Dressyrtjejen_97
Trådstartare
Satt och diskuterade det just, då många genom åren har kommit att kalla mig för just det.
Men vad är egentligen särbegåvning? Hur ska det egentligen korrekt beskrivas?
Om jag bara utgår från mig. Otaligt antal personer, såväl klasskompisar som lärare och andra vuxna i min närhet, har oändligt många gånger kallat mig för just det (eller synonymer till det). Men jag har alltid varit lika oförstående till det.
Om jag ska ta det från början: Jag lärde mig att läsa när jag var 3.5 år gammal. Läste böcker för "yngre ungdomar" (typ 12-15 år) när jag gick i förskoleklass, och kunde läsa undertexten på TV som 7 åring. Kunde multiplikationstabellerna när jag var typ 6-7 år gammal också.
Har alltid haft extremt enkelt för mig i skolan, och har alltid tyckt att lektionerna varit dötrista - för att jag redan kunnat allting. Minns när jag gick i kanske 2-3an, och vi hade någon längre mattelektion/"matte-eftermiddag", blev jag så frustrerad av tristessen att jag räknade ut hela resterande matteboken - vilket var 3 kapitel.... När jag mådde som allra värst med alla skolbyten i högstadiet så hamnade väl detta lite i skymundan, och jag var mest glad att inte behövde göra läxor och sådär. Men annars har jag liksom alltid tyckt skolan varit tråkigt, typ inte gjort en läxa i mitt liv (iaf inte läxor av typen "lär dig dessa glosor utantill" eller "ta reda på vad x heter/betyder" etc. för det har jag redan kunnat).
Allra "värst" var det väl egentligen på gymnasiet. Det året jag gick på vanligt gymnasium blev jag t.om. uttryckligen befriad från både läxor och utvecklingssamtal, samt fick 2 veckors extra sommarlov (när resten hade restupphämtning/komplettering) - "för att jag redan kunde allt". Seriös skola det där. Not.
Varför jag även slutade där.
Så började jag läsa på distans istället och insåg att man kunde få typ B - A (och i ytterst enstaka fall "bara" C) bara genom att "plugga" 2-3 h/vecka. Vad jag rent uttryckligen (inte) gjorde var att jag aldrig öppnade en enda lärobok, bara läste rubriken till proven och ändå fick max 1 fel, gjorde 2-4 sidors inlämningar som "normalt" skulle ta flera dagar, på max 1 h - med som sagt oftast typ B ("VG+/MVG-") i betyg. Och det var liksom inte i ett ämne, utan det var i stort sett alla. Oavsett om det var svenska, samhällskunskap, ekonomi, juridik, naturvetenskap eller vad som.
Jag har alltid resonerat som att det varit skolan som varit för enkel, inte jag som varit särskilt smart. "Särbegåvad" för mig har varit folk som kan lösa rubiks kub på 1 min och typ rabbla 80 decimaler på Pi, inte någon aldrig gjort en läxa i sitt liv och gör det andra gjort på flera dagar, på 1 h.
Men så nu när jag satt och diskuterade det började det liksom lite försiktigt gå upp för mig - om nu skolan verkligen var så superlätt, varför gjorde andra människor läxorna, gjorde saker i normal hastighet etc? Var det verkligen skolan, eller var det jag?
Så, nu undrar jag lite nyfiket; Vad är din definition av särbegåvning? Är jag verkligen särbegåvad?
Men vad är egentligen särbegåvning? Hur ska det egentligen korrekt beskrivas?
Om jag bara utgår från mig. Otaligt antal personer, såväl klasskompisar som lärare och andra vuxna i min närhet, har oändligt många gånger kallat mig för just det (eller synonymer till det). Men jag har alltid varit lika oförstående till det.
Om jag ska ta det från början: Jag lärde mig att läsa när jag var 3.5 år gammal. Läste böcker för "yngre ungdomar" (typ 12-15 år) när jag gick i förskoleklass, och kunde läsa undertexten på TV som 7 åring. Kunde multiplikationstabellerna när jag var typ 6-7 år gammal också.
Har alltid haft extremt enkelt för mig i skolan, och har alltid tyckt att lektionerna varit dötrista - för att jag redan kunnat allting. Minns när jag gick i kanske 2-3an, och vi hade någon längre mattelektion/"matte-eftermiddag", blev jag så frustrerad av tristessen att jag räknade ut hela resterande matteboken - vilket var 3 kapitel.... När jag mådde som allra värst med alla skolbyten i högstadiet så hamnade väl detta lite i skymundan, och jag var mest glad att inte behövde göra läxor och sådär. Men annars har jag liksom alltid tyckt skolan varit tråkigt, typ inte gjort en läxa i mitt liv (iaf inte läxor av typen "lär dig dessa glosor utantill" eller "ta reda på vad x heter/betyder" etc. för det har jag redan kunnat).
Allra "värst" var det väl egentligen på gymnasiet. Det året jag gick på vanligt gymnasium blev jag t.om. uttryckligen befriad från både läxor och utvecklingssamtal, samt fick 2 veckors extra sommarlov (när resten hade restupphämtning/komplettering) - "för att jag redan kunde allt". Seriös skola det där. Not.
Varför jag även slutade där. Så började jag läsa på distans istället och insåg att man kunde få typ B - A (och i ytterst enstaka fall "bara" C) bara genom att "plugga" 2-3 h/vecka. Vad jag rent uttryckligen (inte) gjorde var att jag aldrig öppnade en enda lärobok, bara läste rubriken till proven och ändå fick max 1 fel, gjorde 2-4 sidors inlämningar som "normalt" skulle ta flera dagar, på max 1 h - med som sagt oftast typ B ("VG+/MVG-") i betyg. Och det var liksom inte i ett ämne, utan det var i stort sett alla. Oavsett om det var svenska, samhällskunskap, ekonomi, juridik, naturvetenskap eller vad som.
Jag har alltid resonerat som att det varit skolan som varit för enkel, inte jag som varit särskilt smart. "Särbegåvad" för mig har varit folk som kan lösa rubiks kub på 1 min och typ rabbla 80 decimaler på Pi, inte någon aldrig gjort en läxa i sitt liv och gör det andra gjort på flera dagar, på 1 h.
Men så nu när jag satt och diskuterade det började det liksom lite försiktigt gå upp för mig - om nu skolan verkligen var så superlätt, varför gjorde andra människor läxorna, gjorde saker i normal hastighet etc? Var det verkligen skolan, eller var det jag?
Så, nu undrar jag lite nyfiket; Vad är din definition av särbegåvning? Är jag verkligen särbegåvad?
