JAG vill gå på jamen kl 10, kroppen säger nope. Vila tills på typ tisdag. I bästa fall måndag.
Får väl ligga på soffan och läsa om bukspottskörtelmeridianer och annat lattjohejsan istället

Nu är det ingen där som saknar mig längre i alla fall eftersom de vet att jag är tillbaks, troligtvis.
Tycker det är så himla roligt att få höra att många saknat mig, flera har frågat efter mig och så många verkar så glada av att se mig

Herregud vad jag fått kramas med folk senaste veckorna
Och tanken på att det var mindre än två månader sen jag inte ens kom upp själv ur sängen utan starka doser smärtlindring, skrik och gråt...det är rätt galet faktiskt.