Exile
Trådstartare
Efter fobi-tråden satt jag och funderade lite på detta.. Det vore kul att höra vad ni gjort av egen fri vilja, som varit helt fruktansvärt? pluspoäng om det är något som andra gör med nöje! Hoppa fallskärm kanske? Klappat en ren? 
Min egen får bli när jag åkte fritt fall på gröna lund för.. ja tror säkert det börjar närma sig 20 år sedan? Jag ville verkligen inte då jag är lite höjdrädd. Blev dock övertalad av lite äldre vänner, jag var väl ingen mes och alla coola kidsen åkte ju.
Kön var lång, över en halvtimme stod vi och det blev bara värre och värre ju närmare vi kom. Minns att det var som att gå genom vatten när det väl var våran tur, jag ville verkligen inte. Minns hur det liksom kändes som livets misstag när man blev fastlåst. Hela vägen upp målade jag upp scenario på scenario i huvudet om hur bromsen inte skulle funka och vi skulle dö. Sedan väntan, VÄNTAN!! där uppe på att den väl skulle släppa och falla. Den anspänningen var verkligen inte att leka med, det kändes på riktigt som säkert tio minuter men var nog på sin höjd en halv.
Komiskt nog minns jag inte så mycket av själva fallet, det sög ju i magen såklart men allt innan var så otroligt mycket värre. Töntigast av allt är att jag så här långt, långt senare nästan fortfarande känner mig lite.. stolt? på något sätt för att jag gjorde det. Har dock aldrig gjort om det sedan dess och har inga planer på det heller
Så.. har ni några bra historier att dela med er av?
Min egen får bli när jag åkte fritt fall på gröna lund för.. ja tror säkert det börjar närma sig 20 år sedan? Jag ville verkligen inte då jag är lite höjdrädd. Blev dock övertalad av lite äldre vänner, jag var väl ingen mes och alla coola kidsen åkte ju.
Kön var lång, över en halvtimme stod vi och det blev bara värre och värre ju närmare vi kom. Minns att det var som att gå genom vatten när det väl var våran tur, jag ville verkligen inte. Minns hur det liksom kändes som livets misstag när man blev fastlåst. Hela vägen upp målade jag upp scenario på scenario i huvudet om hur bromsen inte skulle funka och vi skulle dö. Sedan väntan, VÄNTAN!! där uppe på att den väl skulle släppa och falla. Den anspänningen var verkligen inte att leka med, det kändes på riktigt som säkert tio minuter men var nog på sin höjd en halv.
Komiskt nog minns jag inte så mycket av själva fallet, det sög ju i magen såklart men allt innan var så otroligt mycket värre. Töntigast av allt är att jag så här långt, långt senare nästan fortfarande känner mig lite.. stolt? på något sätt för att jag gjorde det. Har dock aldrig gjort om det sedan dess och har inga planer på det heller
Så.. har ni några bra historier att dela med er av?
