Jag tror inte man tar lätt på de följder som ofta känner med sexövergrepp. Speciellt inte om det också finns ätstörningar och kroppshat.
Jag vet många som fått hjälp med sånt via vården.
Låter du dem veta detta tror jag att du får vård om du vill.
Det är tufft och gör ont att bearbeta trauman. Man känner sig så naken och sårbar. Men det är såååå värt det! Att våga berätta och få hjälp!
/got the t-shirt och lever idag högfungerande från att varit suicid, haft anorexi festat på tok för mkt etc.
Fast alltså jag vill inte. För att det ska vara nån mening med terapi och sånt så måste man vara motiverad, och det är jag inte. Jag VILL INTE sitta och prata med nån psykolog om de här grejerna (eller mycket annat heller för den delen) och jag tänker inte ge mig in i nåt som kan göra att jag känner mig ännu mer utlämnad och sårbar och mår ännu mer skit.