Vad har ni för relation till era föräldrar?

[Malin_L]

Men alltså, vad fyller det för funktion att man ska höra av sig när man kommit fram när man är ute och reser?
Man kan ju lika gärna trilla och bryta nacken när man är ensam hemma? Det känns ju nästan som man är säkrare ute på resande fot. Får jag en stroke på en flygplats lär jag gå hjälp snabbare än om jag fått det en fredagskväll hemma, då skulle ingen veta om det innan jobbet reagerar på min frånvaro framåt lunch på måndagen?

Det känns som det skulle väcka mer oro att gå omkring och vänta på att folk gör av sig för att tala om att det går bra än att så som jag brukar göra, anta att det går bra och att de hör av sig om ett problem eller något extraordinärt uppstår i området där man är
(Till exempel jordbävningar,ivägresta flygbiljetter, inbördeskrig och bombdåd... )

Om det gör att mamma känner sig lugn av att jag skickar ett sms med 1-3 ord när jag har anlänt någonstans så kan jag göra det. Det tar mig typ 2 sekunder.
Självklart kan det hända saker i övrigt också.

 

[escodobe]

Om det gör att mamma känner sig lugn av att jag skickar ett sms med 1-3 ord när jag har anlänt någonstans så kan jag göra det. Det tar mig typ 2 sekunder.
Självklart kan det hända saker i övrigt också.

Det intressanta är ju varför behovet av kontakt uppstår? Vem äger problemet? Hamnar man ofta i situationer där man behöver sin förälders hjälp? Eller är det en ogrundad rädsla? Ska man mata rädsletrollet?

 

[Malin_L]

Det intressanta är ju varför behovet av kontakt uppstår? Vem äger problemet? Hamnar man ofta i situationer där man behöver sin förälders hjälp? Eller är det en ogrundad rädsla? Ska man mata rädsletrollet?

Det får du fråga min mamma i så fall. Eller om det finns föräldrar här som vill att barnen ska höra av sig.
Som jag skrev tidigare så är det inte så att hon går under om jag glömmer meddela, så jag skulle inte anse att jag "matar rädsletrollet"

 

[LadyCovergirl]

Vad du vill göra TS är såklart upp till dig. Jag hade aldrig fixat att ha sådär mycket kontakt med mina föräldrar. Jag har inte ens så mycket kontakt med min dotter. Hon bor varannan vecka hos mig och hos sin pappa. När hon är hos sin pappa har vi aldrig någon kontakt om det inte är något särskilt (födelsedag och julafton).

Jag pratar med mina föräldrar högst oregelbundet. Något enstaka kort samtal per månad för att bara stämma av något specifikt och något längre samtal per månad. Däremellan några mejl och FB-meddelanden. Inga längre konversationer där heller dock.
Det spelar givetvis in att det är svårt att ha tid att prata med varandra. På mitt jobb får jag inte ha min mobil med mig och sen är jag i stallet eller ute med hunden (båda aktiviteterna är p.g.a. skånsk blåst olämpliga för telefonsamtal). Är jag hemma är mina föräldrar bortresta eller på golfbanan eller bortbjudna eller på annat vis upptagna.
Jag och mamma följer varandra på FB så lite nyheter får vi såklart per automatik därigenom.

Gällande vad man berättar för sina föräldrar så är det upp till var och en. Jag har mer än en gång berättat att jag varit hos ett ONS eller en KK. Inte tycker mina föräldrar att det är konstigt. De har faktiskt träffat två KK:s då de varit här på besök och jag passat på att gå ut och festa lite.

Kontentan av mitt svamlande = bestäm dig för vilken nivå du vill ha kontakten på, kommunicera det till din mamma och utgå därifrån.

 

[hagel]

Men alltså, vad fyller det för funktion att man ska höra av sig när man kommit fram när man är ute och reser?
Man kan ju lika gärna trilla och bryta nacken när man är ensam hemma? Det känns ju nästan som man är säkrare ute på resande fot. Får jag en stroke på en flygplats lär jag gå hjälp snabbare än om jag fått det en fredagskväll hemma, då skulle ingen veta om det innan jobbet reagerar på min frånvaro framåt lunch på måndagen?

Det känns som det skulle väcka mer oro att gå omkring och vänta på att folk gör av sig för att tala om att det går bra än att så som jag brukar göra, anta att det går bra och att de hör av sig om ett problem eller något extraordinärt uppstår i området där man är
(Till exempel jordbävningar,ivägresta flygbiljetter, inbördeskrig och bombdåd... )

Jag har bott, give or take beroende på var jag bott, cirka 100 mil från mina föräldrar de senaste 10 åren. Aldrig i helsike skulle de ens komma på tanken att fundera över när eller hur jag kom hem efter en utekväll i min hemstad. Men om jag besöker dem i föräldrahemmet så har det hänt att de önskar att jag ska höra av mig när jag kommer hem till mig själv efter att ha rest från dem . Förälderns vägar äro outgrundliga .

Som svar på TS:
Jag blir klaustrofobisk bara av att läsa ditt inlägg . Om du inte känner dig bekväm med er relation så sätt för guds skull stopp för din mammas "oros-shaming"! Det är nog inte många som skulle klandra dig...

Jag pratade med mina föräldrar sist för en månad sen, när jag och fästmannen bodde över hos dem när vi var på min kompis bröllop. Men normalt sett så Skypar vi kanske en gång varannan vecka och mailar några små updates (typ mamma skickar en rolig bild på min katt som bor hos dem för tillfället) en eller ett par gånger i veckan. Plus kanske en Facebook-kommentar från någon av oss en gång ibland.

Vi har en jättefin relation, men gillar mest att prata när vi har något att prata om . Jag skulle få panik om telefonen ringde i tid och otid!

(Pappa ringer bara om det gäller något praktiskt, han har mycket känslor men lite svårt att uttrycka dem ibland . Förutom den gången i somras när han ringde för att säga att det nog var bäst för min katt att han stannade hos dem istället för att bara bo där tillfälligt. Jag frågade försiktigt om det kanske egentligen var så att det handlade om att det är bäst för, den såkallade, katthatande pappan att katten stannade hos dem. Han hummade skeptiskt )

 

[Lupino]

Jag är helt förundrad av denna tråd. Flera pratar med sina föräldrar varje dag eller till och med flera gånger per dag!!

Vad pratar ni om? Jag pratar med min mamma en gång/vecka men det är bara för att hon tar hand om mina barn då. Om det inte vore för det skulle vi nog höras en gång/månad. Jag kan tillägga att vi har en bra relation och gillar varandra .

Jag har en arbetskamrat som blir uppringd VARJE morgon av sin fru som berättar hur lämningen gått (barnen är i 6-8 årsåldern). En annan får 10 sms per dag från sin fru.

Jag skulle känna mig trängd att höras av så mycket!

 

[Lovisaleonora]

Jag skulle känna mig trängd att höras av så mycket!

What ever makes your boat float?

Så länge alla parter tycker det funkar får de göra som de vill, själv vet jag rätt väl vad som funkar och inte funkar i mitt liv. Oftast.

 

[Kivina]

Hmm, jag bor hemma hos mina föräldrar just nu. Jag har gjort det i drygt 2 år och visst, de vet en del om mitt liv.. mer än de gjorde på den tiden jag bodde 50 mil bort..

När jag träffade pojkvännen var jag rätt snabb med att berätta att jag träffat någon, mest för att de passar hunden när jag är hos honom.

I övrigt så har vi en normal relation, jag berättar om jag ska sova hos pojkvännen, men meddelar aldrig att jag blir sen från jobbet eller liknande. Är jag på resande fot brukar jag meddela att jag är framme och eventuellt ringa för att fråga om de behöver nåt från affären.

I övrigt så upplever jag ingen särskild kontroll, de vet att det inte finns någon anledning att ens försöka.

När jag bodde 50 mil bort så hördes vi av typ en gång i veckan/varannan vecka..

 

[Magiana]

Jag skulle bli skvatt galen om min mamma var så kontrollerande och skulle rätt och slätt få ett utbrott för att markera att jag har ett eget liv och att hon ska ge f-n i att lägga sig i.

Min mamma tyckte i många år att det var hennes plikt att förse mig med kläder och jag tog emot dem. Varför inte, tänkte jag. Och hon tänkte att jag köper ju aldrig kläder så då måste hon göra det. Saken var bara att jag hade mer kläder än jag hann använda så det fanns inte så stor anledning att köpa nytt. Jag var inte så fåfäng och slet på det jag hade.

Så småningom började jag tröttna. Fåfängan gjorde sig hörd och jag ville välja själv. Jag lyckades dock inte nå fram till mamma med den saken då. Sedan blev vi osams av en annan anledning och hördes inte av på några år. En dag kom ett stort paket på posten. Det var massvis med kläder. Det enda jag kunde använda var ett par raggsockor för jag hade gått ner 3 storlekar. Någonstans där gick det fram att jag inte ville ha kläder av henne längre, men det är ett meddelande som jag har fått hamra in.

Vad jag vill ha sagt är att man måste markera, ibland rätt hårt, för vad man vill och inte vill.

Mamma och jag har en bra relation idag. Vi hörs ibland på telefon. Ibland kan det gå månader mellan samtalen. Någon gång kanske vi ses också men ingen av oss klättrar på den andre eller har en massa krav. Jag tycker det fungerar bra.

 

[Sar]

Jag är helt förundrad av denna tråd. Flera pratar med sina föräldrar varje dag eller till och med flera gånger per dag!!

Vad pratar ni om? Jag pratar med min mamma en gång/vecka men det är bara för att hon tar hand om mina barn då. Om det inte vore för det skulle vi nog höras en gång/månad. Jag kan tillägga att vi har en bra relation och gillar varandra .
!

Jag pratar ofta med mina föräldrar utan att på något sätt känna mig trängd eller kontrollerad.
För mig känns det snarare konstigt att tycka sig ha en bra kontakt med sina föräldrar men inte vilja höras av ofta ( lite som att ha en riktigt god vän men inte vilja prata med den mer än några gånger per år).
Jag tänker att det inte finns några rätt eller fel, det som passar för den ene behöver inte nödvändigtvis passa för den andre.
Det kan dock säkert bli knepigt i vissa relationer om en part har väldigt nära kontakter med sina föräldrar och den andra parten tycker att det blir påträngande

 

[cirkus]

Men alltså, vad fyller det för funktion att man ska höra av sig när man kommit fram när man är ute och reser?
Man kan ju lika gärna trilla och bryta nacken när man är ensam hemma? Det känns ju nästan som man är säkrare ute på resande fot. Får jag en stroke på en flygplats lär jag gå hjälp snabbare än om jag fått det en fredagskväll hemma, då skulle ingen veta om det innan jobbet reagerar på min frånvaro framåt lunch på måndagen?

Det känns som det skulle väcka mer oro att gå omkring och vänta på att folk gör av sig för att tala om att det går bra än att så som jag brukar göra, anta att det går bra och att de hör av sig om ett problem eller något extraordinärt uppstår i området där man är
(Till exempel jordbävningar,ivägresta flygbiljetter, inbördeskrig och bombdåd... )

Visst kan det hända saker hemma också - men juat att veta att nån är gramme känns bra av någon outgrundlig anledning, varför vet jag inte egentligen. Kanske beror det på att vi normalt har en massa otur när vi reser. Det händer konstiga grejer jämt (tsunami, jordbävning, upplopp, glömda allt-möjligt-viktigt, missade tåg/flyg, felbokade biljetter you name it) när min familj är ute och reser. Så det är bra att veta att folk i allafall nått destinationen, vilket inte alltid sker som planerat

 

[cirkus]

Det intressanta är ju varför behovet av kontakt uppstår? Vem äger problemet? Hamnar man ofta i situationer där man behöver sin förälders hjälp? Eller är det en ogrundad rädsla? Ska man mata rädsletrollet?

När min unge glömde sin dator i säkerhetskontrollen i Mumbai förra året var det betydligt enklare för mig att jaga den än för henne. Telefoner i Indiska landet funkar i regel bara i den delstat som den är reggad och hon var i en annan delstat. Eller när hon inte fick flyga vidare från Paris (samma resa) pga hon inte hade nån hemresa bokad - då fick jag boka en hemresa åt henne så hon kom med sitt plan, hon hade helt enkelt inte möjlighet att boka den där hon var. Lite sånt kan en förälder hjälpa till med. Eller ett syskon eller nån annan.

 

[escodobe]

Visst kan det hända saker hemma också - men juat att veta att nån är gramme känns bra av någon outgrundlig anledning, varför vet jag inte egentligen. Kanske beror det på att vi normalt har en massa otur när vi reser. Det händer konstiga grejer jämt (tsunami, jordbävning, upplopp, glömda allt-möjligt-viktigt, missade tåg/flyg, felbokade biljetter you name it) när min familj är ute och reser. Så det är bra att veta att folk i allafall nått destinationen, vilket inte alltid sker som planerat

När min unge glömde sin dator i säkerhetskontrollen i Mumbai förra året var det betydligt enklare för mig att jaga den än för henne. Telefoner i Indiska landet funkar i regel bara i den delstat som den är reggad och hon var i en annan delstat. Eller när hon inte fick flyga vidare från Paris (samma resa) pga hon inte hade nån hemresa bokad - då fick jag boka en hemresa åt henne så hon kom med sitt plan, hon hade helt enkelt inte möjlighet att boka den där hon var. Lite sånt kan en förälder hjälpa till med. Eller ett syskon eller nån annan.

Ja att man hör av sig Om/när något händer är rimligt i min värld (sista resedramst som jag vet om i alla fall, varett bombattentat i samma stad) men att ringa och berätta att ingenting har hänt bara för sakens skull när man reser är lika underligt som om man skulle göra hemma.

Hade Jag ringt och berättat att jag nu tryggt kommit hem efter kvällsrundan med hunden och att jag nu ska lägga mig hade hon nog undrat om det slagit slint.

 

[Stereo]

Vad pratar ni om? Jag pratar med min mamma en gång/vecka men det är bara för att hon tar hand om mina barn då. Om det inte vore för det skulle vi nog höras en gång/månad. Jag kan tillägga att vi har en bra relation och gillar varandra .

Innan min mamma blev dement och "jobbig" att prata med hördes vi av minst en gång i veckan, ofta 3-4 gånger i veckan. Samma kontakt med henne som jag har med mina närmaste vänner, vi pratade om allt och inget och skrattade mycket. Har aldrig känt mig trängd, mina föräldrar har alltid varit väldigt noga med att respektera mitt privatliv.

Det behövde ju inte vara långa samtal varje gång, ibland bara något SMS eller ett telefonsamtal med en fråga och ett svar.

TS: Säger som alla andra, om du tycker det är för mycket kontakt så är det för mycket kontakt. Har tyvärr inga bra råd att ge, men stå på dig.

 

[gul_zebra]

Utan att ha läst hela tråden men hade min mamma (eller pappa för den delen) tjatat på mig när jag varit på väg hem från ett ons så hade jag helt enkelt sagt åt henom att jag är på väg hem från ett knull. Klarar man inte av att låta folk ha sitt privatliv så får man vända det mot de tills de fattar.

Personligen har jag inga problem så sett, i min familj går vi mycket efter devisen "det ska väl du skita i " om någon blir för nyfiken och så är det inget mer med det. Då bor jag ändå typ 50 meter från mamma så vi har rätt skittät kontakt, springer hem till varann titt som tätt, handlar ihop, handlar åt varann, osv. Skulle vi sen vara helt utan kontakt i några dagar eller någon vecka är det inga konstigheter, hon ser ju på facebook att jag lever, och jag antar att de två hemmaboende vuxna barnen skulle höra av sig om min mor bryter ett ben eller två typ. Finns liksom ingen anledning till oro så varför oroa sig Pappa har jag mindre tät kontakt med, kan gå några veckor emellan ibland, men han lägger sig iaf inte i mitt privatliv nånting annat än att han vill höra om allt är bra och predika om att ta det försiktigt ibland och det får man väl se som positivt tycker jag.

 

[hastflicka]

Men alltså, vad fyller det för funktion att man ska höra av sig när man kommit fram när man är ute och reser?
Man kan ju lika gärna trilla och bryta nacken när man är ensam hemma? Det känns ju nästan som man är säkrare ute på resande fot. Får jag en stroke på en flygplats lär jag gå hjälp snabbare än om jag fått det en fredagskväll hemma, då skulle ingen veta om det innan jobbet reagerar på min frånvaro framåt lunch på måndagen?

Det känns som det skulle väcka mer oro att gå omkring och vänta på att folk gör av sig för att tala om att det går bra än att så som jag brukar göra, anta att det går bra och att de hör av sig om ett problem eller något extraordinärt uppstår i området där man är
(Till exempel jordbävningar,ivägresta flygbiljetter, inbördeskrig och bombdåd... )

Var familj har bott utomlands, I mellan ostern, Asien och USA de senaste 35 aren. Mina barn borjade flyga sjalva vid 10-12 ars aldern och har alltid rest valdigt mycket, bade som familj och enskilt. Jag kan inte ens rakna alla de ganger ett plan kom in for sent for att man ska hinna ett anslutande flyg (sa 15-aringen blir strandad i London) eller det var en jordbavning sa alla flyg ar installda ... eller det var fel pa planet sa man var tvungen att nodlanda ... eller visumet hade gatt ut sa barnet aterigen blev strandad i London pa ett hotell som var bombhotat.

For oss handlar det helt enkelt om att det ar skont att veta att personen kom fram dit det var tankt ... ELLER att personen latt fixat problemet och stannar/flyger nasta dag eller nasta vecka ...
Sjalv Textar jag vanligen "Framme!" och det ar alla nojda med.

Sjalvklart ar det mer sannorlikt att nagot skulle handa (om den nu nodvandigtvis skulle vara sa) nar man ar hemma and nar man reser, men nar man ar hemma har man en helt annan infrastruktur av vanner och familj som kan hjalpa till. Som Cirkus skriver sa hander det ofta saker som man inte kan losa pa plats av olika orsaker, da ar en foralder (eller ett vuxet barn) fantastiskt bra att ha.

Jag är helt förundrad av denna tråd. Flera pratar med sina föräldrar varje dag eller till och med flera gånger per dag!!

Vad pratar ni om? Jag pratar med min mamma en gång/vecka men det är bara för att hon tar hand om mina barn då. Om det inte vore för det skulle vi nog höras en gång/månad. Jag kan tillägga att vi har en bra relation och gillar varandra .

Jag har en arbetskamrat som blir uppringd VARJE morgon av sin fru som berättar hur lämningen gått (barnen är i 6-8 årsåldern). En annan får 10 sms per dag från sin fru.

Jag skulle känna mig trängd att höras av så mycket!

Nu ar det barnen som ringer till mig ... Jag har (vanligen) inget fast 9-5 jobb medan de alla jobbar sa det ar lattare att de ringer mig da de vet nar de har tid att prata.
Vad vi pratar om? Allt fran politik till vad vi ska ha till middag. Ibland blir det bara ett par meningar ibland kan det bli tim langa samtal. Det beror helt pa vad man (skulle ha gjort) gor och vad som hant i varlden eller familjen.

Vi pratar helt enkelt om samma saker man pratar med nara vanner om ... Jag har inte tankt pa det riktigt pa det viset forut, men vi ar mer vanner an foralder/barn numera ... vi blir inbjudna till deras fester och aven deras vanners fester.

 

[Amha]

Låter ungefär som min mamma. Jag låter bli att berätta mycket för att jag vet att hon kommer bli orolig/vilja kontrollera. En gång svarade jag inte i telefonen på hela dagen (jag är inte sån som har med mig telefonen precis jämt och den är ofta på ljudlös) så när jag väl tittar på telefon så har hon ringt och skickat meddelanden, det sista var "vi är på väg till dig nu" , då har min mamma alltså fått för sig att jag gått och dött hemma så för att jag inte svarat i telefon under en dag (eller snarare en eftermiddag) så är hon på väg hit (6 mil). Hon har ingen nyckel hit så jag vet inte vad hon hade tänkt sig när hon kom fram, ringa polisen om jag inte öppnar? Har sagt typ tusen gånger att hon får ta ansvar för sin egen oro och förklarat mina telefonvanor men det hjälper inte. Ett tag gick hon till en psykolog för att hon var så orolig och stressad och då hade psykologen (enligt mamma) tyckt att jag kunde ju skicka sms i alla fall för att mamma inte skulle behöva vara så orolig

Om vi inte har pratat på en dag så ringer hon på kvällen "för vi har ju inte pratat idag". Jag frågar vad hon vill? Nä, ingenting, bara prata. Jag ska ta tag i det här igen, att jag inte vill ha skyldighet att prata varje dag.

Efter en dag? Omg!

Jag bodde i hyreshus en gång för några år sedan. Man hörde folk i trappan och sådär och när ett par st stått och ropat på en person i flera minuter kliver jag ut. Då visade det sig att deras dotter (min granne) varit försvunnen i flera dagar och hon låg i lägenheten. Levande förvisso men svårt sjuk, skulle tippa på stroke. Jag ringde låssmed åt dem så de kom in tillsammans med ambulansen (man hörde gråt där inifrån efter en stund så det var inte någon tvekan). Men som sagt, det handlade om flera dagar. Tror det var 3-4 dagar och jobbet hade sökt henne.

Jag hade blivit väldigt orolig om det var min mamma som höll på sådär. Jag menar, vem vet, det kanske slutar med låssmed där också, efter en eftermiddag...

 

[Efwa]

Innan min mamma blev dement och "jobbig" att prata med hördes vi av minst en gång i veckan, ofta 3-4 gånger i veckan. Samma kontakt med henne som jag har med mina närmaste vänner, vi pratade om allt och inget och skrattade mycket. Har aldrig känt mig trängd, mina föräldrar har alltid varit väldigt noga med att respektera mitt privatliv.

Det behövde ju inte vara långa samtal varje gång, ibland bara något SMS eller ett telefonsamtal med en fråga och ett svar.

TS: Säger som alla andra, om du tycker det är för mycket kontakt så är det för mycket kontakt. Har tyvärr inga bra råd att ge, men stå på dig.

Jag tänker att vi är så skilda i våra sätt att prata med folk. Jag pratar sällan med mina vänner per telefon alls. Vi messar mest, sedan träffas vi.
Det är inte sällan det kan gå någon månad eller två mellan ringningarna mellan mig och några av mina bästa vänner.

Den jag umgås mest med, ca 2 ggr i veckan, messas endast. Väldigt sällan vi pratar i telefon överhuvudtaget.

För mig är det ett överskattat medel att umgås och tycka om någon.

Vad roligt att läsa allas olika tankar om detta. Jisses, vad olika vi är.

 

[athena_arabians]

Idag har jag egentligen ingen relation till föräldrarna (pappa död, mamma svårt dement och känner inte igen mig).

Innan när jag pluggade var det oftast jag som ringde och det blev väl några gånger per månad. Det kändes rätt lagom. Jag och mamma hade våra duster men det var aldrig pga att hon var för klängig och ringde för ofta. När jag började jobba efter 9:an istället för att plugga vidare direkt fick jag veta efteråt att de hade varit bekymrade men inte sagt något så länge jag hade en plan för allt (vilket jag hade). Mina föräldrar verkar ha litat på mig från unga år

När jag fick körkort hörde jag alltid av mig när jag kommit fram om jag åkte en längre sträcka. Det tycker jag är helt ok, jag har varit med om flera bilolyckor och hålla sina närmaste lugna med ett snabbt sms tycker jag inte är för mycket begärt. Särbon hör också av sig när han kommit fram om han åkt en längre sträcka.

Jag kör ofta på ensliga och dåliga vägar så åker jag en längre sträcka vet alltid någon vilken väg jag tar. En bekant till särbon åkte av vägen på vintern när det snöade kraftigt (älgkrock) och blev inte hittad förrän efter något dygn. Ingen hade anledning att tro att det fanns en bil där, spåren efter avkörningen hade snöat igen helt. Nu vet man ju inte om han hade överlevt ändå men i den temperaturen är den dödande i sig även om man är oskadd i övrigt.

 

[Thrillie]

Jag har mycket kontakt med båda mina föräldrar. Jobbar tillsammans med båda två, inte dagligen men nån dag i veckan i alla fall. Pratar med båda två minst en gång om dagen i veckorna (oftast jobbrelaterat). Men aldrig att de ska veta varenda detalj av mitt liv. Jag pratar med dom för att jag vill det, inte för att det krävs av mig.
På helgerna pysslar jag och mamma med hästarna, rider även ut ihop ibland. (Jag har hästarna hemma så mamma kommer hem till mig då.) 6-8 helger på sommarhalvåret är jag och min sambo iväg med pappa och hans bror och tävlar i bilsport.
Jag är 25 år gammal, kanske konstigt att umgås med föräldrarna så mycket som jag gör, men både jag och sambon ser mina föräldrar som våra vänner och trivs i deras sällskap

Man får helt enkelt umgås så mycket eller lite med sina föräldrar man vill, det är nog svårt att säga vad som är "normalt".