Trygg
Trådstartare
Läste igenom mitt svar till Enya i hennes tråd.
Då jag hade bråttom blev det ett inlägg skrivet i all hast där det framstod som om jag själv var den perfekta orädda föräldern!
Så är det givetvis inte.
Vi alla har våra bra och dåliga sidor som vi både medvetet och omedvetet överför till våra barn.
Det må vara att jag är social och inte har några problem med att prata med kända eller okända. Jag är också väldigt lugn till sättet, även i nya situationer, och få situationer får mig att bli nervig osv. Har ingen sprutfobi eller tandläkarskräck etc och getingar klappar jag på!
Men jag har däremot andra saker som jag överför till mina barn. Som jag själv har vuxit upp med och som jag måste jobba med för att inte föra det "onda arvet" vidare.
Jag är tex. alldeles för jämn i humöret.
Det är lite tabu för mig att visa upp en annan fasad än just den glada och positiva.
Att bli arg är en dödssynd och det är bara hysteriska Italienare som gråter framför andra.
Det här har jag fått med mig hemifrån.
En enda gång (!) bråkade jag med min mamma under hela min uppväxt!
Vi är tre syskon och jag kan inte heller minnas att vi någonsin retades eller bråkade med varandra.
Detta är självklart helt onaturligt!
Därför har vi alla blivit väldigt konflikträdda.
Jag vet inte hur man bråkar med någon.
Skulle jag mot all förmodan våga säga en obehaglig sanning mår jag dåligt rent psykiskt i flera dagar efteråt.
Jag har även svårt att umgås med dåliga förlorare samt temperamentsfulla människor som spelar ut hela sitt känsloregister.
Inte för att dom gör fel men för mig tar dessa människor sig själva på ett alltför stort allvar och skapar en negativ stämning som jag inte kan andas i.
Självironi och "falsk" mysighet är jag en mästare på!
Därför är jag för många den "klämkäcka" vännen, grannen, arbetskamraten som alltid ställer upp fastän jag blir utnyttjad och det tär på mig inifrån.
Jag skulle hellre dö än att såra någon -eller vara någon till besvär- även om det innebär att jag trampar på mig egen själ med spikskor.
Jag vill att mina barn inte bara ska vara trevliga prickar som inte vågar ta för sig.
Jag vill lära dom att det är inte farligt eller fult att bli arg eller ledsen inför andra.
Jag vill inte att de ska vara lika känsliga för negativa stämningar så som jag själv är och har blivit lärd till.
Jag vill inte att de precis som sin mamma ständigt ska känna ett ansvar för att alla andra ska må bra.
Ibland är det viktigare att tänka på sig själv än på det otrevliga kassabiträdet, energitjuven till vän, den sura grannen osv
Vad överför du för negativa egenskaper till dina barn?
Då jag hade bråttom blev det ett inlägg skrivet i all hast där det framstod som om jag själv var den perfekta orädda föräldern!
Så är det givetvis inte.
Vi alla har våra bra och dåliga sidor som vi både medvetet och omedvetet överför till våra barn.
Det må vara att jag är social och inte har några problem med att prata med kända eller okända. Jag är också väldigt lugn till sättet, även i nya situationer, och få situationer får mig att bli nervig osv. Har ingen sprutfobi eller tandläkarskräck etc och getingar klappar jag på!
Men jag har däremot andra saker som jag överför till mina barn. Som jag själv har vuxit upp med och som jag måste jobba med för att inte föra det "onda arvet" vidare.
Jag är tex. alldeles för jämn i humöret.
Det är lite tabu för mig att visa upp en annan fasad än just den glada och positiva.
Att bli arg är en dödssynd och det är bara hysteriska Italienare som gråter framför andra.
Det här har jag fått med mig hemifrån.
En enda gång (!) bråkade jag med min mamma under hela min uppväxt!
Vi är tre syskon och jag kan inte heller minnas att vi någonsin retades eller bråkade med varandra.
Detta är självklart helt onaturligt!
Därför har vi alla blivit väldigt konflikträdda.
Jag vet inte hur man bråkar med någon.
Skulle jag mot all förmodan våga säga en obehaglig sanning mår jag dåligt rent psykiskt i flera dagar efteråt.
Jag har även svårt att umgås med dåliga förlorare samt temperamentsfulla människor som spelar ut hela sitt känsloregister.
Inte för att dom gör fel men för mig tar dessa människor sig själva på ett alltför stort allvar och skapar en negativ stämning som jag inte kan andas i.
Självironi och "falsk" mysighet är jag en mästare på!
Därför är jag för många den "klämkäcka" vännen, grannen, arbetskamraten som alltid ställer upp fastän jag blir utnyttjad och det tär på mig inifrån.
Jag skulle hellre dö än att såra någon -eller vara någon till besvär- även om det innebär att jag trampar på mig egen själ med spikskor.
Jag vill att mina barn inte bara ska vara trevliga prickar som inte vågar ta för sig.
Jag vill lära dom att det är inte farligt eller fult att bli arg eller ledsen inför andra.
Jag vill inte att de ska vara lika känsliga för negativa stämningar så som jag själv är och har blivit lärd till.
Jag vill inte att de precis som sin mamma ständigt ska känna ett ansvar för att alla andra ska må bra.
Ibland är det viktigare att tänka på sig själv än på det otrevliga kassabiträdet, energitjuven till vän, den sura grannen osv
Vad överför du för negativa egenskaper till dina barn?
Senast ändrad: