Vad är det värsta (ofarliga) ni gjort frivilligt?

[karamelldrottningen]

Takvandring. Fick det innan födelsedagspresent. Guiden fick ha ett långt motiverande samtal med mig för att få ned mig från taket. Sista biten skulle man gå på en takås utan något räcke. Behöver jag poängtera att jag är sjukt höjdrädd?

Många år senare fick jag takvandring i bröllopspresent. Jag lät det kuvertet ligga på ett väl undangömt ställe, till min mans sorg (han fick erbjudande om att göra det med någon annan än mig). Inte så sugen på att göra om det.

Det enda som slog takvandringen var nog att föda mitt andra barn. Allt gick bra men hela förlossningen var så otroligt intensiv. Känns bra att vi redan innan beslutat att det var sista.

OT men tycker det är väldigt märkligt att ge sådana typer av presenter till en höjdrädd person. Två gånger dessutom

 

[Seabaz]

Bungyjump 134m i Nya Zeeland samt hoppa fallskärm 15000ft, också i NZ.

 

[Exile]

Tycker vi alla kan ge oss själva en klapp på axeln för att vi är så modiga! Och ja självfallet räknas ett tandläkarbesök om man är rädd för detta.

Jag slog av mina framtänder i en olycka när jag var liten. Fick både tandläkarskräck och blev spruträdd efter det, minns fortfarande hur jag fick spruta på spruta på spruta för bedövningen inte tog osv..

På grund av andra fysiska problem har jag blivit tvungen att släpa mig iväg till relativt många blodprov genom åren, spruträdslan har jag faktiskt lyckats jobba bort även om det tog många, många år, det är jag stolt över. Har dock inte gått till tandläkaren på nästan 15 år så jobbar fortfarande på den biten..

 

[Whirlie]

OT men tycker det är väldigt märkligt att ge sådana typer av presenter till en höjdrädd person. Två gånger dessutom

Olika personer. Först vänner (nog mer till min dåvarande (som gillade fart, fläkt och höjder)). Sedan, vid bröllopet, släktingar till mig.

 

[DarkInNight]

Raderat. För privat

 

[Ninnurur]

Vi var i Neapel, 35° varmt. Familjen ville gå ner i Napoli Sotterranea. Jag har alltid haft smärre cellskräck, ändå så går jag med på set. Både betalar och köar för att få gå 136 trappsteg, 40 meter under mark, och titta på romarnas gamla akvedukter. Trånga gångar till stora öppna grottor. En läskig labyrint! När man skulle gå en gång som var 50 cm bred och 30 m i takhöjd bangade jag och satt och kvävde paniken. Barnet hade skitkul... På vägen upp mötte vi nya grupper på väg ner så vi fick stå och vänta i trappan flera gånger. Jag sprang nästan ut i luften sen!
Än idag kan jag inte ens vara "nöjd" med att ha gjort det, jag måste ha varit sinnesförvirrad av värmen!

 

[alazzi]

Sala silvergruva. En kompis ville dit så jag var snäll och tänkte att det kunde vara intressant. Det var VIDRIGT. Kämpade med panik och cellskräck och var flera gånger på väg att be guiden att släppa ut mig. Fruktansvärt obehagligt.

 

[Hoarfrost]

Ta beslutet att avliva min gamle katt efter 18,5 år tillsammans. Oj vilken ångest jag hade, jag trodde att jag skulle dö av sorg men bet ihop och bestämde mig för att jag inte fick bryta ihop förrän jag var hemma igen. Utan honom.

Annars är det när jag kaxigt nog tyckte att det inte skulle vara några problem att passa Kongo, en elefant, i typ 10 minuter när ägaren och medhjälparen var tvungna att låta en veterinär titta på de andra två elefanterna. Jag sommarjobbade med ponnysarna på ponnyridning på cirkusen men elefantägarna upptäckte ganska fort att jag hade bra hand med elefanterna och jag fick vara med lite där också.
Kongo, den största och minst äventyrsbenägna elefanten knöt an till mig och jag fick greja en del med honom. Ägaren förklarade att vissa människor knyter de an till och lyssnar därför jättebra på. Du ses lite som en bästa vän som elefanten gärna hänger med liksom.
Jag och Kongo stod och betade på Gärdet. Vi hade gjort det förut, men ägaren hade alltid varit i närheten ifall att. Vi hade till och med gått och badat tillsammans, Kongo hängde runt mig hela tiden och lyssnade jätteduktigt. Kongo gillade att riva av gräs till mig i bland och ge mig, och hade aldrig gått långt ifrån mig.
Hamnade han för långt från mig kunde jag bara säga come here (med tysk brytning) så kom Kongo direkt.
Problemet är att just i dag tyckte Kongo att han inte skulle lyssna. Han gick ifrån mig... på gärdet, mitt i stockholm. Han lyssnade inte på mitt jäkla come here. Han hade fått syn på ett jättenice träd.
Jag var inte så rädd just då, då försökte jag få honom att lyssna och komma till mig.
Det var när han tog tag i trädet och helt sonika drog det rakt upp som om han plockade en maskros som jag blev rädd. Jag blev så där outhärdligt rädd när allt bara susar.
Det var situationen (jag har tappat kontrollen över en elefant mitt i stockholm) ihop med insikten om hur jäkla starka elefanter är. Så himla ofattbart och skrämmande. Sedan insikten att den där har jag utan problem gosat med och han har lyft mig med den där snabeln som han just plockade ett träd med och sedan bröt av på mitten.
Jag vet inte vad som fick honom att bryta beteendet men jag tror att han kände min rädsla, och att jag just då lyckades trycka bort rädslan lite (eftersom jag visste att det kunde bli farligt om jag var rätt) och till slut lyssnade han på mitt come here. Efter det gick vi direkt in i elefanthagen. Jag tog fortfarande hand om Kongo den veckan jag hade kvar med cirkusen, men vägrade vara ensam elefantskötare på honom.

 

[Elo]

Jag tror att det läskigaste jag frilvilligt gjort (även om inte alla gör det) var att vara räddningsobjekt när ytbärgare skulle öva.

Simma (i kläder) i en kall sjö, MED EN HELIKOPTER ovanför huvudet var... uh. Skräckinjagande. Det blir ett ganska högt lufttryck under en helikopter som hoovrar lågt och det hjälper inte andningen. Jag blev lite syre-fattigt-huvudsnurrig ett tag (samtidigt som man skall simma. I sjö. Med kläder och skor på).

Sen, när selen var på och man lyftes upp var det häftigt. Men inget jag gör om igen, borträknat riktig nödsituation.

 

[escodobe]

Ta beslutet att avliva min gamle katt efter 18,5 år tillsammans. Oj vilken ångest jag hade, jag trodde att jag skulle dö av sorg men bet ihop och bestämde mig för att jag inte fick bryta ihop förrän jag var hemma igen. Utan honom.

Annars är det när jag kaxigt nog tyckte att det inte skulle vara några problem att passa Kongo, en elefant, i typ 10 minuter när ägaren och medhjälparen var tvungna att låta en veterinär titta på de andra två elefanterna. Jag sommarjobbade med ponnysarna på ponnyridning på cirkusen men elefantägarna upptäckte ganska fort att jag hade bra hand med elefanterna och jag fick vara med lite där också.
Kongo, den största och minst äventyrsbenägna elefanten knöt an till mig och jag fick greja en del med honom. Ägaren förklarade att vissa människor knyter de an till och lyssnar därför jättebra på. Du ses lite som en bästa vän som elefanten gärna hänger med liksom.
Jag och Kongo stod och betade på Gärdet. Vi hade gjort det förut, men ägaren hade alltid varit i närheten ifall att. Vi hade till och med gått och badat tillsammans, Kongo hängde runt mig hela tiden och lyssnade jätteduktigt. Kongo gillade att riva av gräs till mig i bland och ge mig, och hade aldrig gått långt ifrån mig.
Hamnade han för långt från mig kunde jag bara säga come here (med tysk brytning) så kom Kongo direkt.
Problemet är att just i dag tyckte Kongo att han inte skulle lyssna. Han gick ifrån mig... på gärdet, mitt i stockholm. Han lyssnade inte på mitt jäkla come here. Han hade fått syn på ett jättenice träd.
Jag var inte så rädd just då, då försökte jag få honom att lyssna och komma till mig.
Det var när han tog tag i trädet och helt sonika drog det rakt upp som om han plockade en maskros som jag blev rädd. Jag blev så där outhärdligt rädd när allt bara susar.
Det var situationen (jag har tappat kontrollen över en elefant mitt i stockholm) ihop med insikten om hur jäkla starka elefanter är. Så himla ofattbart och skrämmande. Sedan insikten att den där har jag utan problem gosat med och han har lyft mig med den där snabeln som han just plockade ett träd med och sedan bröt av på mitten.
Jag vet inte vad som fick honom att bryta beteendet men jag tror att han kände min rädsla, och att jag just då lyckades trycka bort rädslan lite (eftersom jag visste att det kunde bli farligt om jag var rätt) och till slut lyssnade han på mitt come here. Efter det gick vi direkt in i elefanthagen. Jag tog fortfarande hand om Kongo den veckan jag hade kvar med cirkusen, men vägrade vara ensam elefantskötare på honom.

Du vinner!

 

[Cattis_E]

Något en förälder aldrig ska behöva göra

Kl

Spontant tänker jag när jag frivilligt valde att bada isvak.
Vissa blir lyriska och älskar det. Känner väl mest att en gång räckte för min del

Tack för påminnelsen.
Jag satt här och kom verkligen inte på något alls. Men jo, det var inte kul med isvaken.

Sen skulle jag aldrig provat långfärdsskridskor heller för det klarade jag verkligen inte av, fråga mig inte varför men det bara gick inte. Så den dagen blev minst sagt kaos (var ute med grupp från skolan). Slutade med att jag övertygade de att lämna mig eftersom det var område jag hittade i och jag skulle ringa mina föräldrar från ett hus i närheten. Skulle de nog aldrig göra med en 16-åring idag hoppas jag..

Sen att jag inte fick tag i mina föräldrar och började gå hemåt/mot busshållplats X-antal km bort gjorde ju inte saken bättre.
Kan än idag många många år senare inte tänka mig att ställa mig på ett par långfärdsskridskor igen. Vanliga skridskor däremot . Inte så vanlig värsta jag gjort upplevelse kanske..

 

[Enya]

Tycker vi alla kan ge oss själva en klapp på axeln för att vi är så modiga! Och ja självfallet räknas ett tandläkarbesök om man är rädd för detta.

Jag slog av mina framtänder i en olycka när jag var liten. Fick både tandläkarskräck och blev spruträdd efter det, minns fortfarande hur jag fick spruta på spruta på spruta för bedövningen inte tog osv..

På grund av andra fysiska problem har jag blivit tvungen att släpa mig iväg till relativt många blodprov genom åren, spruträdslan har jag faktiskt lyckats jobba bort även om det tog många, många år, det är jag stolt över. Har dock inte gått till tandläkaren på nästan 15 år så jobbar fortfarande på den biten..

Håller med! Vi är alla duktiga!
Jag är tack och lov inte spruträdd så jag vet inte hur du haft det, men jag kan tänka mig att det kan vara lite liknande som att vara rädd för tex att gå till tandläkare eller liknande.

Jag minns ett av mina besök som barn, infektion i en tand som skulle dras ut och sprutorna tog inte alls. Det gjorde ONT och tandläkaren lyssnade inte på mig. Det slutade med att jag först skrek- hjälpte inte och sedan helt enkelt bet ihop rakt över hans fingrar, hårt som in i helvete så han svor och skällde både på mig och mamma för att jag bets och sedan vägrade jag öppna munnen mer. Fick göra några besök till innan jag öppnade munnen och tanden drogs ut. Minns än i dag tandsköterskans "vänliga" försök att hålla mig i handen så att jag inte skulle vara rädd. Ju mer jag trilskades för att det gjorde ont desto hårdare höll hon fast mig. Det handlade inte om att trösta utan om att hålla fast, jag insåg det då. Gud vad jag var rädd när jag insåg det! Och än i dag är det min största rädsla tror jag, att någon ska hålla fast mig där. Och dra ut tänder. Sprutan är ok, jag får bedövningssalva innan.... och han håller den "gömd" för ögonen så jag slipper se den, det är bra.

 

[Kilauea]

Håller med! Vi är alla duktiga!
Jag är tack och lov inte spruträdd så jag vet inte hur du haft det, men jag kan tänka mig att det kan vara lite liknande som att vara rädd för tex att gå till tandläkare eller liknande.

Jag minns ett av mina besök som barn, infektion i en tand som skulle dras ut och sprutorna tog inte alls. Det gjorde ONT och tandläkaren lyssnade inte på mig. Det slutade med att jag först skrek- hjälpte inte och sedan helt enkelt bet ihop rakt över hans fingrar, hårt som in i helvete så han svor och skällde både på mig och mamma för att jag bets och sedan vägrade jag öppna munnen mer. Fick göra några besök till innan jag öppnade munnen och tanden drogs ut. Minns än i dag tandsköterskans "vänliga" försök att hålla mig i handen så att jag inte skulle vara rädd. Ju mer jag trilskades för att det gjorde ont desto hårdare höll hon fast mig. Det handlade inte om att trösta utan om att hålla fast, jag insåg det då. Gud vad jag var rädd när jag insåg det! Och än i dag är det min största rädsla tror jag, att någon ska hålla fast mig där. Och dra ut tänder. Sprutan är ok, jag får bedövningssalva innan.... och han håller den "gömd" för ögonen så jag slipper se den, det är bra.

Har inte varit med om nåt så traumatiskt, men är livrädd för att gå till tandläkaren ändå. Börjar nog tyvärr bli dags snart, för en koll bara visserligen men rädd det ska vara ett hål eller nåt.

 

[Miran]

Jag åt upp en daggmask när jag var rätt liten. För att imponera på "folk". De blev inte imponerade utan tyckte att jag var dum i huvudet. Vilket de iofs tyckte redan innan ... Barn är inte så himla gulliga jämt, alltså ... Jag kan fortfarande minnas hur himla äckligt det var att tugga på den.

 

[Exile]

Håller med! Vi är alla duktiga!
Jag är tack och lov inte spruträdd så jag vet inte hur du haft det, men jag kan tänka mig att det kan vara lite liknande som att vara rädd för tex att gå till tandläkare eller liknande.

Jag minns ett av mina besök som barn, infektion i en tand som skulle dras ut och sprutorna tog inte alls. Det gjorde ONT och tandläkaren lyssnade inte på mig. Det slutade med att jag först skrek- hjälpte inte och sedan helt enkelt bet ihop rakt över hans fingrar, hårt som in i helvete så han svor och skällde både på mig och mamma för att jag bets och sedan vägrade jag öppna munnen mer. Fick göra några besök till innan jag öppnade munnen och tanden drogs ut. Minns än i dag tandsköterskans "vänliga" försök att hålla mig i handen så att jag inte skulle vara rädd. Ju mer jag trilskades för att det gjorde ont desto hårdare höll hon fast mig. Det handlade inte om att trösta utan om att hålla fast, jag insåg det då. Gud vad jag var rädd när jag insåg det! Och än i dag är det min största rädsla tror jag, att någon ska hålla fast mig där. Och dra ut tänder. Sprutan är ok, jag får bedövningssalva innan.... och han håller den "gömd" för ögonen så jag slipper se den, det är bra.

Jag kan absolut relatera till känslan! Jag hade inte tandläkarskräck innan detta och fick det nog faktiskt inte direkt efter heller utan det utvecklades under en tid. Enligt mamma konstaterades det rätt tidigt hos tandläkaren att jag har väldigt djupa "gropar" i mina tänder vilket dels gör det lättare att utveckla hål, och troligen kommer de oavsett behöva fyllas med tiden.

Jag har alltid varit mycket noga med borstning osv men tror att jag aldrig varit till tandläkaren utan att laga minst ett hål. Efter den här incidenten med framtänderna så fixade jag helt enkelt inte bedövningssprutor längre, och borra utan bedövning är fruktansvärt obehagligt. Min lagning har dessutom släppt två gånger. Den första gången helt. Jag försökte genomlida den reparationen utan bedövning men alltså det går ju inte när nerven så att säga ligger fri och så vidare. Slutade med att vi fick avbryta och jag blev remitterad till annan ort där jag fick lustgas istället (det här var tydligen ett undantagsfall för att jag var så pass ung, har fått höra senare att det är tvärnej på detta som alternativ).

Andra gången lagningen släppte var det bara delvis, och det genomled jag så gott jag kunde. Tandläkaren gav tillslut upp och lagat är det men mina framtänder är lite ojämna då de inte är slipade ordentligt. Ser alltså inte jättesnyggt ut på nära håll men det har fått vara så i alla år för jag fixar verkligen inte att gå dit.

Min spruträdsla har jag som sagt kommit över när det kommer till provtagning i armen osv men jag är nästan helt säker på att jag fortfarande inte skulle klara av det om det är munnen det gäller.