Illa upp är ju svårt att ta, men det kan ju vara gräsligt betungande för andra att ideligen behöva rycka in. I min arbetsgrupp var vi för få, visserligen ett bristyrke, men samtidigt en för stor tro på tekniken och ovilja att anställa en till vilket verkligen behövdes, så, när en vabba och/eller var sjuk VARJE vecka slet det väldigt mycket psykiskt på oss andra.
Jag kan hantera stress, inga problem, att ha mycket att göra tycker jag om och är bra på, men psykisk stress som blir av "Kommer kollegan i dag? Får jag göra mina arbetsuppgifter i dag? Ska jag släcka bränder i dag?" och så kommer det ett pling i vår messengergrupp och innan jag läst det vet jag vad det står och jag får ont i magen...."Jag behöver vabba/jag är sjuk". Då var den dagen ägnad åt att släcka bränder, för det är vad vi hinner med när någon är borta. När hon sedan är på plats hinner hon inte med och man får frågan "Kan du hjälpa mig med detta lite snabbt". Och ja, jag säger ju inte nej, jag ställer upp, jag vill hjälpa, inga problem, men till slut, blir det stressande, det blir jobbigt, för när jag fick släcka bränder för att hon var borta ett par dagar låg mina egna arbetsuppgifter åt sidan och de försöker jag ta igen så fort det bara är möjligt, och sedan hinner inte hon med det hon borde hinner med så jag får ta över någon av hennes arbetsuppgifter den dagen...
Som arbetsgivare måste man kunna se detta som ett problem faktiskt, inte bara ett enskilt problem för den som har mycket korttidsfrånvaro utan för hela gruppen. Jag fick frågan varför min korttidsfrånvaro var högre förra året än vad den brukar vara, brukar vara rätt samma ju, men inte förra året. Tja, kanske inte så konstigt när oron för om kollegan är på plats orsakar stress på jobbet ständigt? Och jag var alltså inte den enda som reagerade med att må dåligt av situationen.