Vad gör vi? del 3 - Kids Edition

[Midsommarblomster]

Nu högg jag bara ditt inlägg så inte specifikt till dig. Men på ämnet
Vi har 5,5 mellan våra, och jag gratulerade mig själv till alla fördelar. Innan bebisen väl kom. Nu har jag förstått vilka utmaningar som ändå finns i att barnen är väldigt osynkade i sin behov
Och stora är i en jobbig fas i sitt liv. Plus att hon varit ensambarn så länge och att plötsligt behöva dela med sig av uppmärksamheten var tuff.
Med det sagt så har jag insett att alla åldersskillnader kommer med fördelar och utmaningar. Vi hade tänkt oss 4 år mellan, men det ville sig inte. Och jag tror nog det hade både blivit jobbigt och bra det också.

En fördel med våra knappa 15 månader emellan var verkligen att dottern inte hade utvecklat någon känsla av att ha oss eller sina saker för sig själv. Visst var det skittufft med två pyttesmå men vi slapp i varje fall ta hänsyn till dotterns känslor kring att få ett syskon för jag tror inte hon direkt hade några. Nu däremot får vi ta mycket hänsyn till henne och se till att hon får egentid också, att han inte alltid klättrar och drar i henne osv. men dels har vi mer tid och ork nu när han är större och dels kan han ta en knuff eller två utan problem.

 

[Dorinda]

Alla åldrsskillnader har för och nackdelar!
Mina egna systrar är 4 och 9 år äldre. Den äldsta ”lekte” ju aldrig med mig. När jag blev typ 15 började vi umgås mera och nu som vuxna umgås vi massor. Alltså typ 1-2 gånger i veckan.
Vi bor nära och promenerar ofta dit för att grilla och hoppa studsmatta. Så 9år har oxå fördelar

 

[Human]

Här är det också utmanande 2-2,5 år. Utbrott var och varannan minut och kan liksom aldrig bara följa med nånstans. Alltid en kamp till blöjbyte, till tandborstning, att gå ut, att gå in, att gå till bilen, från bilen osv. Vartenda moment, dagarna i ända!! Vägrar gå själv och vägrar bli buren. Pust!

Som vi redan tidigare konstaterat - det är sååå skönt att höra att det är fler som har det tufft i den här fasen! Våra ungar verkar väldigt lika i det här Alla moment är en kamp, och H pratar fortfarande dåligt så halva kampen består ofta i att försöka lista ut vad det är han faktiskt vill, vilket inte görs lättare av att han svarar "NEJ" på allt, men att det ibland ska tolkas som "JA, genast!". I fredags när jag beklagade mig här avslutades en tuff dag med att han stod bredvid middagsbordet i en timme och illvrålade och slet i oss för att han var arg för att han inte fick äta middag vid TVn (vilket han aldrig får, men tydligen absolut skulle göra då...).

Så tittar jag med viss oro på lillebror som visserligen är världens gladaste bebis, men han har klart mer humör än storebror hade i hans ålder. Jag kanske råkar boka en lååång semester när det är dags för honom att bli 2,5 år

 

[PathOfClovers]

Som vi redan tidigare konstaterat - det är sååå skönt att höra att det är fler som har det tufft i den här fasen! Våra ungar verkar väldigt lika i det här Alla moment är en kamp, och H pratar fortfarande dåligt så halva kampen består ofta i att försöka lista ut vad det är han faktiskt vill, vilket inte görs lättare av att han svarar "NEJ" på allt, men att det ibland ska tolkas som "JA, genast!". I fredags när jag beklagade mig här avslutades en tuff dag med att han stod bredvid middagsbordet i en timme och illvrålade och slet i oss för att han var arg för att han inte fick äta middag vid TVn (vilket han aldrig får, men tydligen absolut skulle göra då...).

Så tittar jag med viss oro på lillebror som visserligen är världens gladaste bebis, men han har klart mer humör än storebror hade i hans ålder. Jag kanske råkar boka en lååång semester när det är dags för honom att bli 2,5 år

Haha ja verkligen! Otroligt skönt!

Vår tjej pratar ju väldigt bra men ändå blir det mycket gris-skrik och missnöjda halvskrik/gnäll om mycket istället. Försöker verkligen få henne att säga, att det blir enklare att hjälpa henne om hon säger osv men svårt ibland när hon blir för upprörd. Mitt problem är också att jag ibland i dessa situationer får ofrivilliga skratt-anfall för att det blir så absurt. Får verkligen bita ihop ibland för att inte visa.

Eller så blir det precis tvärtom med lillebror, det där verkar ju kunna bli hur som helst!

 

[Bexzor]

Till dagens frukost frågar ena sonen om han får äta hamburgare varav jag svarar "nej vi ska ha det till lunch". Och tada vad plockar han fram ? Jo allt till hamburgare för han tyckte att jag sa ja till hamburgare och katastrof att han får plocka in allt igen
Att ett annat barn ätit upp både mitt och lillasysterns godis i smyg (eftersom jag sagt nej) så att han redan nu studsar fram är också en anledning till att jag tycker att 2,5 års fasen är enkel

 

[Midsommarblomster]

Vi hade svåraste fasen med dotterns humör när hon var 1,5, minns att hon skrek sig igenom varje frukost. Sonen gjorde ju ingen skillnad på natt och dag på den tiden så vi var oftast kvar uppe i sovrummet och maken gick upp med henne på morgnarna. Jag minns att jag låg kvar i sängen och det lät som att hon rev hela undervåningen där nere När jag väl kom ner gick han rakt förbi mig och stängde in sig någonstans några minuter. Det var bara någon månad men HERRE vad hon kunde skrika och domdera. Just nu är hon gladare men hon är ÖVERALLT på en och samma gång. Jag fattar inte hur det går till. Det är som att ha en flock med tio schimpanser som drar genom varenda rum man passerar.

Sonen har fram tills nu inte varit så bestämd av sig men nu har han börjat hänga kvar som om hans liv hänger på det när dottern försöker ta hans leksaker Man ser hur han spänner varenda muskel i sin lilla kropp, slänger sig åt andra hållet och skriker från tårna. Det är bra H, visa henne vem som hade den först. Han är stark som en oxe också så hon har ju inte en chans. Blir fint detta, ur bebistiden in i.. DEN ÄR MIIIIIIIN tiden

 

[FeatherCloud]

Jag tycker lilla E är mest utmanande hittills nu vid ~2,5 (3 i augusti). Hon pratar ganska bra men är i fasen att hon nästan aldrig säger/vet vad hon vill. Så när hon tex erbjuds två val (för att vi öht ska komma någon vart) så väljer hon X, får x och ändrar sig direkt i skrik och panik till Y. Och ibland några vändor till. Ibland har hon utbrott på över en halvtimme när man inte får prata med henne eller komma nära vilket är svårt... storebror var annorlunda. Hon börjar också få mycket mer uppfattning om att turas om, vad storebror får etc vilket gör livet mer komplicerat för stora barnet jämfört med tidigare

Storebror var jobbigast från 3-3,5 ungefär när han gick igenom sin mest intensiva period av att vilja göra allt på sitt sätt. Men han var mest hög i energinivå och i att hitta på bus, vilket var tufft pga då var jag gravid med lilla. Det är fascinerande hur de hittills varit komplett olika i allt
(Eller ja, lilla E börjar bli bra på bus, häromdagen hittade jag henne i duschen i färd med att stoppa min rakhyvel i munnen Den ligger numera utom räckhåll

 

[zassoo]

Herregud varför utsätter jag mig för att baka med barnen Känns mysigt innan, under tiden har jag hög puls och andas knappt. Hålla reda på ingredienser, mått, vilken ordning allt ska göras, vems tur det är att hälla i bunken, vems tur det är att röra, kolla så att lillebror inte står och slickar på sockerförpackningen/häller ut alla havregryn/häller i extra salt i degen/river storasysters ostrykta pärlplattor som ligger för nära osv. Sen blev jag övertalad till att låta storasyster hjälpa till att skära chokladen vilket såklart var en dum idé när lillebror samtidigt ville ”hjälpa till” att lägga chokladen i bunken. Ett litet snitt i storasysters pekfinger, gallskrik och övergiven bakning och jag fick göra klart resten själv. Fingret fick ett plåster (ytligt skärsår) och pajen åkte in i ugnen och nu sitter jag och andas ut några minuter innan det är dags att ta tag i städningen.

Hoppas pajen blir god i alla fall

 

[julgrisen]

Herregud varför utsätter jag mig för att baka med barnen Känns mysigt innan, under tiden har jag hög puls och andas knappt. Hålla reda på ingredienser, mått, vilken ordning allt ska göras, vems tur det är att hälla i bunken, vems tur det är att röra, kolla så att lillebror inte står och slickar på sockerförpackningen/häller ut alla havregryn/häller i extra salt i degen/river storasysters ostrykta pärlplattor som ligger för nära osv. Sen blev jag övertalad till att låta storasyster hjälpa till att skära chokladen vilket såklart var en dum idé när lillebror samtidigt ville ”hjälpa till” att lägga chokladen i bunken. Ett litet snitt i storasysters pekfinger, gallskrik och övergiven bakning och jag fick göra klart resten själv. Fingret fick ett plåster (ytligt skärsår) och pajen åkte in i ugnen och nu sitter jag och andas ut några minuter innan det är dags att ta tag i städningen.

Hoppas pajen blir god i alla fall

Ja gud, att baka med barn kan vara det som skiljer sig allra mest mellan förväntningar och verklighet

 

[Madde_padde]

Herregud varför utsätter jag mig för att baka med barnen Känns mysigt innan, under tiden har jag hög puls och andas knappt. Hålla reda på ingredienser, mått, vilken ordning allt ska göras, vems tur det är att hälla i bunken, vems tur det är att röra, kolla så att lillebror inte står och slickar på sockerförpackningen/häller ut alla havregryn/häller i extra salt i degen/river storasysters ostrykta pärlplattor som ligger för nära osv. Sen blev jag övertalad till att låta storasyster hjälpa till att skära chokladen vilket såklart var en dum idé när lillebror samtidigt ville ”hjälpa till” att lägga chokladen i bunken. Ett litet snitt i storasysters pekfinger, gallskrik och övergiven bakning och jag fick göra klart resten själv. Fingret fick ett plåster (ytligt skärsår) och pajen åkte in i ugnen och nu sitter jag och andas ut några minuter innan det är dags att ta tag i städningen.

Hoppas pajen blir god i alla fall

Haha jag känner så igen mig jag gör typ allt med mina barn utan problem men så får man för sig att julbaka tex kaos!

Har dock hittat banankaka i bamseskokbok den klarar 8 och blivande 6 åringen att baka själva så då kan man föreslå att de bakar banankaka medans jag bakar ngt annat

 

[rosapantern]

En bilresa på 40 minuter idag kändes som ett år, minst.
2-åring som försökte öppna dörren och krångla sig ur bältet, till ett högt och missnöjt läte. 5-åring som hade mundiarre med hög ljudnivå och en miljon "mamma, mamma, mamma", och vårat lugna barn; 4-åringen som satt och bad alla vara tysta så han skulle få sova lite, och tillslut somnade i kaoset

Ungefär där bestämde jag att smärtgränsen för semesterresor i år är max en timma hemifrån.

 

[Midsommarblomster]

Ja gud, att baka med barn kan vara det som skiljer sig allra mest mellan förväntningar och verklighet

Vi håller lite på bakningen här hemma. Lite såhär bara att göra en macka just nu

https://www.instagram.com/reel/C7ZWAaTRPhs/?igsh=MThxem1ieXNtb3RhMw==

 

[Midsommarblomster]

Hade en dålig morgon. Dottern var utåtagerande mot sonen, jag tappade tillslut tålamodet och blev arg vilket såklart eskalerade hela situationen för alla. Blev en kass lämning på förskolan och nu ligger jag på soffan och lyssnar på Fatta familjen om att bemöta barn som slåss. Jag vet ju om allt det här, men fy vad svårt det är i praktiken. Vissa dagar känns det som att vi avleder, leker, kramas, bekräftar i oändlighet och det känns som ett sånt oerhört misslyckande att nå sin egen bristningsgräns.

 

[Kilauea]

Hade en dålig morgon. Dottern var utåtagerande mot sonen, jag tappade tillslut tålamodet och blev arg vilket såklart eskalerade hela situationen för alla. Blev en kass lämning på förskolan och nu ligger jag på soffan och lyssnar på Fatta familjen om att bemöta barn som slåss. Jag vet ju om allt det här, men fy vad svårt det är i praktiken. Vissa dagar känns det som att vi avleder, leker, kramas, bekräftar i oändlighet och det känns som ett sånt oerhört misslyckande att nå sin egen bristningsgräns.

Man är inte mer än människa. Det är tufft med småbarnsåren, klart man kan tappa det ibland. Det viktiga är hur man hanterar det efter, även om de är små. Att man pratar, ber om ursäkt mm.
Tänker jag.

 

[Kilauea]

Jag är själv på bristningsgränsen hela tiden pga nära väggen pga jobbet. Jättejobbigt, men har försökt förklara för sonen som börjar bli stor nog att förstå (6år).

Just nu bygger dom en detektivbyrå, så just nu är det lugnt.

 

[Blyger]

Hade en dålig morgon. Dottern var utåtagerande mot sonen, jag tappade tillslut tålamodet och blev arg vilket såklart eskalerade hela situationen för alla. Blev en kass lämning på förskolan och nu ligger jag på soffan och lyssnar på Fatta familjen om att bemöta barn som slåss. Jag vet ju om allt det här, men fy vad svårt det är i praktiken. Vissa dagar känns det som att vi avleder, leker, kramas, bekräftar i oändlighet och det känns som ett sånt oerhört misslyckande att nå sin egen bristningsgräns.

Kram
Men jag tror det är fullt rimligt att bli arg ibland också. En person jag kände hade föräldrar som aldrig blev arga (eller visade andra stora/starka känslor), och hen sa själv sen att hen hade svårt att visa starka känslor och tyckte det var (onormalt) jobbigt när andra gjorde det.

 

[Dorinda]

Hade en dålig morgon. Dottern var utåtagerande mot sonen, jag tappade tillslut tålamodet och blev arg vilket såklart eskalerade hela situationen för alla. Blev en kass lämning på förskolan och nu ligger jag på soffan och lyssnar på Fatta familjen om att bemöta barn som slåss. Jag vet ju om allt det här, men fy vad svårt det är i praktiken. Vissa dagar känns det som att vi avleder, leker, kramas, bekräftar i oändlighet och det känns som ett sånt oerhört misslyckande att nå sin egen bristningsgräns.

Att någongång ibland bli arg tror inte jag alls är skadligt! Vi är ju föräldrar, inte övermänniskor!
Tror det är värre att INTE reagera om man slår sitt småsyskon än om man någongång reagerar för starkt.

Du verkar vara en väldigt varm och kärleksfull förälder och att barnen får oändligt med kärlek. Att kvoten mellan kärlek och att man blir arg är rätt känns mycket viktigare

 

[Midsommarblomster]

Kram
Men jag tror det är fullt rimligt att bli arg ibland också. En person jag kände hade föräldrar som aldrig blev arga (eller visade andra stora/starka känslor), och hen sa själv sen att hen hade svårt att visa starka känslor och tyckte det var (onormalt) jobbigt när andra gjorde det.

Jag tror att jag tänker att det blir rimligare ju större barnen blir att också visa hela spannet av att vara människa. Att bli arg, be om förlåtelse osv. Ett äldre barn kan också förstå att en förälder menar allvar när man blir arg, så även om man får paketera sin ilska på rätt sätt även med äldre barn så tror ju jag att det kan finnas något konstruktivt även i (kontrollerad) ilska. Sen. Men den här 2-åringen blir bara förvirrad och ledsen. Såklart. Hon har ju inte heller förmågan att styra sina impulser, så jag kräver nåt av henne som hon inte förstår eller klarar av. Det mest fåniga i hela situationen är att jag blir arg för att hon inte kan kontrollera sina impulser, 2 år gammal, och jag 36 år gammal klarar inte av att kontrollera min impuls att bli arg

 

[Midsommarblomster]

Att kvoten mellan kärlek och att man blir arg är rätt känns mycket viktigare

Så är det absolut

Både jag och maken har börjat puttra på sistone. Det är mycket bråk just nu från dottern, så vi får sätta oss ner och komma på lite strategier. Ilska föder ilska och jag vill inte att det ska bli en nedåtgående spiral.

 

[zassoo]

@Midsommarblomster Känner igen mig. För mig är det värsta skammen efter jag blivit arg, och jag tror det grundar sig i att det inte var okej att vara arg när jag växte upp. Därför mår jag otroligt dåligt när jag har blivit ”för arg”.

Också viktigt: Ju bättre jag mår i mig själv desto färre blir gångerna jag blir sådär jättearg. Numera är det väldigt sällan, när jag hade en utmanande 2,5-åring och en extremklängig 8-månaders var det betydligt oftare. Kände mig kvävd, instängd, otillräcklig. Då har man begränsad tillgång till sitt smarta, resonerande jag och mer tillgång till sin reaktiva överlevnadshjärna.

Jag är övertygad om att ni är fantastiska föräldrar men ni har haft det väldigt intensivt och inte så mycket tid att ta hand om er själva. Det där med att ta på syrgasmasken på sig själv först osv. ”Bla bla bla” tänker man men det ligger mycket i det.