Vad är mycket sparpengar för er?

[Tassetass]

Lite OT men hoppas det är okej att jag spinner iväg lite. Hur många av er har sparat ihop hela ert sparkonto själv och vilka har fått det fyllt från arv eller generösa föräldrar? Hade den diskussionen med en vän som gärna är nedlåtande kring för "tunna" sparkonto, hon har fått av familj och släktingar och har aldrig sparat själv, inget fel med det förstås, men lite ironiskt att bli uppläxad av det när personen själv aldrig skapat ett sparande med ens en krona

Jag har sparat litegrann men det mesta är tyvärr arv från mina föräldrar samt rester från ett avgångsvederlag. Jag är dålig på att spara, men jag är inte helt dålig på att förvalta så jag får pengahögen att växa så sakteliga ändå trots att jag månatligen nallar från sparkontot för att dryga ut studiemedlet.

 

[Cydonia]

Lite ot, men:
Jag tycker det är intressant hur personer som är yngre och arbetslösa, sjukskrivna, eller studenter kan ha 100.000+ på sparkontot, och anse att under den summan är lite.
Har ni fått sparpengar av föräldrar eller blivit sponsrade mycket hemifrån i så fall?
Själv så är jag snart 23 och har jag jobbat sedan studenten, vid sidan av distansstudier periodvis, men bara för det så har jag inte självklart över hundra tusen på sparkontot.
Även om jag har sparat undan varje månad och inte har häst eller hund sedan flera år tillbaka så försvinner pengarna ändå.
En panikflytt här, en trasig bil där, några månaders arbetslöshet förra året, en arbetssituation som gick back ekonomiskt i slutändan, lite bilande genom landet på somrarna, hjälpa en nära vän i nöd, kortare sjukskrivning pga skada, osv osv.
Att faktiskt kunna spara pengar hela livet från ung ålder och aldrig eller väldigt sällan behöva använda dom pengarna tycker jag låter otroligt lyxigt, men även otroligt underligt ifall man då inte har en betalande sambo och/eller sponsrande föräldrar/släkt.

Åter till tråden så har jag själv ca 85.000 i nuläget, men som dock kommer sjunka iom köp av nyare bil inom kort.
Över 100.000 tycker jag är mycket för någon under 25 (varierar individuellt självklart) och över 500.000 tycker jag är mycket sparpengar.

 

[Inglorion]

tja 100 000 och uppåt börjar nog bli mycket för mig.

 

[karlsson92]

@Cydonia : Det beror på hur man har levt tror jag. Jag har aldrig ägt bil, började plugga tidigt och hade snälla föräldrar så att jag kunde bo hemma halva studietiden. Har aldrig panikflyttat utan tänkt igenom alla ekonomiska beslut noga. Har aldrig ägt hund eller häst. Om man är sparsam (har ändå rest mer än de flesta och unnat mig sådant jag vill ha. Är bara övernaturligt bra på att hitta extrapriser och köpa begagnat) och aldrig varit arbetslös utan alltid tagit vilket skitjobb som helst bara för att fä jobba. Ja då är inte 100.000 en så stor summa.

 

[Kibani]

För mig är 5000 mycket sparat och har jag 10000 är jag rik, trots att hela summan lätt skulle ätas upp om hunden blev skadad. Sjukskriven student som aldrig haft ett riktigt jobb men har sjukt snälla föräldrar som sponsrar med bil och lån av pengar om så skulle behövas vid stora utgifter.

 

[Teilani]

Jag tycker det är lite om det är under 10 000 och mycket om det är över 50 000.

Jag förstår inte riktigt vitsen med att ha högar med pengar sittande på ett bankkonto. Även om vi just nu lever på en inkomst då jag studerar utan CSN så tror jag inte vi kommer att lägga undan så mycket mer när jag jobbar sen. Annat än att man sparar till saker eller resor.

Iofs vi har låga omkostnader, min man har bra lön och om det riktigt sket sig så skulle jag kunna ha ett jobb imorgon i nästan samma liga. Visst vore det tråkigt att hoppa av studierna, men de går ju att återuppta när man kommit lite mer på fötter.

 

[Andromedae]

Lite OT men hoppas det är okej att jag spinner iväg lite. Hur många av er har sparat ihop hela ert sparkonto själv och vilka har fått det fyllt från arv eller generösa föräldrar? Hade den diskussionen med en vän som gärna är nedlåtande kring för "tunna" sparkonto, hon har fått av familj och släktingar och har aldrig sparat själv, inget fel med det förstås, men lite ironiskt att bli uppläxad av det när personen själv aldrig skapat ett sparande med ens en krona

Har inte fått pengar av mina föräldrar på det där sättet. Däremot bor jag ju tillsammans med min man, så innan vi fick barn (och båda fick CSN) så kunde vi spara runt 8000 i månaden (tja, 4000 var då). Numera har vi ett studiemedel och en 3dgr/v-föräldrapenning, så då blir aningen mindre sparat ...

Och just det, så får jag tusen kronor i månaden av min farbror också. Fast han lägger sig inte i om jag sparar dem eller om jag köper mat för dem.

 

[GardenAngel]

Skulle jag ha 10.000 på ett sparkonto just nu skulle jag känna mig trygg. Har tyvärr inte det och känner mig hemskt otrygg. Får in ca 12000 i månaden (CSN + jobb), men tyvärr har jag inte kunnat börja spara än då min bil har bestämt sig för att gå sönder varje månad sen jag köpte den i april!!

25.000 är helt klart mycket sparpengar för mig! Känns som ouppnåeligt.

 

[Ravishing]

@nexxa

Jag har sparat ihop varendra krona själv!

KL

Jag förstår inte de som inte sparar alls, har en kollega som får ut typ 20k i månaden och inte har ett öre på sparkontot. Sjukt märkligt.

 

[Blueberry]

Är lite nyfiken på hur stor summa ni tycker man ska ha sparad för att anses ha "mycket" sparpengar? Det verkar variera väldigt mycket!

Vad tycker ni är mycket sparpengar? Tänker främst på de som är över 18, har flyttat hemifrån och måste "klara sig själv".

Mycket sparpengar för mig är över 150 000. Då tänker jag enbart ihopsparade pengar, inte arv eller lottovinster eller så.
Stora tillgångar för mig är att ha snabb och enkel åtkomst till 500 000. Jag tänker väl typ att "Har du 500 000 på banken/i madrassen så är du rik."

Spoiler

Jag kommer från två ganska välbärgade familjer (allt är så klart relativt). Pengar har liksom alltid varit närvarande, och det har känts väldigt bra. Jag fick till exempel 10 000 kronor om året från det att jag började högstadiet tills jag fyllde 20 för att jag inte rökte. Det fungerade väldigt bra, har inte tagit ett bloss i hela mitt liv och hade liksom tio tusen anledningar att stå emot grupptrycket när det behövdes. Mina föräldrar har däremot inte månadssparat åt mig eller mina syskon, det tänker jag och min man göra till vårt/våra barn.

 

[snow]

Mina föräldrar sparade åt mig under min uppväxt vilket gjorde att jag med deras hjälp kunde köpa en bostadsrätt under åren jag pluggade. När den sedan såldes så gjorde jag en vinst på ca 500.000 kr. Lite mer än halva summan pytsade jag in i en ny lägenhet men jag har alltså ett par 100k på sparkontot. Jag är rätt kass på att spara (pensionssparar samt sätter av några hundralappar varje månad just nu) men jag är i alla fall restriktiv med när/om jag nallar från sparkontot, så jag känner mig ganska trygg ekonomiskt. Skulle behöva ha bättre styr på mina spontaninköp men känner väl inte riktigt att lyxfällan är nära eftersom jag har en så pass rejäl buffert.

Vad som är mycket eller lite sparpengar beror väl helt och hållet på vilka behov man har? Jag räknar kallt med att mina pengar kommer att gå till ett hus/gård i framtiden, inte "lyxkonsumtion", resor eller dylikt.

 

[Tassetass]

Mina föräldrar sparade åt mig under min uppväxt vilket gjorde att jag med deras hjälp kunde köpa en bostadsrätt under åren jag pluggade. När den sedan såldes så gjorde jag en vinst på ca 500.000 kr. Lite mer än halva summan pytsade jag in i en ny lägenhet men jag har alltså ett par 100k på sparkontot. Jag är rätt kass på att spara (pensionssparar samt sätter av några hundralappar varje månad just nu) men jag är i alla fall restriktiv med när/om jag nallar från sparkontot, så jag känner mig ganska trygg ekonomiskt. Skulle behöva ha bättre styr på mina spontaninköp men känner väl inte riktigt att lyxfällan är nära eftersom jag har en så pass rejäl buffert.

Vad som är mycket eller lite sparpengar beror väl helt och hållet på vilka behov man har? Jag räknar kallt med att mina pengar kommer att gå till ett hus/gård i framtiden, inte "lyxkonsumtion", resor eller dylikt.

Håller med om det där sista. Sambon och jag vill bygga hus om en 7-8 år, då vill det till att de ca två miljoner jag sitter på idag har växt, för det är inte så fasligt mycket om man ska köpa tomt och bygga ny kåk. Ska förvisso inte skicka in allt, vill ha kvar några hundra tusen i buffert, men förhoppningen är att ha åtminstone just två miljoner att röra sig med vid husbygget och i och med det inte behöva låna mer än kanske en eller en och en halv miljon.

Ungefär hälften av mina tillgångar ligger idag i bostadsrätten och den kommer vi med största sannolikhet göra en riktigt god vinst på den dagen vi säljer (även om det inte finns några garantier, men vi kommer nog aldrig hamna i läget att vi måste sälja NU, så vi har läge att vänta in marknaden). I övrigt försöker jag lattja lite med fonder och nu när allt är klart med lägenheten ska jag även börja flytta över till bättre sparkonton än de som min bank har.

 

[Idahoe]

Student på halvfart (vilket är vad jag klarar av pga funktionshinder) + viss ersättning från F-kassan = Inkomst på ca 7500:- / månaden. Med två hästar (vars inackordering dock ingår i bostadshyran mot helgjobb på gården) och en hund som varit sjuk hela sommaren, så kan jag säga att det inte sparas mycket varje månad för närvarande...
Hade innan sommaren en buffert på 50 000, varav ungefär hälften finns kvar nu...
Mycket sparade pengar för mig är över 50 000 om man är student åtminstone.
Däremot har jag lite svårt att förstå de som får in 20-25 000 i månaden och ändå inte sparar mer än några hundralappar om ens det.

 

[Pilot]

Jag förstår inte heller vitsen med pengar på kontot? Nu som student med extra knäck har jag strax under 30K på kontot. Strävar att ha lite över 10K då jag tycker det är en rimlig buffert, just nu med de utgifter jag har.
De andra pengarna kommer ev. låsas på ett bättre konto med bättre ränta, tills jag har råd att köpa mig ett litet hus, men troligen kommer det investeras på något annat vis.
Ev. så blir det spar för jag behöver en ny sadel.

 

[cherie]

Lite OT men hoppas det är okej att jag spinner iväg lite. Hur många av er har sparat ihop hela ert sparkonto själv och vilka har fått det fyllt från arv eller generösa föräldrar? Hade den diskussionen med en vän som gärna är nedlåtande kring för "tunna" sparkonto, hon har fått av familj och släktingar och har aldrig sparat själv, inget fel med det förstås, men lite ironiskt att bli uppläxad av det när personen själv aldrig skapat ett sparande med ens en krona

Jag fick faktiskt ett litet (!) startkapital av min pappa när jag fyllde 18, som jag har utökat på egen hand med åren. Sedan dess har jag aldrig någonsin fått en enda krona av någon av mina föräldrar. Jag får i princip inga födelsedagspresenter eller julklappar av mina föräldrar heller. Många kan ju få mer eller mindre dyra saker i presenter t.ex. (mobiltelefoner, datorer, resor, träningskort, symaskiner, porslin o.s.v.) vilket ju gör att dessa personer även har större möjlighet att lägga undan av sina egna pengar eftersom de aldrig behöver lägga pengar på dyrare inköp. Som ni säger finns det många aspekter att väga in när man ser till individers möjligheter att spara undan pengar.

 

[Pilot]

Jag tycker det är lite tråkigt att det ses ner på de som har möjlighet att få pengar av sina föräldrar. Sharing is caring (om de vill). Man kan fortfarande ha ett pengasinne och ta vara på möjligheterna det erbjuder.

 

[cherie]

Vad som är mycket sparpengar har jag jättesvårt att definiera.

Jag ställer ofta pengars värde i relation till vad jag kommer behöva köpa i framtiden. Om jag har bostadsköp, bilköp, barn o.s.v. framför mig anser jag att det krävs rejält stora sparade summor pengar för att jag ska anse att det är "mycket". En bostad kostar ju liksom multum, 100 000 är ju en piss i havet då. 500 000 likaså. Ja, ni fattar...

Däremot, som t.ex. mina svärföräldrar som redan har en bostad utan något lån kvar, redan har en ny och fräsch bil, utflugna barn o.s.v. - ja då kan jag tycka att "bara" 50 000 är jättemycket sparande pengar! Det är ju pengar som inte behövs till något, som de kan göra vad de vill med

 

[cherie]

Jag tycker det är lite tråkigt att det ses ner på de som har möjlighet att få pengar av sina föräldrar. Sharing is caring (om de vill). Man kan fortfarande ha ett pengasinne och ta vara på möjligheterna det erbjuder.

Är det någon i tråden som sett ner på det? Mitt inlägg var inte riktat så, om det bland annat var det du syftade på Däremot lyfte jag bara att det är aspekter som måste vägas in, det är ju en aspekt av många som ger individer väldigt olika ekonomiska förutsättningar.

Sedan om det ses ned på, så tror jag det i så fall ofta handlar om bitterhet. Jag har inga problem med att helt ärlig erkänna att jag är ganska bitter på att t.ex. ha en pappa som har hur mycket pengar som helst men inte har något som helst intresse att ge sin studerande dotter presenter, bjuda på restaurang eller dylikt. Eller en mamma som inte har någon som helst möjlighet att göra det, utan att förhållandet snarare ser ut tvärtom där (jag som får betala). Om jag vill ha något eller behöver något måste jag ALLTID lägga ut de där pengarna själv. Jag hör att det låter helt sjukt bortskämt och egoistiskt, men jag har erkänt för mig själv att jag många gånger faktiskt ÄR avundsjuk på att jag inte har det som de flesta andra (i min ålder) . Och jag har försökt acceptera att det är helt okej att känna så, utan att agera på de känslorna.

 

[Pilot]

Är det någon i tråden som sett ner på det? Mitt inlägg var inte riktat så, om det bland annat var det du syftade på Däremot lyfte jag bara att det är aspekter som måste vägas in, det är ju en aspekt av många som ger individer väldigt olika ekonomiska förutsättningar.

Sedan om det ses ned på, så tror jag det i så fall ofta handlar om bitterhet. Jag har inga problem med att helt ärlig erkänna att jag är ganska bitter på att ha t.ex. en pappa som har hur mycket pengar som helst men inte har något som helst intresse att ge sin studerande dotter presenter, bjuda på restaurang eller dylikt utan om jag vill ha något eller behöver något måste jag ALLTID lägga ut de där pengarna själv. Jag hör att det låter helt sjukt bortskämt och egoistiskt, men jag har erkänt för mig själv att jag många gånger faktiskt ÄR avundsjuk på att jag inte har det som de flesta andra (i min ålder)

Nu var det inte ditt inlägg jag syftade på direkt, utan att det "krävdes" få veta att vem som hade sparat ihop egna pengar och vilka som hade fått dem.. Tycker bara allmänt att de flesta är rätt kassa på att förvalta sina pengar och skyller på att andra har pengar för att de har fått det av sina föräldrar.

Angående din pappa så förstår jag vad du menar, tycker inte du borde kalla det för egoistiskt eller bortskämt. Tycker snarare det låter jäkligt tråkigt med en oengagerad pappa. Det är ju tyvärr inget man kan kräva, men det är klart det känns!

 

[Tassetass]

Är det någon i tråden som sett ner på det? Mitt inlägg var inte riktat så, om det bland annat var det du syftade på Däremot lyfte jag bara att det är aspekter som måste vägas in, det är ju en aspekt av många som ger individer väldigt olika ekonomiska förutsättningar.

Sedan om det ses ned på, så tror jag det i så fall ofta handlar om bitterhet. Jag har inga problem med att helt ärlig erkänna att jag är ganska bitter på att ha t.ex. en pappa som har hur mycket pengar som helst men inte har något som helst intresse att ge sin studerande dotter presenter, bjuda på restaurang eller dylikt utan om jag vill ha något eller behöver något måste jag ALLTID lägga ut de där pengarna själv. Jag hör att det låter helt sjukt bortskämt och egoistiskt, men jag har erkänt för mig själv att jag många gånger faktiskt ÄR avundsjuk på att jag inte har det som de flesta andra (i min ålder)

Jag tycker inte det har att göra med att vara bortskämd, jag tycker bara det är konstigt att inte vilja hjälpa sin unge (om relationen i övrigt är god, är man redigt osams är det ju en annan sak). Mina föräldrar hann hjälpa mina syskon massor men inte är de ett dugg bortskämda för det, bortskämd blir man först när man tar det för givet. Jag hann inte få behov av någon större hjälp innan mina föräldrar dog (hann inte skaffa hus och familj och sånt som verkligen kostar) utan för min del rörde det sig mest om att pappa betalade maten när han hälsade på, att han hjälpte till med enstaka engångsbelopp (typ vid glasögonköp eller flytt) och sådana saker. Nu fick jag "allt mitt" med kall hand istället och det känns faktiskt skit, om jag ska vara ärlig. Jag är jätteglad för möjligheterna det ger mig i livet, men jag hade hellre fått det utspritt över en sisådär 30 år till.