Jag är fortfarande skadeglad över att min chef fått sparken. Halleluja!
Han började hos oss för ungefär ett halvår sedan och redan under anställningsintervjun fick jag dåliga vibbar. När han fick frågan vad hans tidigare kollegor skulle säga var hans sämsta egenskaper svarade han (ödmjukt nog) att: "-Nääee, de skulle nog inte säga att jag direkt har några. Möjligen att jag blir lite väl engagerad kanske!"
Av någon orimlig anledning fick han ändå anställning och sen gick det utför på riktigt. Vi på kontoret tröttnade snabbt på att han pratade oavbrutet, avbröt när andra skulle försöka flika in något och därtill skröt hejdlöst om sig själv.
Bara en sån sak som att han på vårt första medarbetssamtal läste upp sina LinkedIn-omdömen, "för att du ska få en bild av hur jag är som chef!" säger väl allt om den mannens enorma ego.
Han betedde sig också sexistiskt. En dag frågade han mig (som då var enda kvinna på kontoret) om jag kunde sy, "eftersom han hade köpt ett par byxor som måste läggas upp och hans mamma bodde för långt bort". Sagt av en man i 50-årsåldern alltså. Och nej, han frågade inte någon av mina 10 manliga kollegor samma sak.
När en av våra anställda (en ung tjej) kom tillbaka till jobbet efter ett halvårs utlandsvistelse tog chefen med henne på lunch för att lära känna henne i och med att hon reste utomlands innan han började.
Han ägnade då två timmar åt att prata om sig själv, förutom när han sa till henne att: "-Ja du Emma, det här är ju en väldigt tuff och mansdominerad bransch så jag kommer att testa dig ett tag framöver för att se så att du verkligen klarar av den. Du vet, de flesta platschefer är medelålders män som jag, och jag hade nog tyckt att du hade varit en kaxig liten tjej om du hade sagt till mig om något på bygget!"
När han pratade med mina manliga kollegor berättade han att han tidigare dejtade en tjej som han misstänkte ville ha barn," så jag såg alltid till att komma på magen på henne!"
Ja, ni hör ju vilket jävla stolpskott vi har fått dras med.
Det som är så jävla roligt ändå är att han blev helt tagen på sängen när företagets vice vd åkte hit för ett möte och berättade att det inte fanns förtroende från personalen för honom
Han blev verkligen helt chockad och tårögd! Han levde nog i en fantasivärld där han satt sig själv på piedestal medan alla (ALLA!) på jobbet i själva verket tyckte att han var olidlig.
På hans LinkedIn (som jag går in och kollar på med jämna mellanrum för att få mig ett gott skratt) står det till och med att "jag arbetar för ett behagligt arbetsklimat"
Jojo.
Men nu är han sparkad! På min första semesterdag, kunde ju inte fått en bättre start!
