Sv: Vad håller han på med?
Jag köpte min häst 2001, fram till maj 2003 stod vi i ett stall där det var sammanlagt 8 hästar varav 7 ston. De två "ledarstona" var 22 och 23 år sista året vi stod där och då var Tima 19. Ledarstona styrde och ställde allt, det var deras avkommor 1-5 år, som hade rangen under dem, sedan ett "långt hopp" och ridtravaren och ett "långt hopp” Fatima. Den enda tid Tima riktigt fick vara i flocken, men äta sist och i eget hörn, var när hon hade ett föl, som stod bland ledarstonas avkommor i rang.
När jag red, så red jag mest ensam och det gick alldeles utmärkt. Tima gick gärna in och åt i stallet, för då fick hon äta sig mätt i lugn och ro och känna sig trygg i boxen och med mig. Vi kunde rida långa turer i skogen och hon var inte rädd för "fan" själv om jag säger så.
Maj 2003, flyttade jag och Tima till ett litet stall där det är sammanlagt tre hästar. Tima föll genast in i den "lilla flocken", som hade varit etablerat sedan "ledarstoet" var föl. Valacken i hagen var vaktmästaren, som genast blev kär i Tima och tog hand om henne. Det putsades, kliades manke och gnäggades oroligt om någon häst hämtades, lämnade stallet eller hagen.
Både jag och Tima växte i självförtroende. Jag red ut mkt både ensam och tillsammans med de andra i stallet under sommaren, hösten och vintern. Men så förändrades Tima, hon var fortfarande en ängel att rida i paddocken, eller nere på ängen bakom stallet. Men rida ut, var en plåga. Hon stannade, studsade, vände och försökte ta genaste vägen hem. Jag tog ut veterinär och massör. Kompisar red ut henne och det fungerade bra, de fick "säga till" henne lite som de sa, men hon var jättesnäll.
Hösten 2004, jobbade jag som fritidsledare på en liten ridskola och fick då ta Tima med mig. Hon stod i ett luftigt fint stall med sju hästar varav fem vuxna och två åringar. Det kunde vara stökigt och högljutt och grannkompisen ett 8-årigt halvblodssto som var Timas hagkompis stod ofta och slog i boxväggen vid fodring.
Tima gick återigen lätt att ta ut och in ensam, rida bra både inne i ridhus, paddock och ut i skogen. Vi stod där fram till nyår 2004/2005 men flyttade sen tillbaka till trehästars stallet.
2005 var problemen ungefär som tidigare under 2004. Men jag kunde ändå rida en och annan liten tur om jag var riktigt envis och "lurade" henne, att gå några steg längre än hon tänkt sig. Jag började ändå bli trött, på att damen bestämde mer och mer igen och löslongerade, longerade, "tömkörde" (det kan jag inte) och tränade enklare "NH-övningar" i först grimskaft, senare lina och sen även löst. Jag kände att vi "läste av" -analyserade (som några säger) varandra mer och mer. Ute började jag rida mer och mer bestämt, jag försökte vara konsekvent i min ridning och lät aldrig Tima bara vända och gå hem. Gjorde hon det, fortsatte vi förbi stallet och ner på ängen, eller en liten slinga åt något annat håll, eller också hoppade jag av vid stallet och ledde henne ner till paddocken för ett ridpass. Och helt plötsligt har jag upptäckt att den ömsesidiga respekten har smugit sig på oss. Tima började förstå att jag inte tänkte låta henne gå hem till kompisarna igen, ut i hagen, eller in och äta. Det som hon helst av allt ville.
Någon gång i våras, började ridningen fungera mer och mer även ute. Nu för tiden rider jag mycket ut i skog och mark, då paddocken vi haft tillgång till varit full med skrot, baracker och dylikt. Från att ha varit tramsig i skogen, i övrigt bara "racat" rakt fram när vi varit ensamma och helst "fri form" tillsammans med de andra stallkompisarna, har vi nu kommat dit att... Vi kan busa ensamma och med de andra, Vi kan dressyrjobba ensamma och med de andra när vi är ute i skog och mark.
Som sagt, det har tagit ett par år att komma till den gränsen. Men där har jag min skada att tacka, att jag inte riktigt har vågat utmana min häst, utan tagit till "genvägar" (hjälptyglar av de flesta slag), som visat sig bli senvägar i stället för att hästen och jag har kommunicerat.
Det här blev ett långt inlägg, Men jag hoppas att ni förstår vad jag menar och att inte inlägget blev luddigt som det tydligen BRUKAR bli.
Vad jag menar, det är aldrig för sent att lära sig att kommunicera på rätt nivå. Det gäller bara att hitta "rätt verktyg". Jag stirrar mig inte blind på EN hästhantering- eller ridinriktning. Utan jag har en tanke i botten och "plockar sen russinen ur kakan".
Just i mitt fall i det här inlägget, så vill jag vis på att för min häst så har problemet varit flocktillhörigheten eller rättare saknad av flocktillhörighet på grund av lite för befäst flockdynamik, där ledarhästen till viss del även tagit över ”ledarskapet” över människan. Häng nu inte upp er på den kommentaren, utan försök att ”understand my point of the wiew” i HELA inläggets helhet och inte väl valda delar. Jag vet mycket väl att människor är människor och djur är djur, men kom ihåg att människan också är ett djur. Alla djur lever i en typ av ”flockgemenskap”, mer eller mindre och sen gäller det för ”djurflockarna” att kommunicera över artgränserna. Det är ju precis som mellan olika folkslag, det kan bli språkförbistringar och det kan även gå så långt att det leder till regelrätta inbördeskrig samt till och med världskrig.
Ursäkta alla syftnings- slarv- och stavfel. Men jag ville få med så mkt som möjligt för att var tydlig eftersom många har som hobby att ifrågasätta och missförstå det mesta som jag skriver. Jag hade dessutom lite tidspress, då jag hade bråttom till jobbet och var tvungen att hinna till stallet för att vattna hästar först.
Med vänliga hälsningar
IH
Jag köpte min häst 2001, fram till maj 2003 stod vi i ett stall där det var sammanlagt 8 hästar varav 7 ston. De två "ledarstona" var 22 och 23 år sista året vi stod där och då var Tima 19. Ledarstona styrde och ställde allt, det var deras avkommor 1-5 år, som hade rangen under dem, sedan ett "långt hopp" och ridtravaren och ett "långt hopp” Fatima. Den enda tid Tima riktigt fick vara i flocken, men äta sist och i eget hörn, var när hon hade ett föl, som stod bland ledarstonas avkommor i rang.
När jag red, så red jag mest ensam och det gick alldeles utmärkt. Tima gick gärna in och åt i stallet, för då fick hon äta sig mätt i lugn och ro och känna sig trygg i boxen och med mig. Vi kunde rida långa turer i skogen och hon var inte rädd för "fan" själv om jag säger så.
Maj 2003, flyttade jag och Tima till ett litet stall där det är sammanlagt tre hästar. Tima föll genast in i den "lilla flocken", som hade varit etablerat sedan "ledarstoet" var föl. Valacken i hagen var vaktmästaren, som genast blev kär i Tima och tog hand om henne. Det putsades, kliades manke och gnäggades oroligt om någon häst hämtades, lämnade stallet eller hagen.
Både jag och Tima växte i självförtroende. Jag red ut mkt både ensam och tillsammans med de andra i stallet under sommaren, hösten och vintern. Men så förändrades Tima, hon var fortfarande en ängel att rida i paddocken, eller nere på ängen bakom stallet. Men rida ut, var en plåga. Hon stannade, studsade, vände och försökte ta genaste vägen hem. Jag tog ut veterinär och massör. Kompisar red ut henne och det fungerade bra, de fick "säga till" henne lite som de sa, men hon var jättesnäll.
Hösten 2004, jobbade jag som fritidsledare på en liten ridskola och fick då ta Tima med mig. Hon stod i ett luftigt fint stall med sju hästar varav fem vuxna och två åringar. Det kunde vara stökigt och högljutt och grannkompisen ett 8-årigt halvblodssto som var Timas hagkompis stod ofta och slog i boxväggen vid fodring.
Tima gick återigen lätt att ta ut och in ensam, rida bra både inne i ridhus, paddock och ut i skogen. Vi stod där fram till nyår 2004/2005 men flyttade sen tillbaka till trehästars stallet.
2005 var problemen ungefär som tidigare under 2004. Men jag kunde ändå rida en och annan liten tur om jag var riktigt envis och "lurade" henne, att gå några steg längre än hon tänkt sig. Jag började ändå bli trött, på att damen bestämde mer och mer igen och löslongerade, longerade, "tömkörde" (det kan jag inte) och tränade enklare "NH-övningar" i först grimskaft, senare lina och sen även löst. Jag kände att vi "läste av" -analyserade (som några säger) varandra mer och mer. Ute började jag rida mer och mer bestämt, jag försökte vara konsekvent i min ridning och lät aldrig Tima bara vända och gå hem. Gjorde hon det, fortsatte vi förbi stallet och ner på ängen, eller en liten slinga åt något annat håll, eller också hoppade jag av vid stallet och ledde henne ner till paddocken för ett ridpass. Och helt plötsligt har jag upptäckt att den ömsesidiga respekten har smugit sig på oss. Tima började förstå att jag inte tänkte låta henne gå hem till kompisarna igen, ut i hagen, eller in och äta. Det som hon helst av allt ville.
Någon gång i våras, började ridningen fungera mer och mer även ute. Nu för tiden rider jag mycket ut i skog och mark, då paddocken vi haft tillgång till varit full med skrot, baracker och dylikt. Från att ha varit tramsig i skogen, i övrigt bara "racat" rakt fram när vi varit ensamma och helst "fri form" tillsammans med de andra stallkompisarna, har vi nu kommat dit att... Vi kan busa ensamma och med de andra, Vi kan dressyrjobba ensamma och med de andra när vi är ute i skog och mark.
Som sagt, det har tagit ett par år att komma till den gränsen. Men där har jag min skada att tacka, att jag inte riktigt har vågat utmana min häst, utan tagit till "genvägar" (hjälptyglar av de flesta slag), som visat sig bli senvägar i stället för att hästen och jag har kommunicerat.
Det här blev ett långt inlägg, Men jag hoppas att ni förstår vad jag menar och att inte inlägget blev luddigt som det tydligen BRUKAR bli.
Vad jag menar, det är aldrig för sent att lära sig att kommunicera på rätt nivå. Det gäller bara att hitta "rätt verktyg". Jag stirrar mig inte blind på EN hästhantering- eller ridinriktning. Utan jag har en tanke i botten och "plockar sen russinen ur kakan".
Just i mitt fall i det här inlägget, så vill jag vis på att för min häst så har problemet varit flocktillhörigheten eller rättare saknad av flocktillhörighet på grund av lite för befäst flockdynamik, där ledarhästen till viss del även tagit över ”ledarskapet” över människan. Häng nu inte upp er på den kommentaren, utan försök att ”understand my point of the wiew” i HELA inläggets helhet och inte väl valda delar. Jag vet mycket väl att människor är människor och djur är djur, men kom ihåg att människan också är ett djur. Alla djur lever i en typ av ”flockgemenskap”, mer eller mindre och sen gäller det för ”djurflockarna” att kommunicera över artgränserna. Det är ju precis som mellan olika folkslag, det kan bli språkförbistringar och det kan även gå så långt att det leder till regelrätta inbördeskrig samt till och med världskrig.
Ursäkta alla syftnings- slarv- och stavfel. Men jag ville få med så mkt som möjligt för att var tydlig eftersom många har som hobby att ifrågasätta och missförstå det mesta som jag skriver. Jag hade dessutom lite tidspress, då jag hade bråttom till jobbet och var tvungen att hinna till stallet för att vattna hästar först.
Med vänliga hälsningar
IH
Senast ändrad:
Och det är fortfarande "no hard feelings" härifrån min hårda trästol.
