Jag håller med!
Jag känner mig som jag är i den situationen, dvs att min partner skiter i mig totalt och att han definitivt inte lyssnar.
I mitt fall är det dock oklart om han vill lämna eller om han är fullständigt nöjd med situationen som den är. Han visar inga känslor så det är väldigt svårt att veta vad han vill.
Jag skulle i det här läget nästan bli glad om han var otrogen.
Låter kanske helt rubbat men jag tror det handlar om att då vet jag åtminstone att min partner är normal och kan hysa känslor (kåthet, kär, attraktion - valfritt tema) för någon i alla fall.
Och kan han det, så finns det ju en hypotetisk chans att det även skulle funka med mig.
Som han är nu, är det som han är helt tom känslomässigt i alla avseenden.
Det är för mig mycket värre än otrohet.
I ett annat sammanhang kanske det är troligt att jag resonerat annorlunda.