följa med honom och köpa presenter till hans son som fyller år nu i dagarna. han planerar, han tänker, han köper en dyr cykel och lite till. Jag kan inte låta bli attt känna mig åtsidåsatt. Jag missunnar ju inte hans son nåt men ändå....
Vi har båda haft ganska mycket ändå på sidan av i våra liv, han har en bror som missbrukar och ska in på behandling och jag har haft uppsägning och dödsfall i mitt.
Jag kanske är hemsk som inte tycker det är okej, jag är lixom inget bra på förhållanden, jag åker ju på nit efter nit hela tiden känns det som. Just nu slåss jag med känslan om att jag inte vill vara själv, men ska det vara så här? I början kunde han anstränga sig, ringde på kvällarna om vi inte sågs osv, nu gör han inte ens det, ibland kanske...Känner mig less, han säger att han älskar mig, jag vet inte längre alls vad jag känner eller ska göra.....känns som om jag går sönder snart
Jag träffade i feb en kille, han 35, jag är 29. Träffades via en fd vän.
Han hade precis efter lång arbetslöshet fått ett heltidsjobb som alltiallo på en blomsterbutik, beställa jord, kassa m.m.
I början sågs vi i princip varenda dag, jag sov hos honom och han sov hos mig då kan inte hade sin 5 åriga son vilket skulle vara varannan tis em-tors morgon samt varannan helg. Hiitills har han haft sonen varje vecka tis em-tors utom ett undantag samt varannan helg. Han jobbar hela dagarna "butikstider" och är ledig varannan helg och onsdagar. Då har han ju som alltid sin son, vilket jag har förståelse för men han är ju aldrig helt ledig?!
Han tar sig inte hem till mig då han tycker det är för långt att gå för sonen vilket det igentligen inte är. Buss blir en gigantisk omväg och det är bara krångligt. Han har inget körkort. Men jag har och bil.Han får heller inte ta något då han tydligen har en sjukdom som hindrar. Han vill inte berätta om sin sjukdom mer än att det är nåt enzym som en körtel i hjärnan producerar som saknas. Att han får medicin insprutat i denna körtel sen 3 år tillbaka och att det funkar, en gång om året. Dock får han inte ta körkort pga av för många små blödningar? Han vill inte säga mer? Han säger att han vill ha tid på sig att öppna upp och berätta, jag säger att jag vet en del men vill veta mera så jag vet lite vad jag ger mig in på."Du behöver inte oroa dig förrän jag varit vaken i flera dygn och inte kan sova, eller börjar glömma bort saker och ting" och att hans stora rädsla är att han ska vakna upp en dag och inte känna igen sin son. Ja det känns ju tryggt....
Han är trevlig och snäll, lite oborstad skulle man kunna säga. Han är knappast den som håller ordning och hans hem liknar mest en ungkarslya. Han kan plocka undan det värsta innan sonen kommer ibland.
Han borstar inte tänderna varje dag, sällan är nog rättare sagt, han son lagar nu sitt andra hål hittills och han ser till att han borstar sina tänder ibland.
Han röker, snusar och dricker kaffe. ev tar en macka på morgonen. Han äter lite godis och glass under dagen på jobbet, annars äter han inte förrän han kommer hem, ca vid 8 tiden på kvällen. han äter då inte heller speciellet nyttigt utan köper revbenspjäll eller steker kött som enda mat alternativt en skål kornflakes, han säger att han fungerar så.Punkt. Innan han ätit kan man knappt prata med han,efter är han numera alltid trött. Han sover aldrig hemma hos mig längre.Han säger att han är sliten.... Jag får komma dit med orden jag är inte så pigg men du får gärna komma hit...
Jag trivs inte speciellt bra i hans lght. Han har bett mig flytta in. Jag vill inte. Min lght är ren, ordnad och ljus, hans är smutsig, fettigt pga av matlagning utan fläkt, mörkt (alltid neddraget) och han har knappt några möbler och oordnat. Han sover aldrig hos mig längre, tillslut kröp det fram att hans inte gillar att rolla bort katthår från sina kläder hos mig, han bär alltid kläder som drar åt sig håren och vill inte bära nåt annat, har en katt som fällt en längre period nu pga av dvs orsaker men som borstas ofta och jag damsuger osv .
Sen kan han höra katterna om nätterna ibland och det stör, han sover här en natt och sen vill han inte mera. Han kommer ju enligt mig då aldrig vänja sig?
Känns igentligen bara som en massa dåliga ursäkterför att slippa...Han kan tex inte gå hem från jobbet, ca 2 km och sen gå hem till mig ca 1 km efter han har ätit. Utan antingen kommer han direkt till mig eller inget alls. han orkar inte "anstänga" (mitt ordval)sig?!Det låter ju ganska illa ser jag nu när jag läst, han har ju dock en hel del fina sidor oxå, men dom är nog inte riktigt lika många som dom som är negativa just nu....
Jag vill prata och reda ut en del, han orkar inte, vill inte eller har inte tid...kommunikation känns inte som vår starka sida....Jag fyllde år nyligen för några veckor sen. Jag fick ett Grattis, inget mera, kan inte låta bli att bli besviken, han sa att att vi skulle fira, att han skulle köpa nåt till mig. Han vet om att jag är besviken, inte ens en blomma eller nåt...
I går ville han att jag skulle följa med honom och köpa presenter till hans son som fyller år nu i dagarna. han planerar, han tänker, han köper en dyr cykel och lite till. Jag kan inte låta bli attt känna mig åtsidåsatt. Jag missunnar ju inte hans son nåt men ändå....Vi har båda haft ganska mycket ändå på sidan av i våra liv, han har en bror som missbrukar och ska in på behandling och jag har haft uppsägning och dödsfall i mitt.
Jag kanske är hemsk som inte tycker det är okej, jag är lixom inget bra på förhållanden, jag åker ju på nit efter nit hela tiden känns det som. Just nu slåss jag med känslan om att jag inte vill vara själv, men ska det vara så här? I början kunde han anstränga sig, ringde på kvällarna om vi inte sågs osv, nu gör han inte ens det, ibland kanske...Känner mig less, han säger att han älskar mig, jag vet inte längre alls vad jag känner eller ska göra.....känns som om jag går sönder snart
