Bestämde mig för att vara den tant jag är och sitter i gungstolen och dricker rosé. Snart ska vi ut och käka lite mat
När man fyller åt får man vara tant
Åh jag vill också ha en gungstol
Follow along with the video below to see how to install our site as a web app on your home screen.
OBS: This feature may not be available in some browsers.
Bestämde mig för att vara den tant jag är och sitter i gungstolen och dricker rosé. Snart ska vi ut och käka lite mat
Älskar gungstolen. Köpt på loppis för många år sen. Gav redan då 400:-. Exet tyckte jag var idiot som köpte en ful svart gungstol med målade blommor och flagnad färg. Jag älskar denNär man fyller åt får man vara tant
Åh jag vill också ha en gungstol
Vi fick ett nytt beslut av handläggaren, men den handläggaren är så sjukt rörig och beslutet därefter så allt var bara feeeeeeeeel.
Så då sa jag till om det, och sa även precis hur jag kände med det här att hon bara sitter i soffan och gör inget mer än absolut nödvändigt.
Hade det inte varit för att jag åtminstone får sällskap när hon är där hade jag i princip inte sett någon nytta med det alls.
Jag behöver mer hjälp och det har jag sagt så otroligt många gånger, men näe...
Egentligen förstår jag inte ändå eftersom mitt största problem är tvätten och det är egentligen den jag behöver hjälp med, men det går inte heller, får göra det mesta själv eftersom tiden ändå inte räcker till.
Och nu så finns inte tiden för henne eller möjligheten för mig så näe, då blir inget tvättat heller.
Ja jag tror det är för det bästa.. Vi har bråkat en hel del sista tiden. Han sitter mest vid datorn eller grejar med sin telefon och lägger ingen tid på att umgås med mig längre..
Droppen blev idag när jag bad honom städa och plocka i ordning medan jag var i stallet (han vet hur dåligt jag mår av oreda) och när jag kommer hem sitter han med en kopp kaffe framför datorn.. "Skulle bara..."
Det känns väldigt jobbigt, vi har trots allt varit ihop i snart elva år.. Men när samma saker kommer tillbaka igen och igen, och när det känns som om han inte ens försöker förstå hur jag mår.. Får väl se om det är slut eller om det bara behövs lite luft mellan oss ett tag. Jag har väldigt stort personligt utrymme och skulle nog må bättre av att vara typ grannar istället för sambo..
Ja lite så känns det.. Är ju bipolär och kan svänga rätt ordentligt i humöret. Han verkar inte förstå hur otroligt viktigt struktur är för mig, även om jag säger det igen och igen. Det känns som om han inte bryr sig.. När jag säger att jag mår dåligt kan han kläcka ur sig ett "ryck upp dig" eller "tänk positivt".
Tror inte jag insett det full ut förrän jag började prata med min kollega som hjälpt mig tidigare. Han är schizofren och förstår på ett helt annat sätt vad jag går igenom och hur viktigt det är med någon som stöttar.
Jag blev attackerad på jobbet igår, ingen trevlig upplevelse. Min sambo svarade med "tur du hade larm" medan kollegan genast drog iväg mig till läkare och samtalskontakt. Bara en sån sak..
Usch nu blev det massa ventil! Det är så svårt när man inte riktigt känner någonting och samtidigt en massa känslor som inte verkar vara mina egna.. Borde kanske börja medicinera igen innan jag gör något förhastat..
Jag vet, det är fullständigt bedrövligt !
Sådär varken ska det eller får det gå till. Det låter som om det brister på alla möjliga plan och ett skifte av både handläggare och boendestödjare vore på sin plats. Du ska inte nöja dig med sällskapet (utifrån vad jag sett av dina inlägg verkar du klara dig utmärkt socialt på egen hand ) utan du ska ha hjälp med det du behöver hjälp med. Punkt. Orkar du kriga på egen hand? Annars hugg tag i någon som kan! Jag är dessvärre för dåligt insatt i reglerna själv men Buke brukar kunna ställa upp med det mesta.
.. sen att det är katastrof att man ska behöva kriga för sådana här saker öht är en annan femma
Hur har du känt när du medicinerat? Har du tyckt att han bryr sig om dig då? Städar han bättre då?
Du har ju ändå ganska lång tid bakåt att jämföra med!
TYFUSAN vad gott med våfflor!Nu blir det våfflor och PLL
Jag tror du har otur med personer för mina erfarenheter av de kommunala boendestöden är raka motsatsen. Noggranna med både tider och arbete som utförs, är orolig att jag inte får det stöd jag har rätt till när jag själv dragit ner på tiden, etc.Jag vet, det är fullständigt bedrövligt !
Jag fick byta boendestöd p.g.a att den förra var ungefär likadan, men denna är värre...undrar om det är en slump...?
Jag har haft kurator med mig på alla möten med handläggare/kommunen/fk och andra instanser + att hon vet precis hur det varit innan...men det hjälper verkligen inte.
Nu var det ju tal om hemtjänst pga olyckan (utefter läkarnas prognoser) men det har gått såpass långt över förväntan att det liksom inte har funnits behov för det egentligen (med deras tillagda argument att "hemtjänst kommer kosta dig pengar") och jag har uttryckligen bett om att försöka få tid så att åtminstone någon stämmer ungefärligt med tvättiderna, men icke.
Som nu, hon kommer 13.30-13.45, tvättiden börjar kl 14 och håller på till 17.30...hon är kvar till typ senast 15.30, eller i allra bästa fall 16...och det funkar ju inte.
Jag ska kontakta personligt ombud i en del andra ärenden ("jag ska bara...") men det känns hopplöst verkligen.
Man får nöja sig med det man har.
I början hade jag 9 timmar i veckan, sen fick jag nytt boendestöd och 5 timmar/v, sen drog man ner det till 2,5 vid ett tillfälle i veckan...lyckades förhandla så jag fick 1,5 x 2/v i alla fall, och sen fick jag, med hjälp av kuratorn, handläggaren att inse att det behövdes mer...så då fick jag tillbaka 5 timmar.
Och tiderna ändrar de lite som de vill..."f.o.m nästa vecka kommer jag en annan dag och tid",
Jag minns inte.. Just nu är det svårt att minnas något alls förutom bråk. Men han har alltid varit ganska slarvig (jämfört med mig), det är hela hans familj. Tidigare har jag ändå kunnat hantera det, oftast. Jag blev så väldigt avtrubbad på medicinen, kände i princip ingenting inför något. Så jag valde att sluta och försöka med kbt istället. Min handledare flyttade härifrån för något år sen och jag kom aldrig in i vården igen.
En del av mig tror att det egentligen är jag, eller snarare diagnosen, som är problemet. Jag är inte sams med mig själv och behöver nog mer stöd än han förstår. Starkare stöd på något sätt. Eller mer närvarande.
Han har till exempel inte lagt märke till att jag inte ätit mat på snart två veckor.. Käkar medhavd frukost på jobbet (men han har inte märkt att jag gått från 2 kokta ägg + musli + macka till lite filmjölk..) sen äter jag inte så mycket mer under dagen. Om det finns mat när jag kommer hem annars inte. Har liksom ingen lust att äta. Fikat ihop några gånger och jag har petat i mig lite chips och godis (men inte alls som jag brukar).. Antar att födobristen gör sitt också.
Tack kära Buke-terapeut! Det var mycket som behövde komma ut
Ja, troligtvis.Jag tror du har otur med personer för mina erfarenheter av de kommunala boendestöden är raka motsatsen. Noggranna med både tider och arbete som utförs, är orolig att jag inte får det stöd jag har rätt till när jag själv dragit ner på tiden, etc.