Vad gör man åt ett resting bitch face?

[TinyWiny]

Jag blir vansinnig när jag hör/läser sådant här! Se ut hur sjutton du vill! Du finns inte till för att behaga omgivningen, du finns för din egen skull! Vissa ser frågor som "är du sur, oj vad du ser trött ut" osv. som omtanke. Det är det verkligen inte. Det är att trampa in på någons privata svär och tvinga någon att förklara sig, att berätta sådant som de kanske inte alls vill dela med sig av och det har man ingen rätt till att göra. Bryr man sig kan man fråga hur det är och det kan man göra oavsett någons ansiktsuttryck. "Kan du inte le lite, måste du se så sur ut" osv. är endel av förtrycket från patriarket och det sista vi ska göra är att anpassa oss utefter normen att se glad och kåt ut. Ingen finns för någon annans skull och vi får se ut precis hur som helst utan att någon har rätt att kommentera det.

 

[Pudlan]

Jag har begåvats med ett ledset/argt/trött ansiktsuttryck när jag är avslappnad, när jag bara är mig själv sas. Som till exempel en vanlig dag på jobbet. En normal dag, allt känns bra liksom. Men jag får hela tiden frågor om jag är trött, sur eller ledsen. Och det är så tröttsamt! Jag vet liksom inte vad jag ska svara och har länge och ofta typ "jo men jag är lite trött" fast jag inte alls är det. Ibland har jag sagt att jag inte är det, men oftast konstaterar folk efter ett tag att "jaha, men du ser trött ut iaf". Jag vet att jag är lite extra känslig då jag hade en chef som systematiskt kommenterade det jag sa eller gjorde på ett negativt sätt och hon började varje morgon med att säga hur trött jag såg ut, men nu händer det ofta och från många håll att jag faktiskt blir ledsen och känner att jag vill inte att det ska vara såhär! Bara för några veckor sedan var jag jätteglad, jag hade en dag där allt gick på räls på jobbet, jag var precis hemkommen från en resa som gett mig massor med energi och kände mig på en så himla bra plats i livet med goda framtidsutsikter. Jag var lycklig. Och får värsta utläggningen om hur irriterad jag ser ut och om jag inte var irriterad (för det protesterade jag mot) som var jag iaf trött... jag förstår inte varför folk känner ett behov att kommentera det, ingen människa har väl blivit piggare eller gladare av få det påpekat för sig att man är trött/sur/ledsen.

Jag har försökt att le, men dels är det väldigt jobbigt att gå runt och le hela tiden - för om jag inte ler på en liten stund så är någon där och frågar. Och sen ser det väldigt onaturligt ut (genetiskt, min mamma ser likadan ut). Jag känner att jag måste hitta något taktik kring det här innan jag blir ledsen på riktigt och helst aldrig skulle vilja vara i samma rum som en annan människa.

Så vad gör man? Vad säger man? Någon som har något tips?

Du får svara -Jag ser ut så här! Va det något annat?

 

[Efwa]

Fast vada, "Inte erkanna" att man ar sur eller ledsen nar nagon fragar? Det ar ingen annans business och om jag inte har lust att tala om det sa har jag inte och det blir ju definitivt inte battre av att folk tjatar. Det ar min RATT att fa vara sur, ledsen eller bara se sadan ut ifred.
Om nagon som annars ser glad och possitiv ut plotsligt ser arg eller ledsen ut kan man ju fraga ... EN gang. Annars ar det ingen annans business om jag ser ut att vilja morda nagon plotsligt en dag.

Det var inte riktigt så jag menade.
Dessutom gjorde jag klart i första inlägget (andra gången jag skriver detta nu) att det är de som frågar någon enstaka gång, inte de som återkommande säger samma sak om och om igen. Eftersom det är, jag citerar mig själv, "....ett jävla påfund".

Det jag menar är den som uppenbart är sur på en och man vill rätta till problemet och man får svaret "det är inget" men det sedan visar sig att det var det visst.
Varför inte vara ärlig och säga att man är sur men tar det sedan, om man inte är beredd att ta det nu?

 

[stjarnhimmel]

Det jag menar är den som uppenbart är sur på en och man vill rätta till problemet och man får svaret "det är inget" men det sedan visar sig att det var det visst.
Varför inte vara ärlig och säga att man är sur men tar det sedan, om man inte är beredd att ta det nu?

Men det är väl inte alls det som TS avsåg med tråden?

 

[Efwa]

Vissa ser frågor som "är du sur, oj vad du ser trött ut" osv. som omtanke. Det är det verkligen inte. Det är att trampa in på någons privata svär och tvinga någon att förklara sig, att berätta sådant som de kanske inte alls vill dela med sig av och det har man ingen rätt till att göra.

Jag kan inte helt hålla med dig. Man måste ju också se andra personer, bekräfta att man bryr sig om man ser en ändring.
Tvingandet ligger ju i om man sitter och drar ur folk information om varför, om det nu ens är så.

Jag vet inte hur många gånger man hör att "ingen frågade hur jag mådde. De bara ignorerade mig när jag mådde som sämst".

Det finns tid för allt, menar jag. Det svåra är att tolka in när man ska och inte.

 

[Efwa]

Men det är väl inte alls det som TS avsåg med tråden?

Nä, det blev OT. Som det oftast blir i en tråd.

 

[Hoarfrost]

Jag är likadan. När jag är avslappnad/glad ser jag deprimerad ut, när jag är glad/koncentrerad ser jag tydligen skitförbannad ut. Det är rätt tråkigt, när man går runt och är glad och avslappnad och folk kommer fram och undrar om man är deprimerad/vill prata. I skolan brukade det vara "är du emo?"
När jag rider får jag den där skitförbannade uppsynen. Vet inte hur många gånger jag ridit lektion och allt har klaffat med hästen och jag kar känt att jag har så sjukt roligt och är så stolt över mig och hästen som är så bra synkade och solen skiner och allt är eufori och ... "Alltså, du behöver inte rida om du inte vill..." där står ridläraren eller mamma eller vad som och ser oroliga ut, och all lycka jag nyss känt försvinner i

Jag har börjat tala om för folk som undrar att jag egentligen inte är deprimerad/arg. Gör inte så stor grej av det hela och de flesta förstår, sedan upplever jag att det ofta sprider sig eftersom folk ofta frågar varandra "är hon sur/arg?" och då kan de som fått informationen glänsa med sin kunskap om att jag bara ser ut så. Inte mig emot då slipper jag förklara för halva världen varför det ser ut som att jag hatar alla och livet när jag sitter och rider och egentligen är överlycklig.

 

[TinyWiny]

Jag kan inte helt hålla med dig. Man måste ju också se andra personer, bekräfta att man bryr sig om man ser en ändring.
Tvingandet ligger ju i om man sitter och drar ur folk information om varför, om det nu ens är så.

Jag vet inte hur många gånger man hör att "ingen frågade hur jag mådde. De bara ignorerade mig när jag mådde som sämst".

Det finns tid för allt, menar jag. Det svåra är att tolka in när man ska och inte.

Jag har inte skrivit att man inte ska bry sig om en förändring. Det är överhuvudtaget inte det Ts tråd handlar om. Jag skrev att om man verkligen bryr sig så kan man fråga hur det är. Man behöver inte själv sätta ord på vad felet är. Man behöver inte fråga om någon är sur t ex. utan undrar man ärligt så kan man fråga hur det är istället.
Tvingandet kan ligga i att ständigt fråga om någon är sur. Då har frågaren redan bestämt sig för att någon är sur vilket vederbörande inte är och då kan hen känna sig tvingad till att förklara sig. Frågar man hur det är och personen inte vill dela med sig av hur hen mår så kan hen svara bra och då är det inget mer med det om nu inte frågaren inser gränsen och börjar "men jag ser ju att det är något, berätta nu". Då har man verkligen trampat över gränsen. Att bry sig är helt okej och det ska man såklart göra men att klampa på och kräva är inte okej.

 

[athena_arabians]

Jag är likadan. När jag är avslappnad/glad ser jag deprimerad ut, när jag är glad/koncentrerad ser jag tydligen skitförbannad ut. Det är rätt tråkigt, när man går runt och är glad och avslappnad och folk kommer fram och undrar om man är deprimerad/vill prata. I skolan brukade det vara "är du emo?"
När jag rider får jag den där skitförbannade uppsynen. Vet inte hur många gånger jag ridit lektion och allt har klaffat med hästen och jag kar känt att jag har så sjukt roligt och är så stolt över mig och hästen som är så bra synkade och solen skiner och allt är eufori och ... "Alltså, du behöver inte rida om du inte vill..." där står ridläraren eller mamma eller vad som och ser oroliga ut, och all lycka jag nyss känt försvinner i

Jag har börjat tala om för folk som undrar att jag egentligen inte är deprimerad/arg. Gör inte så stor grej av det hela och de flesta förstår, sedan upplever jag att det ofta sprider sig eftersom folk ofta frågar varandra "är hon sur/arg?" och då kan de som fått informationen glänsa med sin kunskap om att jag bara ser ut så. Inte mig emot då slipper jag förklara för halva världen varför det ser ut som att jag hatar alla och livet när jag sitter och rider och egentligen är överlycklig.

Det är likadant för mig, är jag superkoncentrerad ser jag jättesur ut. Dock är det (tack och lov) få som kommenterat det.

Något som satt i länge var en kommentar från en lärare på mellanstadiet (en lärare jag fortfarande föraktar). Jag mådde extremt dåligt från åk 2 och var rejält mobbad. Han ville ha ett samtal med mig om min situation enskilt så vi satt utanför klassrummet. Jag gjorde som jag blivit uppfostrad, dvs såg honom i ögonen för det gör man när man pratar med någon (inte stirra eller så utan normal ögonkontakt). Då fick jag höra av honom att jag såg arg och aggressiv ut (kom ihåg att jag mådde som sagt väldigt dåligt och gick i åk 4-5 vid tillfället) just för att jag såg honom i ögonen. Det var en så fruktansvärd situation för mig att då slutade jag med det och måste än idag kämpa med att kunna se folk i ögonen när jag pratar med dem.

 

[Hoarfrost]

Det är likadant för mig, är jag superkoncentrerad ser jag jättesur ut. Dock är det (tack och lov) få som kommenterat det.

Något som satt i länge var en kommentar från en lärare på mellanstadiet (en lärare jag fortfarande föraktar). Jag mådde extremt dåligt från åk 2 och var rejält mobbad. Han ville ha ett samtal med mig om min situation enskilt så vi satt utanför klassrummet. Jag gjorde som jag blivit uppfostrad, dvs såg honom i ögonen för det gör man när man pratar med någon (inte stirra eller så utan normal ögonkontakt). Då fick jag höra av honom att jag såg arg och aggressiv ut (kom ihåg att jag mådde som sagt väldigt dåligt och gick i åk 4-5 vid tillfället) just för att jag såg honom i ögonen. Det var en så fruktansvärd situation för mig att då slutade jag med det och måste än idag kämpa med att kunna se folk i ögonen när jag pratar med dem.

Samma här, pratar jag med någon och är koncentrerad får jag ju det där arga ansiktet... och ser man samtidigt någon i ögonen då kan de säkert uppleva att man är aggressiv. Har hört många gånger "...men oj blev du arg nu?" så därför ser inte jag heller folk i ögonen när jag pratar med dem längre.

 

[monster1]

Jag ser tydligen också sur ut i neutralläget. Har lång överläpp och stor underläpp så det blir ett tydligt nedåt pek med mungiporna. Ärligt talat så bryr jag mig inte så mycket. Om någon frågar säger jag bara att jag ser ut så.

 

[Pegasus63]

Jag har begåvats med ett ledset/argt/trött ansiktsuttryck när jag är avslappnad, när jag bara är mig själv sas. Som till exempel en vanlig dag på jobbet. En normal dag, allt känns bra liksom. Men jag får hela tiden frågor om jag är trött, sur eller ledsen. Och det är så tröttsamt! Jag vet liksom inte vad jag ska svara och har länge och ofta typ "jo men jag är lite trött" fast jag inte alls är det. Ibland har jag sagt att jag inte är det, men oftast konstaterar folk efter ett tag att "jaha, men du ser trött ut iaf". Jag vet att jag är lite extra känslig då jag hade en chef som systematiskt kommenterade det jag sa eller gjorde på ett negativt sätt och hon började varje morgon med att säga hur trött jag såg ut, men nu händer det ofta och från många håll att jag faktiskt blir ledsen och känner att jag vill inte att det ska vara såhär! Bara för några veckor sedan var jag jätteglad, jag hade en dag där allt gick på räls på jobbet, jag var precis hemkommen från en resa som gett mig massor med energi och kände mig på en så himla bra plats i livet med goda framtidsutsikter. Jag var lycklig. Och får värsta utläggningen om hur irriterad jag ser ut och om jag inte var irriterad (för det protesterade jag mot) som var jag iaf trött... jag förstår inte varför folk känner ett behov att kommentera det, ingen människa har väl blivit piggare eller gladare av få det påpekat för sig att man är trött/sur/ledsen.

Jag har försökt att le, men dels är det väldigt jobbigt att gå runt och le hela tiden - för om jag inte ler på en liten stund så är någon där och frågar. Och sen ser det väldigt onaturligt ut (genetiskt, min mamma ser likadan ut). Jag känner att jag måste hitta något taktik kring det här innan jag blir ledsen på riktigt och helst aldrig skulle vilja vara i samma rum som en annan människa.

Så vad gör man? Vad säger man? Någon som har något tips?

Var glad att du har "åkomman" så du ser ut som Bette Davies, har du tur kke du får en filmroll och samma stjärnstatus ...

 

[starcraft]

Jag har inte skrivit att man inte ska bry sig om en förändring. Det är överhuvudtaget inte det Ts tråd handlar om. Jag skrev att om man verkligen bryr sig så kan man fråga hur det är. Man behöver inte själv sätta ord på vad felet är. Man behöver inte fråga om någon är sur t ex. utan undrar man ärligt så kan man fråga hur det är istället.
Tvingandet kan ligga i att ständigt fråga om någon är sur. Då har frågaren redan bestämt sig för att någon är sur vilket vederbörande inte är och då kan hen känna sig tvingad till att förklara sig. Frågar man hur det är och personen inte vill dela med sig av hur hen mår så kan hen svara bra och då är det inget mer med det om nu inte frågaren inser gränsen och börjar "men jag ser ju att det är något, berätta nu". Då har man verkligen trampat över gränsen. Att bry sig är helt okej och det ska man såklart göra men att klampa på och kräva är inte okej.

Du sätter verkligen ord på min känsla. Jag har inget emot att bli frågad hur det är, men det är väl just dessa som redan bestämt sig för hur jag mår eller de som inte accepterar mina svar som gör det hela till ett problem. De finns ju massor med folk som varje dag frågar hur det är (och det är jag tacksam för), men de accepterar mitt svar oavsett hur mitt ansiktsuttryck ser ut. Jag tycker även att det är helt okej med varianten att de frågar hur det är, jag svara bra och de svarar "va bra, jag blev lite orolig, du såg lite ledsen/trött ut"

 

[monster1]

Kan detta vara ett tips?

 

[Korven]

Redan i skolan var det en lärare som frågade varför Fröken XXXXXXX såg så arg ut. Jag är inte arg svarade jag, argt.
På -80talet kom folk fram och frågade viskande om jag hade nåt att sälja, jag såg flummig ut . Släktens hängande ögonlock . Min syster fick operation "gratis" innan landstinget slutade med det.

 

[starcraft]

Kan detta vara ett tips?

Perfekt! Här ska det inhandlas klädnypor

 

[hastflicka]

Det var inte riktigt så jag menade.
Dessutom gjorde jag klart i första inlägget (andra gången jag skriver detta nu) att det är de som frågar någon enstaka gång, inte de som återkommande säger samma sak om och om igen. Eftersom det är, jag citerar mig själv, "....ett jävla påfund".

Det jag menar är den som uppenbart är sur på en och man vill rätta till problemet och man får svaret "det är inget" men det sedan visar sig att det var det visst.
Varför inte vara ärlig och säga att man är sur men tar det sedan, om man inte är beredd att ta det nu?

Fast det ar val bara att acceptera att de INTE ar sura da och fortsatta som vanligt? Vill man ratta till ett problem sa beror man problemet och ber om ursakt eller forklarar sig om det ar nodvandigt och mottagaren kan da antingen ta emot det eller inte.

 

[Pegasus63]

Det är likadant för mig, är jag superkoncentrerad ser jag jättesur ut. Dock är det (tack och lov) få som kommenterat det.

Något som satt i länge var en kommentar från en lärare på mellanstadiet (en lärare jag fortfarande föraktar). Jag mådde extremt dåligt från åk 2 och var rejält mobbad. Han ville ha ett samtal med mig om min situation enskilt så vi satt utanför klassrummet. Jag gjorde som jag blivit uppfostrad, dvs såg honom i ögonen för det gör man när man pratar med någon (inte stirra eller så utan normal ögonkontakt). Då fick jag höra av honom att jag såg arg och aggressiv ut (kom ihåg att jag mådde som sagt väldigt dåligt och gick i åk 4-5 vid tillfället) just för att jag såg honom i ögonen. Det var en så fruktansvärd situation för mig att då slutade jag med det och måste än idag kämpa med att kunna se folk i ögonen när jag pratar med dem.

Och en annan stackare är uppfostrad till att det är oartigt att se på/söka ögon kontakt samt prata uoppfordrad med andra personer än sina närmaste och käraste vänner. Inte att undra på att man gör bort sig i kontakt med myndigheter och nya bekantskaper titt som tät.

 

[gammalek]

Jag förstår vad du skriver. Tror majoriteten att människor som ingår i normen ändå reagerar om de ständigt får höra något särskilt om sig själva (positivt eller negativt). Vi är sociala varelser och beroende av vår omgivning.

Med eller utan kraniofacial diagnos/missbildning, med eller utan smink, med eller utan ett ansikte helt enligt det gyllene snittet.

Ja. Och det vill jag att dagens unga tjejer ska komma ihåg.

Jag har skaffat mig en bister uppsyn.
Vi skulle fotas på jobbet och varenda kvinna ombads LE på korten (id-kort). Inte en enda manlig kollega ombads se glad ut. Resultatet blev att jag väste "jag ler inte på kommando" och ser ut som en vass medlem i OINTB. Jag älskar det. Får en del kommentarer om att jag ser snällare ut i verkligheten. Det kan de ju få tro...

Du har skaffat dig en bister uppsyn. Vi andra har det vare sig vi vill eller inte. Jag tror att du menar väl, att du s a s stöttar oss som by nature ser ut som surpuppor. Men det känns faktiskt lite kymigt - och också kymigt att se alla likes du fick.

 

[Amha]

Jag har börjat överdriva. Säger nån le nudå när den tar kort. Så spärrar jag upp ögonen, drar munnen till en jättegrin och gör nån rörelse med benet eller armarna. Vill du att jag ska le? Du ska du få se på det bredaste leendet någonsin!!!
Det blir mest som en grimas.

Hahaha!! så rätt!