Vad har ni för relation till era föräldrar?

[Rialavargen]

Jag har hamnat i en situation som jag inte alls trivs med och som håller på att köra min och min mammas relation i botten.

Min mamma har alltid varit väldigt orolig. Vi pratar i telefon minst en gång om dagen, hon oroar sig när jag är ute om kvällarna och om jag inte skulle svara när hon ringer skulle hon genast bli väldigt nervös att något hänt.

Sedan jag och min sambo gjorde slut har detta eskalerat då jag börjat gå ut mer, träffa folk osv. Punkten var nådd när hon i lördags morse ringde och jag inte ville svara då jag var påväg hem från en kille jag sovit hos och jag kände att det är väl ingenting jag egentligen vill delge med min mamma.
Hon blev galen för att jag döljer saker för henne.

Hur mycket kontakt är egentligen normalt att ha med sina föräldrar när man är 23 år? Jag känner mig som en trotsig tonåring som tvingas ljuga för mina föräldrar om var jag befinner mig för att slippa säga "Ja jag sov över hos ett one night stand inatt", för den informationen är väl inte helt normal att delge med sina föräldrar? Eller?

Vet inte ens vad jag vill med tråden, mest skriva av mig tror jag.

Jag har tänkt jättemycket på detta då jag själv är mamma. Min enda slutsats är att jag måste avstå från att visa min oro för mina barn, för jag tycker mig se att ofta så smittar oro från förälder till barn om det får fortgå länge.

Ett bra exempel i mitt eget liv. Jag är alltid skitskraj första gången jag åker i sittliften. Jag blir stirrig och grinig och tar ut det på barnen. Nu har vi bestämt att jag åker inte med barnen första åken utan min man gör det, för jag vill inte att de smittas av min rädsla.
Alltså jag försöker jobba med mig själv att inte låta andra bära/utsättas för min skit, min oro, mitt kontrollerande av situationen. Sedan jag har börjar jobba med mig själv så märker jag också tydligare när andra lägger över sin oro på mig.

Att inte lasta sina barn med sin egen oro är ett av de största frågorna som jag tycker vi föräldrar brottas med. Jag tror nämligen att oro kan smitta av sig, och hämma barnen. Ju äldre man blir, desto större blir belastningen av att ha föräldrar som ständigt är oroliga och som ständigt skall kontrollera barnen. Jag får ständigt hålla mig tillbaka för att inte freak ut när barnen/ungdomarna inte kommer hem på utsatt tid. Jag får verkligen fundera på om mitt utbrott står i proportion till situationen eller om det är min egen oro som kokar över och blir till ilska.

I ditt fall tycker jag att du kan mjukstarta med att inte svara i telefon varje gång din mamma ringer. Om din mamma tar upp det med dig vid nästa samtal så kan du nämna att du valde att inte svara. Genom att säga att du gjorde ett aktivt val, så fjärmar du dig mot henne på mjuk sätt. Till exempel; jag satt i en diskussion med några vänner, det passade inte att svara då. Jag satt på toan. Jag hånglade/kuttrade med en kille… sistnämda kommer att få henne att förstå att du är en vuxen människa med rätt till privatliv.

Min mamma hade nyckeln till min lägenhet när jag singel. Hon förstod inte att jag ville ha tillbaka nyckeln när jag skaffade kille tills jag sa en liknande mening.

Lite mjuk kan du försöka att ta avstånd från henne och vänja in henne i detta nya liv, där du sätter gränser.

 

[cirkus]

By the way så hörde dotter i Indien just av sig

 

[Gnist]

Jag har jämnåriga barn med dig ts och jag har kontakt med dem relativt ofta, men inte för att få reda på vad de gör, med vem de är etc och jag får definitivt inte fnatt om de nån gång inte svarar direkt när jag ringer.
Jisses liksom

Jag tror nog att din mamma behöver inse att du är vuxen nu och att du inte behöver redovisa allt och alla för henne och är det jobbigt för henne, så ligger det faktiskt på henne att ta tag i sitt problem. För ditt problem är det då rakt inte.

 

[escodobe]

Jag får både här och irl känslan av att många sätter likhetstecken mellan att ha en bra relation och att man ska höras av ofta.
Jag gillar verkligen min mamma och vi har i mitt tycke en bra relation men det är sällan vi hörs av så ofta som en gång i veckan.
Vi har ju bägge jobb och egna liv att ägna oss åt.

 

[purity_666]

Min mamma är periodvis orolig för mig pga min psykiska ohälsa, så det är förståeligt. Men vi pratar inte mycket i telefon (för jag avskyr att prata i telefon) vi har sms kontakt eller så ser hon att jag skrivit nåt på Facebook och vet att jag är okej.

Jag delger absolut inte alla detaljer om mitt liv. Jag sållar ju i vad jag berättar rätt grovt. Man har ingen som helst plikt att berätta allt för sina föräldrar. Jag tycker du ska kunna ta ett samtal med din mamma om hur er kontakt ser ut och hur du önskar den vore. Det är ju inte hälsosamt för henne heller att oroa sig så mycket.

 

[Fan of Bill]

Min mamma är lite likadan som din, oroar sig för allt och ingenting och får smått spader om vi inte hörs varje dag.
Blir det ett moln på himlen hojtar hon genast om att det blir åska och världens oväder, ringer hon och man inte svarar tror hon direkt att man håller på dör allra minst. Hennes sambo är, kanske inte direkt orolig så, men har en väldig förmåga att lägga sig i saker han inte har med och göra hela tiden. Så de sitter och triggar varandra och får de för sig något är de helt stensäkra på att det är så. Motbevisar man blir de sura istället. Jag och hennes sambo har rykt ihop ordentligt många gånger.

Herregud vad jobbigt

 

[Rialavargen]

Jag tror man skall vara lite försiktig med föräldrars oro. Jag tror att när oron är så pass stark att de belastar relationer till omvärlden så är det ofta oro av sjuklig karaktär. Alltså att personen inte rår för sin oro. Jag tror att dessa människor skulle behöva äta lite lugnande för att stilla sin oro. Det är i alla fall min erfarenhet.
Vanlig omsorg som varje förälder har för sina barn kvalar inte i ovan text.

 

[Lampan]

Jag har hamnat i en situation som jag inte alls trivs med och som håller på att köra min och min mammas relation i botten.

Min mamma har alltid varit väldigt orolig. Vi pratar i telefon minst en gång om dagen, hon oroar sig när jag är ute om kvällarna och om jag inte skulle svara när hon ringer skulle hon genast bli väldigt nervös att något hänt.

Sedan jag och min sambo gjorde slut har detta eskalerat då jag börjat gå ut mer, träffa folk osv. Punkten var nådd när hon i lördags morse ringde och jag inte ville svara då jag var påväg hem från en kille jag sovit hos och jag kände att det är väl ingenting jag egentligen vill delge med min mamma.
Hon blev galen för att jag döljer saker för henne.

Hur mycket kontakt är egentligen normalt att ha med sina föräldrar när man är 23 år? Jag känner mig som en trotsig tonåring som tvingas ljuga för mina föräldrar om var jag befinner mig för att slippa säga "Ja jag sov över hos ett one night stand inatt", för den informationen är väl inte helt normal att delge med sina föräldrar? Eller?

Vet inte ens vad jag vill med tråden, mest skriva av mig tror jag.

Du "döljer" inget för din mamma för att du inte berättar vem du har delat natten med...
Det är inte din mammas ensak att veta

Om du tycker det är jobbigt med dagliga rapporter och din mamma tär på dig med sin oro
Då tycker jag du ska sätta ner foten och säga som du känner
Jag tror inte heller att det gynnar din mamma heller att ständigt hålla sig uppdaterad om ditt liv

Om jag hade varit i din situation så hade jag schemalagt telefon/ kontakt tider till en eller två samtal i veckan vid en viss tidpunkt. Andra tider svarar du inte i telefon
Om hon ändå ringer utanför överenskommen tid, svara med ett mess "Jag har det bra, ring på .... Kl ...."

Jag tror din mamma mår bättre också om hon försöker släppa taget lite om dig

 

[Bulldoozer]

Eftersom jag har fyra syskon så har jag inga problem av den karaktären, kommer hon ihåg att ringa på födelsedagen så blir man chockad .

Min mamma har andra saker som kan vara ganska irriterande men som jag lärt mig ha överseende med, hon är ju trots allt bara människa. Har lärt mig att man får kompromissa, stänger av öronen om det inte passar och tycker jag det riktigt illa så tar jag upp det med henne. Att ta upp saker med min mor innebär att hon surar i evigheter hur försiktigt och konstruktiv man än försöker vara, hon har alltid rätt och det alla vi andra som gör fel.. Trots alla sina brister så har hon ett gott hjärta och att hon gör fel/säger fel/ beslutar fel saker handlar inte om att hon är dum eller elak utan om bristande impulskontroll och dålig självinsikt.

 

[kryddelydd]

Jag har, ända sedan jag flyttade hemifrån vid nitton års ålder (för att läsa vidare på universitet) och tills idag när jag är 42 år gammal, telefonkontakt med någon av mina föräldrar ungefär en gång per vecka.
Ibland lite oftare, om någon av oss har något väsentligt att framföra eller om pappa är uttråkad då han kan skicka ett SMS innehållande "du är go du" eller "hej".
Alltså sådant som är lite gulligt men inte kräver minsta reaktion från min sida.

Det är rätt mycket från privatlivet som jag inte bryr mig om att berätta.
Tillfälliga bekantskaper är inget att nämna.
Jag har fått en ny medryttare på en häst, sådant är de inte värst intresserade av.

Jag skulle säkert ta god tid på mig att berätta om jag "träffade någon" - de behöver inte veta innan jag själv vet vad jag vill.

 

[Elisha]

Min pappa är död sen många år. Min mamma har jag väl skapligt kontakt med. Fram tills nyss har vi bott väldigt nära varann o pga mammaledighet hos mig o nyligen pensionär för henne så har vi setts typ 4-6 gånger i veckan. Nu flyttar vi dock 4mil så blir ju inte lika ofta men ett par ggr i veckan iaf. Hörs typ varannan dag. Vi har dock mkt ytlig kontakt. Berättar inget privat.

 

[Kilauea]

Jag har alltid haft en väldigt bra relation med mina föräldrar. Har kunnat prata med dem om allt och inget oavsett när jag behövt.
Efter pappas bortgång så hörs vi av oftare på telefonen, jag och mamma, och vi ses även oftare. Vi har helt enkelt blivit tightare som familj efter det som skett.

 

[tanten]

När jag flyttade hemifrån som 18-ring hörde jag inte av mig på tre veckor. Detta var ju före internet och mobilernas tid.

Jag tror att jag skulle bli extremt orolig om min avkomma hörde av sig till mig varje dag. Jag skulle misstänka att hen inte mådde bra.
Hen har sitt liv. Jag har mitt. Vi är väldigt nära varann men vi håller inte reda å varandras liv och leverne. Närheten avgörs inte av kontaktfrekvensen.
Jag är mor och det är ett livslångt uppdrag. Dessutom litar jag på att avkomman har ett gott omdöme och är en klok person (avelsframsteg )

Tycker att vi bor lite för nära varandra eftersom vi bor i samma kommun. Även om det är väldigt trevligt att kunna fika ihop eller äta lunch tillsammans ibland. I några perioder har vi jobbat på samma jobb. Det har varit bra eftersom hen är klok och mogen. En perfekt arbetskamrat helt enkelt.

Från min horisont verkar TS mors beteende lite sjukt.

 

[hastflicka]

Jag har vad jag tycker är bra föräldrar!
Jag pratar med mamma över nätet varje dag. Vissa dagar blir det bara ett "Hej! Hur är läget?" och andra dagar blir det mer prat.
Mamma vill gärna att jag hör mig när jag är framme om jag (vi) är ute på resande fot men det är inte så att hon dör av oro om jag glömmer eller så. Och det räcker med ett "Nu är vi framme, hörs senare" eller nåt sånt.
Jag kan alltid be om hjälp om det är nåt speciellt eller om jag bara behöver beklaga mig över något.

Hehe ... jag vill ocksa garna hora att barn (eller make) har kommit fram nar de ar ute och reser, men har stor forstaelse for att det kan bli bortglomt och i sa fall kollar jag upp att allt ar okay dagen efter. Jag forutsatter att de glomt ... da blir jag ju inte orolig att nagot hant.
Mina barn, a andra sidan, KRAVER att jag ska hora av mig. En snabb text, "jag ar framme" racker, men glommer jag blir de oroliga och kollar snabbt upp vad som hant. Jag tycker att det ar lite gulligt och har ingenting emot det. De har verkligen svangt och har nu nastan en foraldraroll ibland. LOL Sarskilt humoristiskt tycker jag att det blir nar jag hor mina egna ord, som jag forsokte trumma in i dem som tonaringar, komma tillbaka till mig numera nar de ar vuxna.

 

[escodobe]

När jag flyttade hemifrån som 18-ring hörde jag inte av mig på tre veckor. Detta var ju före internet och mobilernas tid.

Jag tror att jag skulle bli extremt orolig om min avkomma hörde av sig till mig varje dag. Jag skulle misstänka att hen inte mådde bra.
Hen har sitt liv. Jag har mitt. Vi är väldigt nära varann men vi håller inte reda å varandras liv och leverne. Närheten avgörs inte av kontaktfrekvensen.
Jag är mor och det är ett livslångt uppdrag. Dessutom litar jag på att avkomman har ett gott omdöme och är en klok person (avelsframsteg )

Tycker att vi bor lite för nära varandra eftersom vi bor i samma kommun. Även om det är väldigt trevligt att kunna fika ihop eller äta lunch tillsammans ibland. I några perioder har vi jobbat på samma jobb. Det har varit bra eftersom hen är klok och mogen. En perfekt arbetskamrat helt enkelt.

Från min horisont verkar TS mors beteende lite sjukt.

Jo det är ungefär så jag menar.
Att höras så ofta och kontrollera att personen kommit hem osv känns som om man inte litar på att personen är vuxen och kan klara sig själv. Som om man tror (eller vill) att personen är ett litet barn.

Den där kvävande omtanken, kan ju få helt motsatt effekt.

 

[Raderad medlem 6459]

Hon blev galen för att jag döljer saker för henne.

Det där är varken normalt eller OK. Kan du prata med henne, sätta ned foten litegrann och få henne att förstå att hon måste backa?

 

[escodobe]

Hehe ... jag vill ocksa garna hora att barn (eller make) har kommit fram nar de ar ute och reser, men har stor forstaelse for att det kan bli bortglomt och i sa fall kollar jag upp att allt ar okay dagen efter. Jag forutsatter att de glomt ... da blir jag ju inte orolig att nagot hant.
Mina barn, a andra sidan, KRAVER att jag ska hora av mig. En snabb text, "jag ar framme" racker, men glommer jag blir de oroliga och kollar snabbt upp vad som hant. Jag tycker att det ar lite gulligt och har ingenting emot det. De har verkligen svangt och har nu nastan en foraldraroll ibland. LOL Sarskilt humoristiskt tycker jag att det blir nar jag hor mina egna ord, som jag forsokte trumma in i dem som tonaringar, komma tillbaka till mig numera nar de ar vuxna.

Men alltså, vad fyller det för funktion att man ska höra av sig när man kommit fram när man är ute och reser?
Man kan ju lika gärna trilla och bryta nacken när man är ensam hemma? Det känns ju nästan som man är säkrare ute på resande fot. Får jag en stroke på en flygplats lär jag gå hjälp snabbare än om jag fått det en fredagskväll hemma, då skulle ingen veta om det innan jobbet reagerar på min frånvaro framåt lunch på måndagen?

Det känns som det skulle väcka mer oro att gå omkring och vänta på att folk gör av sig för att tala om att det går bra än att så som jag brukar göra, anta att det går bra och att de hör av sig om ett problem eller något extraordinärt uppstår i området där man är
(Till exempel jordbävningar,ivägresta flygbiljetter, inbördeskrig och bombdåd... )

 

[sjoberga]

Jag har hamnat i en situation som jag inte alls trivs med och som håller på att köra min och min mammas relation i botten.

Min mamma har alltid varit väldigt orolig. Vi pratar i telefon minst en gång om dagen, hon oroar sig när jag är ute om kvällarna och om jag inte skulle svara när hon ringer skulle hon genast bli väldigt nervös att något hänt.

Sedan jag och min sambo gjorde slut har detta eskalerat då jag börjat gå ut mer, träffa folk osv. Punkten var nådd när hon i lördags morse ringde och jag inte ville svara då jag var påväg hem från en kille jag sovit hos och jag kände att det är väl ingenting jag egentligen vill delge med min mamma.
Hon blev galen för att jag döljer saker för henne.

Hur mycket kontakt är egentligen normalt att ha med sina föräldrar när man är 23 år? Jag känner mig som en trotsig tonåring som tvingas ljuga för mina föräldrar om var jag befinner mig för att slippa säga "Ja jag sov över hos ett one night stand inatt", för den informationen är väl inte helt normal att delge med sina föräldrar? Eller?

Vet inte ens vad jag vill med tråden, mest skriva av mig tror jag.

Hej, jag har 5 barn mellan 4 år och 23 år och tror att som vuxna kommer jag förhålla mig helt olika till samtliga, beroende på att de är helt olika som personer.

23-åringen bor i samma stad och studerar och vi hörs av sådär varannan månad. Träffas på middag eller annat och har trevligt. Men han har ett helt eget liv och det är ungefär på den nivån som det är just trevligt och roligt att träffa sin förälder / föräldrar.

Andra av mina barn har av helt olika skäl andra behov, som jag bedömer just nu. Just nu bor de dock hemma så man vet inte hur det utvecklar sig.

Så jag tror man ska släppa helt det där med "hur mycket kontakt är egentligen normalt". Frågan ska vara "hur mycket kontakt trivs ni med?". Om det är obalanserat så diskutera och hitta en lösning. Men det finns inget krav på att hitta en lösning, kravet man kan ställa som anständighet är att man är tydlig med hur man vill ha det.

 

[Niyama]

Min mamma har alltid varit väldigt orolig. Vi pratar i telefon minst en gång om dagen, hon oroar sig när jag är ute om kvällarna och om jag inte skulle svara när hon ringer skulle hon genast bli väldigt nervös att något hänt.

Låter ungefär som min mamma. Jag låter bli att berätta mycket för att jag vet att hon kommer bli orolig/vilja kontrollera. En gång svarade jag inte i telefonen på hela dagen (jag är inte sån som har med mig telefonen precis jämt och den är ofta på ljudlös) så när jag väl tittar på telefon så har hon ringt och skickat meddelanden, det sista var "vi är på väg till dig nu" , då har min mamma alltså fått för sig att jag gått och dött hemma så för att jag inte svarat i telefon under en dag (eller snarare en eftermiddag) så är hon på väg hit (6 mil). Hon har ingen nyckel hit så jag vet inte vad hon hade tänkt sig när hon kom fram, ringa polisen om jag inte öppnar? Har sagt typ tusen gånger att hon får ta ansvar för sin egen oro och förklarat mina telefonvanor men det hjälper inte. Ett tag gick hon till en psykolog för att hon var så orolig och stressad och då hade psykologen (enligt mamma) tyckt att jag kunde ju skicka sms i alla fall för att mamma inte skulle behöva vara så orolig

Om vi inte har pratat på en dag så ringer hon på kvällen "för vi har ju inte pratat idag". Jag frågar vad hon vill? Nä, ingenting, bara prata. Jag ska ta tag i det här igen, att jag inte vill ha skyldighet att prata varje dag.

 

[Migo]

Jag har hamnat i en situation som jag inte alls trivs med och som håller på att köra min och min mammas relation i botten.

Min mamma har alltid varit väldigt orolig. Vi pratar i telefon minst en gång om dagen, hon oroar sig när jag är ute om kvällarna och om jag inte skulle svara när hon ringer skulle hon genast bli väldigt nervös att något hänt.

Sedan jag och min sambo gjorde slut har detta eskalerat då jag börjat gå ut mer, träffa folk osv. Punkten var nådd när hon i lördags morse ringde och jag inte ville svara då jag var påväg hem från en kille jag sovit hos och jag kände att det är väl ingenting jag egentligen vill delge med min mamma.
Hon blev galen för att jag döljer saker för henne.

Hur mycket kontakt är egentligen normalt att ha med sina föräldrar när man är 23 år? Jag känner mig som en trotsig tonåring som tvingas ljuga för mina föräldrar om var jag befinner mig för att slippa säga "Ja jag sov över hos ett one night stand inatt", för den informationen är väl inte helt normal att delge med sina föräldrar? Eller?

Vet inte ens vad jag vill med tråden, mest skriva av mig tror jag.

Jag har jättemycket kontakt med min mamma. För att jag vill det. Du har inga skyldigheter att outa hela ditt liv.