Hur mycket har du utforskat vad det egentligen är du känner? Alltså vad är det för känslor som skapar ångesten? Är det rädsla? Ilska? Sorg? Är känslorna befogade eller går du och är, exempelvis, rädd för att misslyckas eller inte vara omtyckt trots att det är ganska omotiverat?
Man kan behöva granska kritiskt vad det är känslorna säger en för de har inte alltid rätt, de kan bygga på gamla föreställningar som inte alls stämmer och som är helt galet självkritiska. Det är säkert ganska vanligt tex att man känner det som att man inte är omtyckt, fast när man verkligen granskar sin situation sakligt så finns det ingen som helst fakta som bevisar att det är sant. Man har bara en sån förklaringsmodell till allt som händer, detta händer för att jag inte är omtyckt. Sånt skräp kan man behöva göra upp med.
Sen tror jag som flera andra att du behöver professionell hjälp att backa ur den återvändsgränd du hamnat i. Det låter som om du fastnat i ett mönster och tankar om dig själv som du inte alls har nytta av och som inte stärker dig. Det låter bra att du gillar ditt jobb tex, men varför hatar du dina arbetskamrater? Behövs det? Du behöver ju inte älska dem men varför kan de inte vara neutrala för dig? Här tror jag att ett mer distansierat förhållningssätt (det är trots allt bara ett jobb!) skulle kunna hjälpa dig.
