Vad har ni i lön?

[Milosari]

Vad jobbar du med?

Jobbar på reningsverk som drifttekniker, mest med gassäkerhet.

 

[Voeux]

Jag driver en inomhushall för hundträning, där jag även säljer foder och håller kurser

Kul! Vad drömmigt att kunna jobba lite med sin hobby.

 

[sjoberga]

Och jag älskar att leva för mig själv, bara jag och djuren som tassar i stugan.
Jag har noll behov av att umgås/interagera med kollegor och behöver inte mitt jobb för att känna att jag räknas/gör något meningsfullt eller för att utvecklas och förkovra mig.

Gillar mitt jobb, har trevliga kollegor och som de flesta behöver jag få in lön, men som person behöver jag det inte.
Eremitliv passar mig rätt bra, trots att jag nog uppfattas som social

Bra uttryck! Även om jag har ett annat behov så är det där det sitter känns det som.

Det handlar inte i första hand om behov av att umgås, behov att interagera och för att något ska räknas eller jag ska utvecklas - även om allt det finns med någonstans också.

Eftersom jag vet vilka storverk jag tillsammans med andra duktiga människor kan uträtta inom och utom mitt yrke.
Skulle jag avstå det skulle inte ens 5% av den potentialen kunna uppnås och för mig som person skulle det inte vara tillfredsställande att inte ens försöka. Att åstadkomma riktigt bra saker är ett slags lyckorus, när man ser resultaten användas i olika nyttiga kontexter. Som person behöver jag känna att jag bidrar till samhället med det jag har potential att bidra med, på olika plan.

 

[Roheryn]

Och jag älskar att leva för mig själv, bara jag och djuren som tassar i stugan.
Jag har noll behov av att umgås/interagera med kollegor och behöver inte mitt jobb för att känna att jag räknas/gör något meningsfullt eller för att utvecklas och förkovra mig.

Gillar mitt jobb, har trevliga kollegor och som de flesta behöver jag få in lön, men som person behöver jag det inte.
Eremitliv passar mig rätt bra, trots att jag nog uppfattas som social

Känner precis samma som du! Gillar mitt jobb och mina kollegor, men behöver dem inte för min egen personliga del. Djuren och mitt liv på gården, däremot, dem älskar jag och vill för allt i världen inte vara utan. Men då ska ju tilläggas att jag har mycket av mitt sammanhang och mina sociala kontakter genom hästarna och livet med dem. Hade jag inte haft det så kanske (?) jobbet hade varit viktigare även ur den sociala aspekten. Å andra sidan träffar jag ju inte hästfolk varje dag heller, utan har det rätt bra här på gården i min ensamhet (jobbar mycket på distans).

 

[Fjordfrälst]

Jobbar på reningsverk som drifttekniker, mest med gassäkerhet.

Aha, blev nyfiken när du skrev beredskap ;P

 

[AraSlei]

Kul! Vad drömmigt att kunna jobba lite med sin hobby.

Ja, både och. Jag vill inte ha hobbyn som heltidsjobb, men det finns absolut vissa fördelar med att ha det på en lagom nivå vid sidan om mitt vanliga jobb
Det är heller inte samma arbetstider, så då går det ju att få ihop det.

 

[Voeux]

Bra uttryck! Även om jag har ett annat behov så är det där det sitter känns det som.

Det handlar inte i första hand om behov av att umgås, behov att interagera och för att något ska räknas eller jag ska utvecklas - även om allt det finns med någonstans också.

Eftersom jag vet vilka storverk jag tillsammans med andra duktiga människor kan uträtta inom och utom mitt yrke.
Skulle jag avstå det skulle inte ens 5% av den potentialen kunna uppnås och för mig som person skulle det inte vara tillfredsställande att inte ens försöka. Att åstadkomma riktigt bra saker är ett slags lyckorus, när man ser resultaten användas i olika nyttiga kontexter. Som person behöver jag känna att jag bidrar till samhället med det jag har potential att bidra med, på olika plan.

Jag tänker, hur skulle samhället se ut om vi inte hade personer som brann för sina jobb? Vi behöver eldsjälar, nytänkare, arbetsmyror, skapare och problemlösare som älskar det dom gör för att utvecklingen ska gå framåt. Med det sagt behöver vi också människor som värderar familj, lugn, egentid osv. Det är fint med våra olikheter!

 

[MiniLi]

Man kan ju brinna för sitt jobb utan att jobbet är det enda som ger en mening. Som jag ser det så är det inte så sunt om det är jobbet som skapar min känsla av värde, men det är något helt annat än att brinna för jobbet.

Jag jobbar mycket och hårt, skulle absolut säga att jag ”brinner för jobbet” men jag är precis lika mycket värd som människa även om jag skulle sluta jobba. Personligen fixar jag inte att ha ett jobb som inte engagerar mig, jag kan inte lägga så mycket tid på något som jag inte går igång på. Då blir jag uttråkad.
Skulle jag sluta jobba så skulle jag bara engagera mig mer i andra saker, typ ännu mer kring hästen.

 

[Roheryn]

Eftersom jag vet vilka storverk jag tillsammans med andra duktiga människor kan uträtta inom och utom mitt yrke.
Skulle jag avstå det skulle inte ens 5% av den potentialen kunna uppnås och för mig som person skulle det inte vara tillfredsställande att inte ens försöka. Att åstadkomma riktigt bra saker är ett slags lyckorus, när man ser resultaten användas i olika nyttiga kontexter. Som person behöver jag känna att jag bidrar till samhället med det jag har potential att bidra med, på olika plan.

Det där diskuterades rätt mycket på en kurs jag var på för ett antal år sedan. Delar av den kursen hade med personlig utveckling att göra och vi diskuterade i vilken utsträckning vi var introverta respektive extroverta. Nästan alla är ju lite både och, men de flesta har också en sida som dominerar, antingen introvert eller extrovert. Vi fick olika frågor för att försöka utröna vilket vi var. En av frågorna var (ungefär): "När får du dina största kickar, när du åstadkommit något själv, eller när du åstadkommit något tillsammans med andra?" Jag svarade helt självklart att jag får mina största kickar av min egen prestation - löst ett knivigt programmeringsproblem, hittat en lösning som precis fyller kundens behov på ett smart sätt, lyckats applicera en systemlösning på ett ovanligt men bra vis osv. Och kollegan jag var där med svarade precis lika självklart att hon får sina största kickar när hon presterat bra tillsammans med andra - när teamet gemensamt löst ett problem, när projektet avslutats med en lyckad driftstart osv. Jag blir såklart nöjd av det där jag åstadkommer ihop med andra också - jag jobbar oftast i projekt och skulle ju aldrig klara hela projektet själv - men det där riktiga lyckoruset, de verkliga kickarna, de får jag när det är jag ensam som presterat bra! Så vi är olika, helt enkelt. Vissa av oss är mer "kollektivt" inriktade, andra mer individuellt. Jag tror att båda sorterna behövs, vi kompletterar varandra.

 

[sjoberga]

Jag tänker, hur skulle samhället se ut om vi inte hade personer som brann för sina jobb? Vi behöver eldsjälar, nytänkare, arbetsmyror, skapare och problemlösare som älskar det dom gör för att utvecklingen ska gå framåt. Med det sagt behöver vi också människor som värderar familj, lugn, egentid osv. Det är fint med våra olikheter!

Japp. Men sen är det inte svart eller vitt för de allra flesta, jag värderar familj, lugn och egentid extremt högt, men det skulle ändå inte vara tillräckligt för mig som person genom livet.

 

[fio]

Jag kan inget om hemtjänst, men alla jobb som uska är ju långt ifrån äldrevårdsavdelning eller hemtjänst. Vi jobbar inom missbruksvården med statliga anställningar och även de som är uskor räknas till statliga tjänstemän.

Hemtjänsten osv är ganska dåligt betalt. Jag jobbar vaken natt inom psykiatrin 80% . Jobbade 85% innan men tyckte det var mkt. Jag vill vara ledig mer. Visserligen är det bara en natt mindre men det gör rätt mkt ändå. Jag jobbar ca 7-10 nätter i månaden plus en mötesdag var 6 vecka. Vi har 12 timmars pass tack och lov. Vi har 6 veckors schema och 3 av dom veckorna jobbar jag mer komprimerat och de övriga 3 veckorna jobbar jag bara en helg plus mötet. Så tar jag semester den helgen är jag ledig 3 veckor och då är jag med på mötet digitalt den gången.
Jag kan inte ha ett bättre jobb och det finns inte en möjlighet i världshistorien att jag kommer jobba dagtid ever igen. Älskar dom fördelarna med att jobba natt som du beskriver. Det är värt sååå mkt.
Jag har 32 i lön på heltid men kommer ju ändå upp mellan 32-35 pga OB tillägget.

 

[Voeux]

Japp. Men sen är det inte svart eller vitt för de allra flesta, jag värderar familj, lugn och egentid extremt högt, men det skulle ändå inte vara tillräckligt för mig som person genom livet.

Samma här.

 

[Gnist]

Bra uttryck! Även om jag har ett annat behov så är det där det sitter känns det som.

Det handlar inte i första hand om behov av att umgås, behov att interagera och för att något ska räknas eller jag ska utvecklas - även om allt det finns med någonstans också.

Eftersom jag vet vilka storverk jag tillsammans med andra duktiga människor kan uträtta inom och utom mitt yrke.
Skulle jag avstå det skulle inte ens 5% av den potentialen kunna uppnås och för mig som person skulle det inte vara tillfredsställande att inte ens försöka. Att åstadkomma riktigt bra saker är ett slags lyckorus, när man ser resultaten användas i olika nyttiga kontexter. Som person behöver jag känna att jag bidrar till samhället med det jag har potential att bidra med, på olika plan.

Jag har allt det utanför jobbet.
Det som så många (?) verkar behöva jobbet till- att känna mening, sammanhang, prestationslycka, diverse sociala bitar, etc etc, det har/känner/uppnår jag i mitt liv utanför arbetet.

 

[sjoberga]

Det där diskuterades rätt mycket på en kurs jag var på för ett antal år sedan. Delar av den kursen hade med personlig utveckling att göra och vi diskuterade i vilken utsträckning vi var introverta respektive extroverta. Nästan alla är ju lite både och, men de flesta har också en sida som dominerar, antingen introvert eller extrovert. Vi fick olika frågor för att försöka utröna vilket vi var. En av frågorna var (ungefär): "När får du dina största kickar, när du åstadkommit något själv, eller när du åstadkommit något tillsammans med andra?" Jag svarade helt självklart att jag får mina största kickar av min egen prestation - löst ett knivigt programmeringsproblem, hittat en lösning som precis fyller kundens behov på ett smart sätt, lyckats applicera en systemlösning på ett ovanligt men bra vis osv. Och kollegan jag var där med svarade precis lika självklart att hon får sina största kickar när hon presterat bra tillsammans med andra - när teamet gemensamt löst ett problem, när projektet avslutats med en lyckad driftstart osv. Jag blir såklart nöjd av det där jag åstadkommer ihop med andra också - jag jobbar oftast i projekt och skulle ju aldrig klara hela projektet själv - men det där riktiga lyckoruset, de verkliga kickarna, de får jag när det är jag ensam som presterat bra! Så vi är olika, helt enkelt. Vissa av oss är mer "kollektivt" inriktade, andra mer individuellt. Jag tror att båda sorterna behövs, vi kompletterar varandra.

Jag får kickar av båda på lite olika sätt; men det jag verkligen "behöver som person" är de där slutresultaten som endast kan åstadkommas med en mängd andra duktiga människor, där min - och även min organisations - pusselbit är avgörande men ganska liten. Som de där cancerbehandlingarna som nu räddar liv, de där fusionsreaktorerna som nu går att köra mycket längre tid, de där övervakningssystemen av dammar som räddar liv, de där däcktryckssystemen som ökar säkerheten på vägen, livsmedelsanalyssystemen som ger oss bättre säkerhet för livsmedel - osv. Där det är min och mina kollegors ingenjörskonst som utgör avgörande pusselbitar för att lyckas.

 

[sjoberga]

Jag har allt det utanför jobbet.
Det som så många (?) verkar behöva jobbet till- att känna mening, sammanhang, prestationslycka, diverse sociala bitar, etc etc, det har/känner/uppnår jag i mitt liv utanför arbetet.

Jo precis, och jag skulle aldrig kunna hitta det på egen hand - eftersom jag vet vad jag kan åstadkomma tillsammans med andra extremt duktiga människor och duktiga mängder pengar att finansiera det. Kapaciteten att åstadkomma riktiga storverk försvinner helt utan dem.

 

[Roheryn]

Jag får kickar av båda på lite olika sätt; men det jag verkligen "behöver som person" är de där slutresultaten som endast kan åstadkommas med en mängd andra duktiga människor, där min - och även min organisations - pusselbit är avgörande men ganska liten. Som de där cancerbehandlingarna som nu räddar liv, de där fusionsreaktorerna som nu går att köra mycket längre tid, de där övervakningssystemen av dammar som räddar liv, de där däcktryckssystemen som ökar säkerheten på vägen, livsmedelsanalyssystemen som ger oss bättre säkerhet för livsmedel - osv. Där det är min och mina kollegors ingenjörskonst som utgör avgörande pusselbitar för att lyckas.

Ja, jag förstår och jag skulle ju också känna mig grymt nöjd om jag var en del av de där sakerna. Jag förstår också, i alla fall på ett intellektuellt plan, att människor som du får en enorm kick av det. Men för mig är "nöjd" ett bättre ord för de där tillsammans-med-andra-framgångarna, det är framförallt en lugn och nöjd känsla, lite stillsam sådär. Men det jag åstadkommer på egen hand, med bara min egen hjärna som verktyg, det är de sakerna som ger mig mina kickar och mitt lyckorus (det och att rida min häst när det går riktigt bra, ska tilläggas, han är ett svårslaget lyckopiller!). Och det kan vara små skitsaker som gör mig lycklig - ett program som går igenom kompileringen efter många timmars slit, en app som plötsligt börjar fungera som jag vill osv. För mig har det ingenting med betydelsen för mänskligheten eller något sådant att göra, utan det är bara min alldeles egen tillfredsställelse över min egen prestation. Den där "wow, jag lyckades göra detta svåra alldeles själv!" För mig är det vad jag "behöver som person"

 

[Ray]

Fast det finns jobb i Sverige som ger över 30 papp i ingågnslön utan utbildning, du behöver inte ens gymnasiet.

Surt då att man kan ha två års högskolestudier och 20års erfarenhet och ändå inte komma upp i 30 papp...

 

[SaraMara]

Surt då att man kan ha två års högskolestudier och 20års erfarenhet och ändå inte komma upp i 30 papp...

Fast du kanske får göra något som du tycker är intressant och roligt - det är ju inte alls säkert att du hade fått det i något av de andra jobben?

Även om jag ivrigt förespråkar ekonomisk frihet och självständighet för egen del så tänker jag att det ju är mycket värt att ha ett jobb man Gillar också? Jag brukar säga att min bästa studieinspiration var de slitsamma och/eller trista jobb jag hade till pissig lön innan/under studierna. Jag är lyckligt lottad idag som kan ha både ett jobb jag älskar (men med medföljande problem med balans) och en hög inkomst men det är ju inte fy skam att ha ngt man tycker är kul endast tänker jag, om man kan leva med den lön som det yrket ger?

 

[SaraMara]

På många här i tråden låter det som att jobbet och karriären är vad de lever för, det är överordnat allt annat. Tjänar man över genomsnittet och kan hoppas bli mellanchef på något myndighetsavdelning så har man allt man behöver här i livet.

Nu läser jag inte in det du skriver här i tråden visserligen, men OM så vore: är det inte fantastiskt att det finns så många människor som mår bra av sina jobb, som älskar det de gör och som brinner för att skapa nytta i samhället framför egennytta? Värsta drömtilvaron skulle jag säga. Tyvärr ser väl verkligen inte samhället ut så, tvärtom verkar många prioritera sig själva framför kollektivet alternativt må väldigt dåligt av eller på grund av sina jobb och hur arbetslivet är utformat.

Vi som verkligen mår bra av att jobba och älskar våra jobb är nog en ganska priviligierad minoritet skulle jag gissa, även om jag i min filterbubbla har många sådana i just min närhet.

 

[Nepenthe]

Jag tycker det är kul när jag gör ett bra jobb och får veta det av mina kollegor. Det är främst de jag lägger jobben till (som utför dem) som jag då och då får feedback av. Oftast positiv.
Men det är väldigt sällan då de flesta hör av sig när nått är fel.
Vi räknar på installationer och ska veta vikter, kraftförsörjning, värmegenerering, nätverk mm mm mm