Vad är er syn på otrohet?

Jag kommer aldrig glömma nån gjorde sig lustig över att folk tycker att det är värre när partnern är otrogen i deras gemensamma hem, i deras gemensamma säng. Det var tydligen så DRÅPLIGT att man fokuserade på nåt så irrelevant.

Jag fattar inte behovet av att raljera på det viset.
 
Jag kommer aldrig glömma nån gjorde sig lustig över att folk tycker att det är värre när partnern är otrogen i deras gemensamma hem, i deras gemensamma säng. Det var tydligen så DRÅPLIGT att man fokuserade på nåt så irrelevant.

Jag fattar inte behovet av att raljera på det viset.
Jomen det kan jag förstå!
Alltså att man tycker det är värre alltså.

För mig är det nog att man har inkräktat på min personliga sfär eller nåt.
 
@mandalaki Jo, så kan det ju absolut vara. Jag kan fortfarande inte se att det känns så trevligt att raljera över det. Hur kan man storsint se att otrohet är så naturligt och sånt som händer och herregud vi är så mänskliga medan man sedan raljerar över hur pinsamma vissa är när de får veta att de blivit bedragna? Vad hände med storsintheten liksom?

Jag har sett det i SÅ många trådar på Buke och brukar tänka i mitt stilla sinne "vore jag deras vän och fick veta att jag blivit bedragen hade jag no way hosey ringt dem när jag var ledsen". För det finns liksom ingen förståelse för att agera lite som en idiot.
Nej, jag får medge det, i fallet jag nämnde så är jag faktiskt inte storsint. Just pga det jag skrev - jag rodnade så våldsamt när jag läste det. Men säg att den ts var min vän och vi satt och harvade hennes otrohetshistoria - då skulle jag självklart inte raljera över det (om vi inte hade en relation där vi faktiskt raljerade även om sånt. När jag tänker över mina vänner så kommer jag direkt på en som förmodligen skulle garva när hon berättade för mig att hon gjort det). Men när det gäller vad anonyma människor skrev på ett forum för säg tio år sedan - då ser jag inte att jag måste vara lika empatisk.
 
Jag kanske kan svara på frågan i rubriken också.

Jag tycker inte att det är okej med otrohet, och jag är inte stolt över hur jag har betett mig men gjort är gjort och det enda man kan göra är att försöka lära sig nått. Vilket jag till slut, efter 30 år, tog tag i. Jag har gått hos psykoterapeut och försökt komma underfund med varför jag beter mig som jag gör och varför jag måste ha så mycket bekräftelse utifrån, så nu mår jag faktiskt bättre och känner mig bra mycket lugnare i mig själv på nå vis (svårt att förklara). Jag har fått klarhet i mycket men det känns ändå på nått sätt som att jag alltid kommer att vara rädd för att det är en del i min personlighet att behöva så sjukt mycket bekräftelse... Det blir jag fortfarande ledsen över, och jag hoppas att det inte är så. Menmen, är man medveten om ett problem kan man ju iaf jobba på det!
 
Om den egna arbetsplatsen är utesluten så har jag dokumenterad erfarenhet av kurser. (De behöver ju iofs inte vara arbetsrelaterade).

Jag har haft två såna kursgrejer, en av dem började med att han drunknade i mina ögon och sa att jag påminde så mycket om hans fru.

(Fast jag begränsade honom till ett ONS trots att han till och med vädjade i brev efteråt, nån måtta får det ju vara. Hans fru!)
Du påminde åtminstone inte om hans mamma.
 
Jag kan fortsätta också: råkar halka till med tungan in i någon annans mun, slinka med fingrarna så man smsar en hel sex-konversation med någonannan etc.
Nu vet jag väl visserligen inte vad andra menar med det, men jag tolkar råka i det sammanhanget som att det inte var genomtänkt utan mer ett plötsligt infall.
 
Min syn på otrohet? Kort ock koncist - Tja, att det är svaga människor i svaga förhållanden som är det, och att det är starka människor med starka band som är trogna. Svårare än så behöver det inte vara. Och ja, det finns de som hävdar att de lever i världens starkaste förhållanden med världens starkaste band och ändå är otrogna men det är fortfarande svaghet att vara respektlös mot både den man lever i förhållande med, men också mot den man är otrogen med.
 
Men gud vad hemskt! Jag kom just på att jag haft en historia med en som jag redan då insåg påminde om min pappa!

Och egentligen är jag ju anhängare av teorin att man gärna väljer partner med ena föräldern som förebild.

Bara jag slipper höra att jag är lik en partners mamma.
2 stycken skäggiga minst, som min pappa :o
 

Liknande trådar

Relationer Skriver under anonymt nick nu. Det är väldigt långt och jag vet inte om jag kommer få några svar, men känner att jag behöver stöd och är...
2
Svar
27
· Visningar
10 836
Senast: Imna
·
Relationer Jag använder mig av ett anonymt nick och skulle uppskatta om någon som eventuellt misstänker vem jag är håller det för sig själv. Jag...
21 22 23
Svar
450
· Visningar
34 571
S
Relationer Jag har vart ihop med min kille i ca 3 månader. Jag är 23 och han är 30, alltså lite åldersskillnad. Han har vart singel länge och bara...
2
Svar
34
· Visningar
9 482
T
Western Jag postar detta i en egen tråd eftersom jag tror att vi kan få igång en diskussion i ämnet som för mig är VÄLDIGT intressant, jag...
Svar
17
· Visningar
3 058
Senast: Lazy Lady
·

Bukefalos, Hästnyheter, Radannonser

Allmänt, Barn, Dagbok

Hund, Katt, Andra Djur

  • Annonsera mera hundar 2
  • Akvarietråden V
  • Kattbilder #10

Hästrelaterat

Tillbaka
Upp