Vad har ni för relation till era föräldrar?

[Bonita4]

Jag har hamnat i en situation som jag inte alls trivs med och som håller på att köra min och min mammas relation i botten.

Min mamma har alltid varit väldigt orolig. Vi pratar i telefon minst en gång om dagen, hon oroar sig när jag är ute om kvällarna och om jag inte skulle svara när hon ringer skulle hon genast bli väldigt nervös att något hänt.

Sedan jag och min sambo gjorde slut har detta eskalerat då jag börjat gå ut mer, träffa folk osv. Punkten var nådd när hon i lördags morse ringde och jag inte ville svara då jag var påväg hem från en kille jag sovit hos och jag kände att det är väl ingenting jag egentligen vill delge med min mamma.
Hon blev galen för att jag döljer saker för henne.

Hur mycket kontakt är egentligen normalt att ha med sina föräldrar när man är 23 år? Jag känner mig som en trotsig tonåring som tvingas ljuga för mina föräldrar om var jag befinner mig för att slippa säga "Ja jag sov över hos ett one night stand inatt", för den informationen är väl inte helt normal att delge med sina föräldrar? Eller?

Vet inte ens vad jag vill med tråden, mest skriva av mig tror jag.

 

[cirkus]

Du har inga som helst skyldigheter att delge ett endaste dugg av ditt liv!

jag har barn som är i stort sett jämnåriga med dig - jag skulle inte drömma om att kräva den där typen av kontakt eller redogörelser av mina barn. Nånsin.

 

[Killaloe]

Du har inga som helst skyldigheter att delge ett endaste dugg av ditt liv!

jag har barn som är i stort sett jämnåriga med dig - jag skulle inte drömma om att kräva den där typen av kontakt eller redogörelser av mina barn. Nånsin.

Jag spinner vidare här..

Jag pratar med mina föräldrar varje dag, ibland flera gånger om dagen, vilket jag gjort sen jag flyttade hemifrån som 19-åring. Det innebär dock inte att jag berättar allt eller att mina föräldrar kräver någon form av information från min sida (de blir iofs tacksamma om jag ger någon form av förvarning innan jag kommer hem..)

Med det sagt, jag har inga problem med att ha daglig kontakt och träffa mina föräldrar ofta. MEN, det är frivilligt! Ingen går i taket om vi inte hörs och ingen kräver redogörelser och det är anledningen till att vi har den kommunikationen vi har..

 

[cirkus]

Jag spinner vidare här..

Jag pratar med mina föräldrar varje dag, ibland flera gånger om dagen, vilket jag gjort sen jag flyttade hemifrån som 19-åring. Det innebär dock inte att jag berättar allt eller att mina föräldrar kräver någon form av information från min sida (de blir iofs tacksamma om jag ger någon form av förvarning innan jag kommer hem..)

Med det sagt, jag har inga problem med att ha daglig kontakt och träffa mina föräldrar ofta. MEN, det är frivilligt! Ingen går i taket om vi inte hörs och ingen kräver redogörelser och det är anledningen till att vi har den kommunikationen vi har..

Jag spinner också vidare

Jag pratar med de barnen som bor i Sverige flera gånger i veckan, hon som just åkt till Indien kommer jag nog prata med kanske en gång i veckan eller så. Det känns som om vi kan prata om det mesta, jag märker ganska snabbt om ungarna bär på någonting jobbigt, jag brukar fråga rakt ut - ibland så berättar de, ibland så berättar de inte.

Nu när de är mer eller mindre vuxna och har sett hur andra föräldrar förhåller sig till sina barn (genom sina vänner) är de glada för hur vi har haft det.

 

[Dorinda]

De har inte rätt att veta något!

Har du diskuterat det med henne?

Det kanske är ett effektivt sätt, svara ärligt på frågan och om hon blir paff över sexet så kan du ju ta diskussionen därifrån.

 

[hastflicka]

Jag ar som @Killaloe's mamma Jag har kontakt med nagon av sonerna i stort sett varje dag ... De ringer ofta och ber om rad i olika fragor ... bade vad galler i olika relationer och rena praktiska saker da jag ar ganska bra att tanka utanfor boxen och spela "devil's advocate". Det innebar inte att jag kan krava nagonting ... mina soner ar vuxna och jag ar bara oandligt tacksam att vi har sa bra forhallande att de kommer till mig av sig sjalva.

Jag staller inga fragor om saker jag inte har att gora med, vill de beratta vet de vart jag finns. Det har hant att jag "satt ett fro" om jag har en aning om ett problem aven om de inte berattat, men da blir det sa forsiktigt att de inte kan tycka att jag lagger mig i.
Jag ar oerhort radd om mitt forhallande till mina barn och gar pa ta runt en svardotter och sager inget aven om hon inte alltid ar sa trevlig ... det ar verkligen inte vart att skada mitt och sonens forhallande for att "fa ratt" eller "satta henne pa plats".

 

[escodobe]

Jag har hamnat i en situation som jag inte alls trivs med och som håller på att köra min och min mammas relation i botten.

Min mamma har alltid varit väldigt orolig. Vi pratar i telefon minst en gång om dagen, hon oroar sig när jag är ute om kvällarna och om jag inte skulle svara när hon ringer skulle hon genast bli väldigt nervös att något hänt.

Sedan jag och min sambo gjorde slut har detta eskalerat då jag börjat gå ut mer, träffa folk osv. Punkten var nådd när hon i lördags morse ringde och jag inte ville svara då jag var påväg hem från en kille jag sovit hos och jag kände att det är väl ingenting jag egentligen vill delge med min mamma.
Hon blev galen för att jag döljer saker för henne.

Hur mycket kontakt är egentligen normalt att ha med sina föräldrar när man är 23 år? Jag känner mig som en trotsig tonåring som tvingas ljuga för mina föräldrar om var jag befinner mig för att slippa säga "Ja jag sov över hos ett one night stand inatt", för den informationen är väl inte helt normal att delge med sina föräldrar? Eller?

Vet inte ens vad jag vill med tråden, mest skriva av mig tror jag.

Jag hade fått fnatt!

 

[escodobe]

Jag tänker att föräldrars jobb är att försöka se till att man blir en välfungerande vuxen. Och att bli vuxen innebär att man kan hantera de flesta vardagliga sysslor självständigt och att man lägger sin huvudskliga tid och energi på andra än föräldrarna.

Jag får intrycket att det handlar mer om mammans oro ön att TS behöver kontakten. Hurmycket är det rimligt att man anpassar sitt liv efter någon annans behov?och till vilket syfte?

Min svärmor skulle nog gärna ringa varje dag om hon fick. Det får hon inte , min partner har och är väldigt tydlig.

 

[escodobe]

Jag har hamnat i en situation som jag inte alls trivs med och som håller på att köra min och min mammas relation i botten.

Min mamma har alltid varit väldigt orolig. Vi pratar i telefon minst en gång om dagen, hon oroar sig när jag är ute om kvällarna och om jag inte skulle svara när hon ringer skulle hon genast bli väldigt nervös att något hänt.

Sedan jag och min sambo gjorde slut har detta eskalerat då jag börjat gå ut mer, träffa folk osv. Punkten var nådd när hon i lördags morse ringde och jag inte ville svara då jag var påväg hem från en kille jag sovit hos och jag kände att det är väl ingenting jag egentligen vill delge med min mamma.
Hon blev galen för att jag döljer saker för henne.

Hur mycket kontakt är egentligen normalt att ha med sina föräldrar när man är 23 år? Jag känner mig som en trotsig tonåring som tvingas ljuga för mina föräldrar om var jag befinner mig för att slippa säga "Ja jag sov över hos ett one night stand inatt", för den informationen är väl inte helt normal att delge med sina föräldrar? Eller?

Vet inte ens vad jag vill med tråden, mest skriva av mig tror jag.

Är hon orolig får hon arbeta med att hantera oron. Att ställa upp och hela tiden höra an sig för att minska oron kommer inte att hjälpa i längden. Det handlar om ar hon behöver hitta andra sätt att hantera oron.

 

[Monifa]

Jag hade också blivit galen. Jag ringer när jag vill något eller om det är något, detsamma gäller min mor. Vi har en bra relation men usla telefonpratare visserligen. Jag och min far har ingen kontakt mer än om typ bilen går sönder.

Jag hade sagt ifrån och sagt det att händer det något lovar jag att jag ringer direkt men att jag är vuxen nu och klarar mig själv så hon får faktiskt försöka lita på det.

 

[Lovisaleonora]

Hur mycket kontakt är egentligen normalt att ha med sina föräldrar när man är 23 år?

Skit i vad som är normalt. Vad är fungerande för dig? Som ni har det nu känns det inte fungerande och balanserat för dig.

Din mor verkar ha problem med sin oro. Den oron låter hon gå ut över dig och det blir ditt problem. Inte OK.

Kan du prata med henne? Hon kommer säkert att bli ledsen, men det här är något hon och endast hon kan ta itu med.

 

[susanne]

Om det kan vara så att din mor har fog för sin oro pga av saker du gjort tidigare i livet så kan nog ett ordentligt samtal om att du ändrat på dig hjälpa, annars är det nog att vara tydlig med att du inte vill ha det såhär, att du vill känna dig vuxen och dra ner lite på kontakten.
Din mamma måste börja behandla dig som en vuxen och tala om var hennes oro kommer ifrån. Hon kan tycka att du gör något destruktivt, och vill rädda dig från det. Ni måste kommunicera som vuxna.

 

[Mirre]

Jag har hamnat i en situation som jag inte alls trivs med och som håller på att köra min och min mammas relation i botten.

Min mamma har alltid varit väldigt orolig. Vi pratar i telefon minst en gång om dagen, hon oroar sig när jag är ute om kvällarna och om jag inte skulle svara när hon ringer skulle hon genast bli väldigt nervös att något hänt.

Sedan jag och min sambo gjorde slut har detta eskalerat då jag börjat gå ut mer, träffa folk osv. Punkten var nådd när hon i lördags morse ringde och jag inte ville svara då jag var påväg hem från en kille jag sovit hos och jag kände att det är väl ingenting jag egentligen vill delge med min mamma.
Hon blev galen för att jag döljer saker för henne.

Hur mycket kontakt är egentligen normalt att ha med sina föräldrar när man är 23 år? Jag känner mig som en trotsig tonåring som tvingas ljuga för mina föräldrar om var jag befinner mig för att slippa säga "Ja jag sov över hos ett one night stand inatt", för den informationen är väl inte helt normal att delge med sina föräldrar? Eller?

Vet inte ens vad jag vill med tråden, mest skriva av mig tror jag.

Min mamma är lite likadan som din, oroar sig för allt och ingenting och får smått spader om vi inte hörs varje dag.
Blir det ett moln på himlen hojtar hon genast om att det blir åska och världens oväder, ringer hon och man inte svarar tror hon direkt att man håller på dör allra minst. Hennes sambo är, kanske inte direkt orolig så, men har en väldig förmåga att lägga sig i saker han inte har med och göra hela tiden. Så de sitter och triggar varandra och får de för sig något är de helt stensäkra på att det är så. Motbevisar man blir de sura istället. Jag och hennes sambo har rykt ihop ordentligt många gånger.

 

[Lindon]

Kan bara flika in att min mormor är likadan mot min mor. Morsan är över 50 och mormor är fortfarande orolig och kräver att mamma redogör allt för henne. Stoppa det i tid säger jag bara!

 

[Hyacinth]

Jag gillar mina föräldrar. De är rätt festliga. Men det är först sedan jag blev vuxen och vi hade haft våra duster. Vi hörs rätt ofta, men det är inga jobbiga samtal. Jag kan lätt ringa och vråla "ville bara höra din röööööööst" i luren, vi pratar nån minut och sen hörs vi en annan dag.
I tonåren och några år efter gav de mig klåda på insidan, men det har gått över. Jag tycker jag har fantastiskt fina föräldrar som alltid ställer upp.

 

[Malin_L]

Jag har vad jag tycker är bra föräldrar!
Jag pratar med mamma över nätet varje dag. Vissa dagar blir det bara ett "Hej! Hur är läget?" och andra dagar blir det mer prat.
Mamma vill gärna att jag hör mig när jag är framme om jag (vi) är ute på resande fot men det är inte så att hon dör av oro om jag glömmer eller så. Och det räcker med ett "Nu är vi framme, hörs senare" eller nåt sånt.
Jag kan alltid be om hjälp om det är nåt speciellt eller om jag bara behöver beklaga mig över något.

 

[Petruska]

Nu brukar det vara omöjligt att få oroliga personer att ändra på sig - eller ja, det brukar väl vara omöjligt att få någon alls att ändra på sig, men just oroliga personer kan ju driva en till vanvett - men jag lutar ändå åt att det du möjligen kan göra är att markera gentemot oron. Det är inte ok att din mamma använder sig av dig som ett sätt att hantera sin oro. Skulle det vara möjligt för er att prata om det?

Själv har jag vuxna barn och föräldrar som är 70+ och vi kör helt enkelt inte med särskilt mycket oro i min familj. Så det är lätt för mig att säga att din mamma ska hantera sin oro på något annat sätt än genom att hålla koll på dig.

Det är väldigt olika hur ofta jag har kontakt med mina barn och mina föräldrar. I perioder kan det bli nästan dagligen, andra perioder kan det gå 2-3 veckor utan att vi hörs av.

 

[Silkisif]

Jag är också 23, och bor i Stockholm medan min familj bor i Skåne. Mamma och jag pratar ibland flera gånger varje dag, ibland inte alls på en hel vecka. Jag och mina syskon håller lite kontakt på Snapchat, och så ringer de ibland när de är ensamma hemma ( ). Far ringer då och då, ett par gånger i månaden kanske

Skulle aldrig stå ut med att min mamma "krävde" information av mig. Vi brukar mest prata om våra gemensamma hästar. Min mamma får i alla fall mig att tro att hon litar på att jag kan sköta mitt eget liv, och det är precis så jag tycker det ska vara.

 

[cirkus]

Apropå detta med oro
jag har ju en dotter som spenderar ett halvår i taget i Indien numera. Förra vändan började kaotiskt med glömd dator på en transferflygplats, hon visste egentligen inte vad hon gav sig in på då hon bara följde sitt hjärta. Hon hörde av sig med ojämna mellanrum både via viber och facebook. Jobbigt ibland som till exempel när hon blivit biten av en dödlig skorpion - bara dödlig om man är allergisk visade det sig - men det samtalet var typ skitjobbigt och då ville jag att hon hörde av sig med jämna mellanrum de närmsta dagarna så jag visste att hon levde.

Det blev väldigt bra hela hennes vistelse och pojkvännen följde med till Sverige under sommaren. Min dotter tyckte det var så skönt att vara hemma och veta att om det prasslar i buskarna är det i allafall inte något dödligt. Hans mamma var däremot väldigt orolig över de livsfarliga fästingarna vi har i Sverige

 

[Efwa]

Här har vi en introvert personlighet och det gör att jag någon gång kommit i klinch med min mor och svärmor som vill att man ringer för att berätta "vad som händer i livet". Jag har sagt, klart och tydligt, att jag är inte intresserad av att ringa för att berätta men vill de veta kan DE ringa MIG och fråga. Jag kommer vara trevlig och svara men några utläggningar och inlevelser får de knappast. Det är inte min stil.

De vill veta, de får ringa. Vill jag berätta så ringer jag. Svårare än så är det inte.

Sedan har jag förklarat för min mor att jag inte tänker ringa henne och berätta när jag kommer hem eller inte. Den konversationen har jag med min man som, om jag försvinner, får kontakta dem. Samma om någon i familjen är sjuk. Inte sjutton ringer jag min mor och klagar och jag vill inte höra henne klaga heller.

Det har garanterat satt stopp för allt ringande och frågande. Visst känner de sig inte involverade i vårat liv så mycket som de vill men det mår vi bäst av. Saknar aldrig mina föräldrar vilket de har sett till.

Däremot är, som tur är, våra barn också ganska introverta vilket gör vårat förhållande med dem väldigt avslappnande och kravlöst. Vi kan höras en gång i veckan eller mer sällan. Däremot är vi väldigt, väldigt mycket tillsammans när vi träffas och har inga problem med att bo ihop längre tider utan att det blir bråk.

De är vuxna och en bor inte hemma längre.