Sv: Vad anser ni om hjälptyglar, sporrar och grova bett?
Hej jag var också en sådan som var emot allt vad "extra" utrustning innebar även nosgrimma men vart efter jag har lärt mig mer och haft möjlighet att jobba med olika typer av hästar så kan jag inte påstå att jag är emot någon utrustning alls så länge den används på rätt sätt och på rätt häst.
När man jobbar mycket med unghästar eller outbildade hästar så kan de omöjligt förstå allt från första början och att tro att de kan de minsta hjälperna på en gång är som att binda ris för sin egen rygg. Där måste man använda "grova/tydliga hjälper" i början.
Jag använder tex spö för att förtydliga en hjälp ofta har jag lärt dem något från marken som jag sedan flyttar upp på ryggen. Genom att ge spöhjälpen samtidigt som en sitts/skänkel hjälp så lär jag hästen nya komandon för samma rörelse tex, hjälptyglar använder jag mig oftast av när jag tränar från marken och/eller för att hjälpa hästen tex för att komma tillrätta med en snedhet (stark/svag sida) eller "visa" underlätta för hästen att göra rätt. Likadant allternerar jag med/utan nosgrimma och olika bett.
Jag ser nosgrimman mer som en säkerhet än som ett verktyg att trycka ihop hästens mun med. Om hästen sticker vad gör den då? den gapar och kör huvudet i topp, vart tar betet vägen då? just det, du drar enbart i mungiporna och de är ju ganska töjliga. Alltså hjälper nosgrimman mig i det fall en olycka skulle vara framme och hästen blir rejält rädd (tack och lov händer det inte ofta) det är ju också en kvalificerad feltolkning att tro att ett tjockt tvådelat bett är snällt mot hästen men det finns säkert de som fungerar bäst på det också. Själv försöker jag ha "så lite" som möjligt i munnen på hästen.
Sporrar har jag aldrig använt de har inte behövts ännu (dock är jag långt från elitklasserna i dressyr)
Bästa sättet att slippa använda diverse hjälpmedel på en vuxen "färdig" häst måste dock vara att ha välhanterade unghästar som utbildas av kunniga människor som kan se och ta hänsyn till den enskilda hästens förutsättningar både vad gäller mognad och exteriör där hästen blir allsidigt tränad och utsätts för olika miljöer.
Hej jag var också en sådan som var emot allt vad "extra" utrustning innebar även nosgrimma men vart efter jag har lärt mig mer och haft möjlighet att jobba med olika typer av hästar så kan jag inte påstå att jag är emot någon utrustning alls så länge den används på rätt sätt och på rätt häst.
När man jobbar mycket med unghästar eller outbildade hästar så kan de omöjligt förstå allt från första början och att tro att de kan de minsta hjälperna på en gång är som att binda ris för sin egen rygg. Där måste man använda "grova/tydliga hjälper" i början.
Jag använder tex spö för att förtydliga en hjälp ofta har jag lärt dem något från marken som jag sedan flyttar upp på ryggen. Genom att ge spöhjälpen samtidigt som en sitts/skänkel hjälp så lär jag hästen nya komandon för samma rörelse tex, hjälptyglar använder jag mig oftast av när jag tränar från marken och/eller för att hjälpa hästen tex för att komma tillrätta med en snedhet (stark/svag sida) eller "visa" underlätta för hästen att göra rätt. Likadant allternerar jag med/utan nosgrimma och olika bett.
Jag ser nosgrimman mer som en säkerhet än som ett verktyg att trycka ihop hästens mun med. Om hästen sticker vad gör den då? den gapar och kör huvudet i topp, vart tar betet vägen då? just det, du drar enbart i mungiporna och de är ju ganska töjliga. Alltså hjälper nosgrimman mig i det fall en olycka skulle vara framme och hästen blir rejält rädd (tack och lov händer det inte ofta) det är ju också en kvalificerad feltolkning att tro att ett tjockt tvådelat bett är snällt mot hästen men det finns säkert de som fungerar bäst på det också. Själv försöker jag ha "så lite" som möjligt i munnen på hästen.
Sporrar har jag aldrig använt de har inte behövts ännu (dock är jag långt från elitklasserna i dressyr)
Bästa sättet att slippa använda diverse hjälpmedel på en vuxen "färdig" häst måste dock vara att ha välhanterade unghästar som utbildas av kunniga människor som kan se och ta hänsyn till den enskilda hästens förutsättningar både vad gäller mognad och exteriör där hästen blir allsidigt tränad och utsätts för olika miljöer.