Vad är mycket sparpengar för er?

[cherie]

Angående din pappa så förstår jag vad du menar, tycker inte du borde kalla det för egoistiskt eller bortskämt. Tycker snarare det låter jäkligt tråkigt med en oengagerad pappa. Det är ju tyvärr inget man kan kräva, men det är klart det känns!

Min pappa är inte oengagerad i mig. Han är snål. Det blir lite problematiskt (och farligt) att jämställa engagemang med hur mycket pengar man delar med sig kan jag tycka, men jag misstänkte att många skulle tolka mitt inlägg som du gjorde. För det är normen lite grann, tycker man om sina barn och bryr sig om sina barn så delar man med sig. Så svartvitt kan det väl knappast vara, men jag vet inte...

 

[Pilot]

Min pappa är inte oengagerad i mig. Han är snål. Det blir lite problematiskt (och farligt) att jämställa engagemang med hur mycket pengar man delar med sig kan jag tycka, men jag misstänkte att många skulle tolka mitt inlägg som du gjorde. För det är normen lite grann, tycker man om sina barn och bryr sig om sina barn så delar man med sig. Så svartvitt kan det väl knappast vara, men jag vet inte...

Ja okej, då förstår jag hur du menar. Det beror väl lite på hur man ser på saken? Min pappa bjuder mig på lunch när vi är ute, jag är student och ska vi luncha ihop där jag ska betala själv så får det bli falafel.
Däremot inte sagt att jag inte bjuder honom på lunch när jag har en slant över!
Även om jag håller med om att engagemang och pengar kan (och i vissa fall bör) hållas separat så för mig, personligen, så tycker jag om att vissa uppskattning med "gåvor". Där är värdet av gåvan mindre väsentligt och mer att ge nånting som jag tror kommer uppskattas.
Jag kommer från en familj där tvål och böcker är temat på julklapparna, kan vara (bestämmer man själv) hur billigt eller dyrt som helst. Men jag hade blivit rätt ledsen om jag inte att fått en enda klapp..

 

[tolksele]

@nexxa jag har sparat allt själv. Väljer också att inte låna full varje termin = en annan sorts sparande som inte ger pengar på banken. Tror jag hade 5.000-10.000 när jag fyllde 18 kanske? Visst kom lite från mamma och pappa med inte allt.
Flyttade hemifrån direkt efter gymnasiet, aldrig haft heltidsanställning och nu pluggat de senaste 4 åren varav 2 av dem med häst. Sånt gör att det inte finns 100.000:- på mitt sparkonto :P

 

[Gimlan]

Jag tycker det är lite tråkigt att det ses ner på de som har möjlighet att få pengar av sina föräldrar. Sharing is caring (om de vill). Man kan fortfarande ha ett pengasinne och ta vara på möjligheterna det erbjuder.

Jag får ibland pengar av min pappa, eller ja, han betalar delar av bil när jag byter tex. Ger mig en dyr julklapp om året, som kan vara del av nyare bil, vinterdäck eller annat som jag har nytta av. På förekommen anledning pratade vi nyss om hans vilja att eventuellt försörja mig en längre period framöver. Det var inga problem. Nu hoppas både han och jag att det inte ska bli så, men livet blir inte alltid som man vill. MEN. Jag har fått ta mycket skit för det här. Mig kvittar det, men det känns konstigt. Kan man inte bara vara glad för nån annan skull liksom?

Kan tillägga att jag har ett rejält sparkonto med pengar som jag själv sparat ihop, så OM pappa måste rycka in dröjer det.

 

[TeamLundVer]

Jag tycker det är en svår fråga att svara på rent generellt.
I min värld bör ett sparande spegla livssituationen. Häst, hund, bil, hus och barn är alla faktorer som gör att man borde ha ett större sparande eftersom de kan bli kostsamma.

För vår del så tänker vi att det minimum är 10 000:- per faktor som kan kosta pengar.
Dvs jag
Min man
Huset
Bilen
Hästen
Hunden
Vårt barn (snart)
Det blir 70 000:- som minsta sparande för att det ska kännas ok i magen, sen kan det ju sjunka tillfälligt om ngt händer.

 

[nexxa]

@Pilot Jag förstår att det är min fråga du syftar på! Det var inte någon skuldbeläggning på de som ärver eller har föräldrar som ger eller sparar åt en. Snarare tycker jag det är jättefint att föräldrarna, som kan, sparar eller stöttar sina barn ekonomiskt om de kan för att ett studentliv tex kan vara svårt om man har mycket stora utgifter i perioder (sjuka djur, bilen behöver nya däck osv) Min fråga var av ren nyfikenhet. Mina föräldrar har alltid haft en god ekonomi men erkänt att de inte varit strukturerade nog att spara åt oss fast de kunnat. Det kan ju vara en konst i sig att förvalta de pengarna man får också

 

[karlsson92]

Jag är lite nyfiken på hur de som skriver att de inte förstår varför man ska ha mycket pengar på banken tänker? Alla gör ju som de vill men för mig som vill ha ett ekonomiskt skyddsnät känns det svårt att förstå och jag blir därför intresserad av hur ni tänker.

Jag sparar 10.000 per månad just eftersom det går. Lever inte snålt och köper det jag vill ha (även om jag lätt hade kunnat lägga 10.000 på kläder i månaden :-P ).
Alltså tjänar jag inte mer livskvalite av att använda upp hela lönen varje månad.

Det som däremot ger mig livskvalite är att veta:

* Blir jag arbetslös kan jag lätt överleva ett år på sparkontot. Behöver inte vara på ett jobb jag mår skit av bara för ekonomins skull.

* Hittar jag en resa jag vill åka på så är det bara att boka.

* Har handpenning till en lägenhet.

* Går datorn sönder är det bara att köpa en ny.

* Ont i en visdomstand är det bara att gå till tandläkaren.

* Går tvättmaskinen sönder är det bara att betala någon för att laga den.

Denna trygghet i att veta att jag har råd med oväntade händelser och vrta att jag har råd att göra det jag vill göra är så mycket mer värt än vardagslyxkonsumtion.

 

[Trott]

Tack vare den här tråden kom jag ihåg att jag hade öppnat ett rent sparkonto hos GE Moneybank, men inte använt det än. Jag har i vanliga fall Länsförsäkringarna. Loggade in på GE-kontot, det är ju för tusan 1.75% ränta just nu, och på mitt sparkonto hos LF hela 0.10%!!!! Nu har mina 6500 som vart inne på ett av LF sparkonto som jag har (har tre olika sparkonton där, ett jag plockar pengar av när jag behöver och ett jag försöker att inte röra alls) fått hoppa över till GE. Kanske mitt sparkapital växer lite mer

 

[Emtherlia]

Över 150 000 kr tycker jag är mycket sparade pengar. Jag har en del sparat men inte fått något från mina föräldrar utan har sparat ihop det själv. Inte levt snålt men inte heller strött pengar runt mig.

Varför jag sparar? Jag känner mig trygg med en bra buffert samt så vill jag köpa hus och inte ha lån upp över öronen den dagen rätta huset dyker upp. Jag älskar att se pengarna växa på kontot

 

[Aslan]

Jag anser att i min livssituation så är ett sparande helt avgörande. Jag har en gård, jag har hästar, jag har bilar, släp, hund och annat som kan komma att kosta. Jag sparar för att kunna känna en ekonomisk trygghet om något skulle hända.

Jag hade dock förmånen att få en rejäl summa pengar som mina föräldrar sparat ihop under åren tills jag fyllde 18 och fick ansvaret att själv förvalta dom. Jag har även sparat mycket pengar själv när jag bodde hemma fram tills studenten, jag har sommarjobbat, gjort bra dealar med hästar med mera, allt för att skapa mig en ekonomisk trygghet den dagen jag skulle flytta hemifrån och klara mig själv. Jag la redan där en bra grund och sparar idag det jag känner att jag kan. Vissa månader mer, andra mindre. Nu har jag precis sålt två hästar, och då lägger jag ca 70% av vinsten på sparkontot. Resten läggs till hästkontot. Så då blir det betydligt andra summor än om jag enbart lägger undan från till exempel min lön. Så det varierar.

För mig är mycket sparpengar en ganska hög summa, runt fyra fem hunda tusen. Jag själv blir svettig när sparkontot börjar krypa ner åt 300.000 (det kan gå jäkligt fort när man har ett hus om typ pannan ger upp eller liknande)

 

[Cydonia]

@Cydonia : Det beror på hur man har levt tror jag. Jag har aldrig ägt bil, började plugga tidigt och hade snälla föräldrar så att jag kunde bo hemma halva studietiden. Har aldrig panikflyttat utan tänkt igenom alla ekonomiska beslut noga. Har aldrig ägt hund eller häst. Om man är sparsam (har ändå rest mer än de flesta och unnat mig sådant jag vill ha. Är bara övernaturligt bra på att hitta extrapriser och köpa begagnat) och aldrig varit arbetslös utan alltid tagit vilket skitjobb som helst bara för att fä jobba. Ja då är inte 100.000 en så stor summa.

Men det du beskriver är just en väldigt privilegierad situation. Du har fått mycket stöd av dina föräldrar, kunnat bo hemma och kommit/gått som du vill-därav kunnat resa, aldrig behövt flytta akut (att du här antar att bara för att man panikflyttat inte tänkt igenom ett ekonomiskt beslut gör att du låter lite trångsynt) och du har inte haft behov av bil.
Nu säger jag inte det här som något negativt även om det låter som det, själv är jag otroligt avundsjuk på vänner som fått eller får samma stöd hemifrån, men samtidigt så är det ofta svårt för personer som växt upp på det sättet att förstå hur det är att ta hand om sig själv till 100% utan någon ekonomisk hjälp eller boendestöd från annat håll.
Då kan det vara svårt att bygga sparkonton på 100.000+, och det är antagandet att bara för att man jobbat så är det en självklarhet att ha över denna summa som jag kan bli lite frustrerad på.

 

[starcraft]

Mer än 100 tusen tycker jag nog är mycket att ha liggandes på bankkonto. Två månadslöner vill jag ha på kontot, som buffert.

Jag har sparat det mesta själv, fått lite arv, min mormor hade ett månadssparande till mig i fonder som jag på senare tid fortsätter själv att spara i. Efter att jag sluta med häst kunde jag börja spara ordentligt. 5-10000 i månaden växer sig fort till större summor. Idag har jag tillräckligt undanlagt i olika sparformer att jag skulle klara mig utan jobb en längre tid och det känns tryggt!

 

[Pilot]

@karlsson92 För mig när någon säger att de har pengar på sparkontot, så låter det som just det, pengar på ett konto.
Jag har däremot mer pengar investerat, där kan jag förvisso sälja av om det krisar- men det är inte det som är tanken.
Nu har jag lite utgifter relaterat till liten inkomst, men vill ha en liten mindre summa att ha på mitt "köpeskonto" utöver buffertkontot. För mig räcker det de månaderna jag har dyrare räkningar, bilen ska lagas etc. för att sedan fyllas på efterhand igen. Bufferten är av mer icke- röra sort.
Även när jag kommer skaffa mig mer utgifter och ett hus, så förstår jag inte riktigt vitsen av att ha en halv miljon på kontot? Finns bättre saker att göra med dem pengarna.
Sedan kan jag villigt erkänna att jag har rest bort det mesta av mina pengar. Annars hade jag haft större summor att röra mig med, men inget jag ångrar!

 

[zoller]

Är lite nyfiken på hur stor summa ni tycker man ska ha sparad för att anses ha "mycket" sparpengar? Det verkar variera väldigt mycket!

Vad tycker ni är mycket sparpengar? Tänker främst på de som är över 18, har flyttat hemifrån och måste "klara sig själv".

svårt att säga vad mycket sparpengar är.. Men jag skulle nog aldrig vilja ha under tre månadslöner på mitt sparkonto ifall jag skulle bli av med jobbet eller liknande

 

[karlsson92]

Är det privil

Men det du beskriver är just en väldigt privilegierad situation. Du har fått mycket stöd av dina föräldrar, kunnat bo hemma och kommit/gått som du vill-därav kunnat resa, aldrig behövt flytta akut (att du här antar att bara för att man panikflyttat inte tänkt igenom ett ekonomiskt beslut gör att du låter lite trångsynt) och du har inte haft behov av bil.
Nu säger jag inte det här som något negativt även om det låter som det, själv är jag otroligt avundsjuk på vänner som fått eller får samma stöd hemifrån, men samtidigt så är det ofta svårt för personer som växt upp på det sättet att förstå hur det är att ta hand om sig själv till 100% utan någon ekonomisk hjälp eller boendestöd från annat håll.
Då kan det vara svårt att bygga sparkonton på 100.000+, och det är antagandet att bara för att man jobbat så är det en självklarhet att ha över denna summa som jag kan bli lite frustrerad på.

Är det privilegierat att bo hemma ett och ett halvt år när man är 19 år? Ska då tilläggas att jag mellan 16-18 års ålder jobbade på helgerna för att betala hyra på mitt rum på skolan, mat och mobil. Jag blev nämligen utkastad när jag var 16 år och fick på nåder komma tillbaka efter gymnasiet innan jag fick tag på en lägenhet i staden där jag bor (mycket svår stad att hitta ens studentlägenhet i om du inte kan köpa en bostadsrätt).

Jag blir lite frustrerad på de som tror att bara för att man är ekonomisk (efter att man i tidig ålder varit tvungen att vända på varje öre) har man inte behövt "ta hand om sig själv till 100%" och fått "ekonomisk hjälp eller boendestöd från annat håll.".

Jag vet precis hur det är att klara sig själv ekonomiskt.

 

[fryckan]

Min pappa är inte oengagerad i mig. Han är snål. Det blir lite problematiskt (och farligt) att jämställa engagemang med hur mycket pengar man delar med sig kan jag tycka, men jag misstänkte att många skulle tolka mitt inlägg som du gjorde. För det är normen lite grann, tycker man om sina barn och bryr sig om sina barn så delar man med sig. Så svartvitt kan det väl knappast vara, men jag vet inte...

Håller med dig fullständigt. Mina föräldrar har inte speciellt mycket pengar men betyder det att de bryr sig mindre för att de inte kan ge mig massor med prylar eller pengar? Nej, verkligen inte. Jag ser hellre att de lägger de kronor de får över på sig själva än på mig. Åter till frågan, för mig är mycket pengar över 100 000 på kontot.

 

[nexxa]

@Cydonia Jag förstår hur du tänker och känner. Det utrymmet som behövt finnas för att spara försvinner illa kvickt för att det händer oväntade och icke styrbara saker i ens liv man bara får acceptera. Även om jag växt upp i en familj med gott om pengar så hade jag hellre varit utan det kapital i form av pengar och i stället hade det kapitalet av stöd och råd från mina föräldrar. Allt har sitt pris..
Idag är jag i någon form av det läge du beskriver när det bara haglar in problem eller oväntade utgifter, tex när jag låg på sjukhuset 60 dagar (100 kr/dag) var student och betalade för en svindyr liten lägenhet upptill. Och detta har jagat mig i tre år med saker av olika karaktärer. 4 st Visdomständer som drogs ut på sjukhuset kostade mellan 2500-3000 kr/st, medicin som inte går på högkostnadsskydd, flytt med dubbla hyror osv..

 

[Cydonia]

Är det privil


Är det privilegierat att bo hemma ett och ett halvt år när man är 19 år? Ska då tilläggas att jag mellan 16-18 års ålder jobbade på helgerna för att betala hyra på mitt rum på skolan, mat och mobil. Jag blev nämligen utkastad när jag var 16 år och fick på nåder komma tillbaka efter gymnasiet innan jag fick tag på en lägenhet i staden där jag bor (mycket svår stad att hitta ens studentlägenhet i om du inte kan köpa en bostadsrätt).

Jag blir lite frustrerad på de som tror att bara för att man är ekonomisk (efter att man i tidig ålder varit tvungen att vända på varje öre) har man inte behövt "ta hand om sig själv till 100%" och fått "ekonomisk hjälp eller boendestöd från annat håll.".

Jag vet precis hur det är att klara sig själv ekonomiskt.

Nu lät det inte så på ditt första inlägg och det var det jag kommenterade på.
Samt så var mitt inlägg gällande unga personer som faktiskt fått ekonomiskt-och/eller bostadsstöd från familj eller sambo, och på så sätt med större lätthet kunnat spara undan mer pengar varje månad.

 

[Cydonia]

@nexxa Ja precis, det är precis sådant jag menar. Att även om man är duktig på att spara så brukar oftast det kontot ätas upp undan för undan, förr eller senare. Och det inte för att man inte tänker ekonomiskt eller är oansvarig, utan på grund av saker som man själv inte kan påverka-som du själv varit med om.
Och då är det svårt att få sitt sparkontot att växa konstant, om man då inte har stöd eller hjälp från något annat håll.

Och precis som du skrev så kan också fysiskt stöd från ens familj vara lika mycket värt i en sådan situation, men inte alla har den lyxen och det verkar vara svårt att förstå för vissa tyvärr. Speciellt svårt (har jag märkt av egen erfarenhet) för de som då är unnade en stöttande familj som faktiskt också stöttar ekonomiskt och som man kan bo hos i nödfall osv.

 

[Pilot]

Håller med dig fullständigt. Mina föräldrar har inte speciellt mycket pengar men betyder det att de bryr sig mindre för att de inte kan ge mig massor med prylar eller pengar? Nej, verkligen inte. Jag ser hellre att de lägger de kronor de får över på sig själva än på mig. Åter till frågan, för mig är mycket pengar över 100 000 på kontot.

Fast det var ju inte direkt så hon fick det att låta i första inlägget? Det är en hel del skillnad i inkomst för mina (skilda föräldrar) det innebär ju inte att jag älskar den ena mer än den andra!