Jag fick ett nytt jobb (blev "headhuntad") som IT-konsult/systemdesigner. Egentligen kunde jag knappt tro att det var sant - jag kunde inte förstå att "lilla jag" faktiskt fick jobba med det, för det hade inte funnits i min föreställningsvärld att jag skulle vara bra nog för det.
Jag kände mig hela tiden "not worthy" och kämpade som ett djur för att bevisa för alla (men mest för mig själv) att jag förtjänade min plats.
Tydligen krävde den situationen mer av mig än jag förstod. Jag började med att uppleva konstiga symptom där jag fick som "blackouter" i hjärnan, t ex så förstod jag helt plötsligt inte alls hur min kamera fungerade när jag var anlitad som fotograf på ett bröllop (i stil med "vad fan är det här för en pryl jag håller i handen och varför har den så många knappar?"), ibland kunde jag inte läsa text - jag såg att det var prickar och streck på skärmen och jag visste nånstans att de här prickarna och strecken egentligen betydde något, men jag kunde för mitt liv inte komma på vad, jag kunde ibland inte prata eftersom tungan vägrade forma ord utan istället sluddrade jag bara, ibland fick jag yrselattacker och ramlade av stolen jag satt på, ibland kunde jag bara plötsligt från ingenstans börja störtgråta. Jag tyckte bara att det var fruktansvärt pinsamt, hade inte nån tanke på stress ("jag var ju inte stressad!").
Lite senare blev det ännu värre och jag började få "medvetslöshetsattacker" där jag inte längre kunde styra mig själv eller vakna på morgonen, utan låg som utslagen i koma i typ ett dygn innan jag kom till medvetande igen. Efter en sån "attack" så var jag som en grönsak - min hjärna var typ helt utraderad i några dagar. Ett jättestarkt minne var när min man tog med mig till en affär för att vi skulle handla mat, och jag kom in i affären och förstod inte vad det var för ett ställe. Jag såg bara en massa konstiga former och färger och ljus och lukter. Jag gick runt och petade på och vände och vred nyfiket på saker i hyllorna. Kunde inte hjälpa till med shoppingen för jag förstod inte vad min man sa när han frågade om jag kunde hjälpa till att hämta olika varor.
Min ork var helt obefintlig (jag kunde knappt gå alls) och mitt minne likaså. Koncentrationsförmågan var helt väck. Alla sinnesintryck kändes som uppskruvade på maxvolym så alla ljud och ljus och lukter liksom skar i kroppen. Min kropp skakade konstant hela tiden. Jag kunde inte sköta mitt liv, det enda jag gjorde var att släpa mig till och från jobbet - om det överhuvudtaget gick. Men jag kunde knappt göra nånting där, och min chef började tappa tålamodet. Jag var helt ofungerande, och livrädd. Tillslut sökte jag hjälp på vårdcentralen. De tog några blodprover, och sa att jag var fullt frisk. "Gå hem och läs en bok ska du se att det känns bättre". Mitt liv hade slutat fungera, och de sa att jag skulle läsa en bok!!?! Jag kunde inte ens läsa längre (och klarade inte heller av att ens lyssna på musik)! Jag satt nog i 20 minuter i bilen och bara störtgrät när jag kom ut från vårdcentralen. Hjälplöshetskänslan var oändlig.
Jag lyckades få ett tips om en psykiatriker man kunde vända sig direkt till som privatperson, och bokade tid där. Tänkte att det måste ha blivit något fel i huvudet på mig. Jag gick där ett antal gånger och han försökte sätta in mig på SSRI, men det gick inte (såklart - min kropp tål nästan aldrig mediciner
). Hans slutsats var att jag var fullständigt psykiskt frisk.
Eftersom jag inte klarade av mitt jobb och ingen läkare hittade något fel på mig blev jag tvungen att gå ner på deltid på egen bekostnad. Min arbetsgivare var bussig och bjöd mig på några akupunkturbehandlingar. Jag googlade desperat och skrev om min situation här på buke. Några här skrev att det kunde vara stress - jag tyckte att de var lite knasiga...
Jag var ju absolut INTE stressad!
Men eftersom "bukeoraklet" var det enda jag hade att gå efter så beslutade jag mig för att jag inte hade något att förlora, utan började försöka ta reda på hur man skulle bete sig för att lindra stress. Jag hade förlorat min hälsa fullständigt och fick ingen hjälp nånstans ifrån, och insåg att om jag skulle vända på situationen så var jag tvungen att själv ta reda på vad det egentligen är som bygger hälsa. Jag kunde absolut ingenting om det.
Det tog flera år innan jag lyckades börja "vända på skeppet", och då hade jag gjort slut på mitt livs sparkapital (eftersom jag inte klarade av att jobba särskilt bra) och nästan hunnit gå i personlig konkurs, och var bara en hårsmån från att kastas ut på gatan och bli hemlös.
Nu 10 år senare har jag fortfarande kvar vissa sviter, men jag mår så otroligt mycket bättre!
Jag har dock fått ett helt annat liv (bytt bostadsort, bytt yrke, jobbat med min personlighet, ändrat beteende och vanor, ändrat fritid) och kommer aldrig att kunna gå tillbaks till mitt gamla liv. Ibland känner jag sorg över det, men för det mesta är jag bara glad över att jag fungerar igen.
Under tiden jag mådde som värst orkade jag inte hålla kontakten med mina vänner. Några försvann och några höll sig kvar i bakgrunden, så att jag kunde ta upp kontakten med dem igen sen när jag mådde bättre. Min man har stått brevid mig genom hela detta och hjälpt till när han har kunnat. Övrig familj vet jag inte om de riktigt förstod, visste eller insåg vad som hände med mig... Jag är dålig på att berätta om mina problem när jag är mitt uppe i dem, utan lyckas ofta smita ur och hitta bortförklaringar på andra sätt än att erkänna att jag mår dåligt. De tyckte nog kanske bara att jag var lite konstig ett tag... Ibland blev de lite sura för att jag inte mindes saker vi kommit överens om eller saker som jag lovat, men det la sig efter ett tag.
