Vad är arbetsförmåga?

[tuaphua]

Vill inte acceptera att jag är ett värdelöst mähä. Vill hellre dö.

Men du är ju inte ett värdelöst mähä.
Det du skulle må bättre av att acceptera är inte det. Utan att du andra saker, dina nuvarande förutsättningar. Det som har varit etc.

Med den acceptansen kan du sätta mål du klarar och känna dig stolt över istället för att sätta för höga mål och känna dig misslyckad.

Jag har också låg ork pga smärtor, sömnbesvär och ADHD. Jag är perfektionist och prestationsgalning. Dålig kombo! Men jag jobbar aktivt med acceptans. Och sätter mål jag kan lyckas med. Stöter jag på patrull så funderar jag lösningar istället för att ge upp.
Sen måste man ju så klart vila vid behov etc.
Men jag upplever att jag har oceaner av mer energi och jag inte slår på mig själv utan fokuserar på vad jag klarar, vad jag har och problemlösningar. Folk ser mig som glad och positiv. Och det är jag väl till stor del. Men det är inte gratis att lyckas vara det när man inte mår fysiskt ok eller knappt sover. Däremot blir all skit så mkt enklare att bära om man aktivt letar positiva saker i livet och når acceptans och släpper osunda ältanden.

Du är ju intelligent, har jobb, har hus, kan massor om växter, har dina fina katter etc. Det är en himla massa att vara stolt över!

Jag tror jag nämnt det förut. Men jag var på promenad med en närstående. Hen såg hur fult det var att man grävt upp för att lägga ner rör. Hen ojade sig om fästingar och om hundarna skulle äta ngt äckligt på vägen. Vi gick samma promenad. Men jag mös i solen, lyssnade på vackert fågelkvitter, det luktade blommor och hundarna hade så kul ihop.
Man kan jobba med hur man ser livet till väldigt stor del. Och bli lycklig trots att man inte presterar topp.

Har du kollat om sån hjälp med din psykolog?

 

[Angel]

Men du är ju inte ett värdelöst mähä.
Det du skulle må bättre av att acceptera är inte det. Utan att du andra saker, dina nuvarande förutsättningar. Det som har varit etc.

Med den acceptansen kan du sätta mål du klarar och känna dig stolt över istället för att sätta för höga mål och känna dig misslyckad.

Jag har också låg ork pga smärtor, sömnbesvär och ADHD. Jag är perfektionist och prestationsgalning. Dålig kombo! Men jag jobbar aktivt med acceptans. Och sätter mål jag kan lyckas med. Stöter jag på patrull så funderar jag lösningar istället för att ge upp.
Sen måste man ju så klart vila vid behov etc.
Men jag upplever att jag har oceaner av mer energi och jag inte slår på mig själv utan fokuserar på vad jag klarar, vad jag har och problemlösningar. Folk ser mig som glad och positiv. Och det är jag väl till stor del. Men det är inte gratis att lyckas vara det när man inte mår fysiskt ok eller knappt sover. Däremot blir all skit så mkt enklare att bära om man aktivt letar positiva saker i livet och når acceptans och släpper osunda ältanden.

Du är ju intelligent, har jobb, har hus, kan massor om växter, har dina fina katter etc. Det är en himla massa att vara stolt över!

Jag tror jag nämnt det förut. Men jag var på promenad med en närstående. Hen såg hur fult det var att man grävt upp för att lägga ner rör. Hen ojade sig om fästingar och om hundarna skulle äta ngt äckligt på vägen. Vi gick samma promenad. Men jag mös i solen, lyssnade på vackert fågelkvitter, det luktade blommor och hundarna hade så kul ihop.
Man kan jobba med hur man ser livet till väldigt stor del. Och bli lycklig trots att man inte presterar topp.

Har du kollat om sån hjälp med din psykolog?

Jag har en person i min närhet som är en sån där riktigt äckligt glad människa som brukar ha som liknelse att bara för att det finns dåliga grönsaker i affären så väljer man ju inte att köpa just de som är ruttna utan man ser dem och erkänner att de är dåliga, men väljer sen att ta hem fina grönsaker som går att göra bra mat på.

 

[stjarnhimmel]

När jag säger att jag inte duger för någon så menar jag inte bara potentiella partners, utan även familj och vänner. Jag får aldrig någon uppskattning.

Jag ser ofta att folk skriver fina saker till dig tex om din kunskap om odling och liknande. Men jag får känslan av att du inte tar åt dig? Själv är jag imponerad av dig och du har gjort många saker som jag inte kan eller vågar. Jag önskar att jag vågade köpa ett hus och flytta så som du har gjort. Kan du öva på att ta till dig när någon skriver något fint? Om jag skriver att jag är imponerad av dig- kan du stanna upp en stund och tänka att "jag har faktiskt gjort något bra"?

 

[Raderad medlem 68338]

När jag säger att jag inte duger för någon så menar jag inte bara potentiella partners, utan även familj och vänner. Jag får aldrig någon uppskattning.

Ger du andra uppskattning?

 

[Myrten]

Nej, verkligen inte. Jag har i ärlighetens namn ingen aning om vad vi håller på med. Känner att jag inte får någon hjälp alls.

Vad har du för förväntningar på terapin? Och vad gör ni rent konkret? Har du sagt till din terapeut hur du upplever det hela?

När jag gick i terapi (det var totalt fem år) handlade det väldigt mycket om att få stöd i att hitta andra infallsvinklar på saker och på så sätt pröva nya vägar att få in mina tankemönster i. Det mesta jobbet gjorde jag själv, mellan mötena. Jag tror inte att det är unikt utan ofta så terapi funkar.

Du är naturligtvis inte ett värdelöst mähä! Du är den du är och måste försöka komma ifrån att hela tiden bedöma dig själv (och andra, tror jag) så utpräglat efter prestation. Att känna att man alltid behöver prestera, prestera, prestera är definitivt något som gör att utmattning och depression ligger på lur och överfaller en. Ingen människa orkar att vara i prestationsmode hela tiden!

Naturligtvis behöver vi alla prestera i vissa sammanhang. Men sociala relationer mellan människor byggs ytterst sällan på prestation.

 

[Zpunk]

När jag säger att jag inte duger för någon så menar jag inte bara potentiella partners, utan även familj och vänner. Jag får aldrig någon uppskattning.

Vill bara flika in att du såklart duger som du är, och jag tror vi är många som försöker visa uppskattning på olika sätt. Det var ju flera stycken som tryckte like och ”hejade på” när du tog vaccinationen senast till exempel

 

[Rita]

Kör redan med tråkiga svindyra färdigrätter. Har inte råd med städhjälp.

Med rotavdrag är det billigare än sjukskrivning.

Dessutom får man ändan ur vagnen och plockar bort det värsta innan de kommer.

 

[Sel]

Med rotavdrag är det billigare än sjukskrivning.

Dessutom får man ändan ur vagnen och plockar bort det värsta innan de kommer.

Det sistnämnda har jag hört mycket från mina kunder- att bara det faktum att jag SKA komma hjälper nästan lika mycket som att jag faktiskt kommer.

 

[tuaphua]

Jag har en person i min närhet som är en sån där riktigt äckligt glad människa som brukar ha som liknelse att bara för att det finns dåliga grönsaker i affären så väljer man ju inte att köpa just de som är ruttna utan man ser dem och erkänner att de är dåliga, men väljer sen att ta hem fina grönsaker som går att göra bra mat på.

Jag har en kompis som är så himla nöjd och glad för det mesta. Hon är duktig ryttare! Men kan som alla göra fel. Vi red för samma tränare och vid en säsongsstart red min kompis först. Ridläraren frågade hur det kändes och kompisen svarar glatt ”Bra!!”. Rädläraren rynkade pannan lite: ”Eh, jaha.. kan du göra si?”
Kompis precis lika glatt: ”Nähä, det går visst inte!”
Fröken: ”Kan du göra så?”
Kompis: ”Nähe, det gick visst inte heller!”
Samma upprepades med några frågor innan ridläraren utbrister: ”Jaha, vad är det som är så bra då?”
Vännen lika glatt: ”Ja, det är nog ingenting det!”

Sen kommer jag och ska rida. Vi hade gjort en massa framsteg. Men någon grej gick inte. Och det var allt jag kunde fokusera på. Ridpasset hade varit en KATASTROF i mina ögon. För den lilla saken inte funkade när 100 andra gjorde det.

Ridläraren tyckte man skulle avla på oss i kombination för att få ett lagom psyke.

För mig var det kanon att umgås, rida och träna med henne. Det lärde mig att bli mer positiv och kunna ta saker med en klackspark i träningen/hästeriet och livet öht.
Att vara nöjd och glad behöver ju inte betyda att man inte kämpar för att bli bättre. Isf hade ju min vän ridit lätt Ö och inte svårklassrörelser.
Jag utvecklas mkt snabbare vad det än är inom om jag kan bli nöjd. Och det genom små delmål jag kan klara och känna mig duktig och på väg någonstans.

 

[Wille]

Kan du prova att på måndag när du kommit in, tagit av dig skorna och innan du får sätta ned rumpan eller matat katterna så flyttar du EN sak dit den ska vara. Inte två, inte ingen. EN enda sak.

Jo, men ser inte att det kommer att tjäna något till. Jag gör ju så regelbundet. Tar bort någon eller några saker. Men jag blir aldrig klar. Det blir inte fint.

Men du är ju inte ett värdelöst mähä.
Det du skulle må bättre av att acceptera är inte det. Utan att du andra saker, dina nuvarande förutsättningar. Det som har varit etc.

Med den acceptansen kan du sätta mål du klarar och känna dig stolt över istället för att sätta för höga mål och känna dig misslyckad.

Jag har också låg ork pga smärtor, sömnbesvär och ADHD. Jag är perfektionist och prestationsgalning. Dålig kombo! Men jag jobbar aktivt med acceptans. Och sätter mål jag kan lyckas med. Stöter jag på patrull så funderar jag lösningar istället för att ge upp.
Sen måste man ju så klart vila vid behov etc.
Men jag upplever att jag har oceaner av mer energi och jag inte slår på mig själv utan fokuserar på vad jag klarar, vad jag har och problemlösningar. Folk ser mig som glad och positiv. Och det är jag väl till stor del. Men det är inte gratis att lyckas vara det när man inte mår fysiskt ok eller knappt sover. Däremot blir all skit så mkt enklare att bära om man aktivt letar positiva saker i livet och når acceptans och släpper osunda ältanden.

Du är ju intelligent, har jobb, har hus, kan massor om växter, har dina fina katter etc. Det är en himla massa att vara stolt över!

Jag tror jag nämnt det förut. Men jag var på promenad med en närstående. Hen såg hur fult det var att man grävt upp för att lägga ner rör. Hen ojade sig om fästingar och om hundarna skulle äta ngt äckligt på vägen. Vi gick samma promenad. Men jag mös i solen, lyssnade på vackert fågelkvitter, det luktade blommor och hundarna hade så kul ihop.
Man kan jobba med hur man ser livet till väldigt stor del. Och bli lycklig trots att man inte presterar topp.

Har du kollat om sån hjälp med din psykolog?

Det är svårt med acceptans när jag är ensam varje dag. Uppenbarligen duger jag inte för andra.

Jag upplever som sagt att jag inte får någon hjälp av min psykolog. Och jag har sagt det också.

Jag ser ofta att folk skriver fina saker till dig tex om din kunskap om odling och liknande. Men jag får känslan av att du inte tar åt dig? Själv är jag imponerad av dig och du har gjort många saker som jag inte kan eller vågar. Jag önskar att jag vågade köpa ett hus och flytta så som du har gjort. Kan du öva på att ta till dig när någon skriver något fint? Om jag skriver att jag är imponerad av dig- kan du stanna upp en stund och tänka att "jag har faktiskt gjort något bra"?

Jag tar nog inte riktigt åt mig.

Vad har du för förväntningar på terapin? Och vad gör ni rent konkret? Har du sagt till din terapeut hur du upplever det hela?

När jag gick i terapi (det var totalt fem år) handlade det väldigt mycket om att få stöd i att hitta andra infallsvinklar på saker och på så sätt pröva nya vägar att få in mina tankemönster i. Det mesta jobbet gjorde jag själv, mellan mötena. Jag tror inte att det är unikt utan ofta så terapi funkar.

Du är naturligtvis inte ett värdelöst mähä! Du är den du är och måste försöka komma ifrån att hela tiden bedöma dig själv (och andra, tror jag) så utpräglat efter prestation. Att känna att man alltid behöver prestera, prestera, prestera är definitivt något som gör att utmattning och depression ligger på lur och överfaller en. Ingen människa orkar att vara i prestationsmode hela tiden!

Naturligtvis behöver vi alla prestera i vissa sammanhang. Men sociala relationer mellan människor byggs ytterst sällan på prestation.

Jag har sagt att jag inte känner mig nöjd och att ingen utveckling sker.

Jag känner att jag måste prestera för jag duger inte som jag är. Annars hade jag inte varit ensam. Måste ju också prestera ett gott humör trots att jag är sönderstressad, ledsen och trasig. Jag måste prestera och låtsas vara någon jag inte är.

 

[manda]

Jag känner att jag måste prestera för jag duger inte som jag är. Annars hade jag inte varit ensam. Måste ju också prestera ett gott humör trots att jag är sönderstressad, ledsen och trasig. Jag måste prestera och låtsas vara någon jag inte är.

Vad tufft.

Det här kanske låter lite bakfram, men: nu när du (om jag fattat rätt) förlorat alla som varit viktiga för dig, alla som du behövt duga inför, och inte ser möjlighet till nya relationer just nu, så kanske du kan strunta i att duga och prestera på det gamla sättet? Det är bara du där att reagera på dig. Du behöver kanske inte reagera på dig likadant som dina svikande nära?

Istället säga alla de snälla sakerna du tidigare behövt höra av andra till dig själv. Inte för att du presterat så du duger, utan för att du behöver lite vänlighet och det bara är du där att ge den.

Jag fattar att du får hålla ihop och köra på för att kunna jobba, osv (rådda så du kan använda ditt beviljade boendestöd, hantera att tandborstningen är överjävligt jobbig osvosv)?men i övrigt låter det bara som det är mest du själv kvar som kan vara snäll eller taskig mot dig. Vad händer om du provar att vara snäll, inte för att du tycker du presterat tillräckligt utan för att du behöver lite vänlighet i ditt liv. Är det svårt, så är ett förberedande steg att varje gång du tänker något taskigt (om än sant) om dig bara påminna dig om att du inte måste tro på allt du tänker.

Det är skitsvårt att bryta ett mönster vi har med oss från tidigt. Och det är mycket enklare rent neurobiologiskt att göra det tillsammans med någon för vi människodjur samreglerar våra nervsystem med de vi eventuellt umgås med. Men om det alternativet inte finns, och själva situationen inte går direkt att ändra på, så testa vara lite schysst mot dig - inte för att du presterat dig till att förtjäna det, utan för att du behöver lite vänlighet.

 

[Lobelia]

Har nog driv, men det fastnar i huvudet och kommer inte ut. Vill ju massor som jag sen inte klarar.

Med den definitionen har nog flertalet driv. Det är så för många att det fastnar på vägen även om man har en massa saker man vill göra.

 

[Lobelia]

Jag ser ofta att folk skriver fina saker till dig tex om din kunskap om odling och liknande. Men jag får känslan av att du inte tar åt dig? Själv är jag imponerad av dig och du har gjort många saker som jag inte kan eller vågar. Jag önskar att jag vågade köpa ett hus och flytta så som du har gjort. Kan du öva på att ta till dig när någon skriver något fint? Om jag skriver att jag är imponerad av dig- kan du stanna upp en stund och tänka att "jag har faktiskt gjort något bra"?

Jag tar nog inte riktigt åt mig.

Klart du inte kan göra något bra ens i andras ögon enligt dig själv när du inte tar till positiv feed-back. Då är defaultläget att inget är bra nog och det går inte att förändra.

 

[Wille]

Vad tufft.

Det här kanske låter lite bakfram, men: nu när du (om jag fattat rätt) förlorat alla som varit viktiga för dig, alla som du behövt duga inför, och inte ser möjlighet till nya relationer just nu, så kanske du kan strunta i att duga och prestera på det gamla sättet? Det är bara du där att reagera på dig. Du behöver kanske inte reagera på dig likadant som dina svikande nära?

Istället säga alla de snälla sakerna du tidigare behövt höra av andra till dig själv. Inte för att du presterat så du duger, utan för att du behöver lite vänlighet och det bara är du där att ge den.

Jag fattar att du får hålla ihop och köra på för att kunna jobba, osv (rådda så du kan använda ditt beviljade boendestöd, hantera att tandborstningen är överjävligt jobbig osvosv)?men i övrigt låter det bara som det är mest du själv kvar som kan vara snäll eller taskig mot dig. Vad händer om du provar att vara snäll, inte för att du tycker du presterat tillräckligt utan för att du behöver lite vänlighet i ditt liv. Är det svårt, så är ett förberedande steg att varje gång du tänker något taskigt (om än sant) om dig bara påminna dig om att du inte måste tro på allt du tänker.

Det är skitsvårt att bryta ett mönster vi har med oss från tidigt. Och det är mycket enklare rent neurobiologiskt att göra det tillsammans med någon för vi människodjur samreglerar våra nervsystem med de vi eventuellt umgås med. Men om det alternativet inte finns, och själva situationen inte går direkt att ändra på, så testa vara lite schysst mot dig - inte för att du presterat dig till att förtjäna det, utan för att du behöver lite vänlighet.

Jag fattar vad du menar, men känner att jag inte kan vara min egen vän. Blir ju liksom ensam ändå.

 

[Wille]

Med den definitionen har nog flertalet driv. Det är så för många att det fastnar på vägen även om man har en massa saker man vill göra.

Jag tror de flesta är liknöjda. Att åka och bada eller gå på konsert verkar vara tillräckligt.

Jag vill göra världen bättre.

 

[Lobelia]

Jag tror de flesta är liknöjda. Att åka och bada eller gå på konsert verkar vara tillräckligt.

Jag vill göra världen bättre.

Så du tror du är ensam (eller i var fall bland ett fåtal) som vill göra världen bättre i huvudet men inte riktigt har förmågan att verkställa det?

Nu har jag inget som helst bevis, men jag har inte träffat på många som inte vill göra världen till en bättre plats. Skillnaden är att de flesta kan njuta av att gå på konsert eller åka och bada oavsett om de inte lyckas realisera sin vision om att skapa en bättre värld för framtiden.

 

[gammalek]

Jag tror de flesta är liknöjda. Att åka och bada eller gå på konsert verkar vara tillräckligt.

Jag vill göra världen bättre.

Man kan göra världen bättre på många sätt. Låta nässlor få ta över ett hörn i trädgården till nytta för flygfän. Ge ett handtag till någon som behöver. Säga ett vänligt ord till någon stressad person i mataffären. Välja tåg istället för flyg när det är möjligt. Sprida vackra foton på Insta.

Det är de små sakerna som genererar en bättre värld om alla hjälps åt.

 

[Raderad medlem 68338]

Jag tror de flesta är liknöjda. Att åka och bada eller gå på konsert verkar vara tillräckligt.

Jag vill göra världen bättre.

Vilken märklig syn på andra människor. Att andra människor är "liknöjda" men du har större ambitioner? Tror du att det är så?

 

[Catsu]

Jag tror de flesta är liknöjda. Att åka och bada eller gå på konsert verkar vara tillräckligt.

Jag vill göra världen bättre.

På vilket sätt vill du göra världen bättre?

Själv känner jag att jag gör världen bättre varje gång jag bär iväg något till återvinningen istället för att slänga det i soporna.
Varje gång ett bi eller annan insekt använder mitt insektshotell.
När humlorna surrar runt min lavendel.
När jag helt omotiverat ler mot en främling och den lyser upp och ser glad ut.

Jag kan inte stoppa krig och miljöförstöring på egen hand men jag kan göra min lilla del i vardagen.

Vad kan du göra med dina förutsättningar?

 

[sjoberga]

Jag tror de flesta är liknöjda. Att åka och bada eller gå på konsert verkar vara tillräckligt.

Jag vill göra världen bättre.

Jag tänker att din uppfattning om andra människor är ganska skev och polariserad. Antingen är de fantastiska och orkar allt eller så är de liknöjda och saknar strävan mot en bättre värld.

Jag känner väldigt många som vill göra världen bättre och ändå kan tycka att en dag med barnen på stranden är höjden av både prestation och lycka den dagen.

Att på ett påtagligt sätt förändra världen till det bättre för många människor är få förunnat. Då krävs ganska mycket i form av förutsättningar och hårt arbete, där mycket också är rena slumpmässigheter. Däremot tänker jag att alla kan göra världen bättre, i små bra handlingar.

Världen blir inte bättre av att vi är elaka mot andra och oss själva.