Det här är väl egentligen inget som berör just mina hundar, men jag känner ändå att jag vill skriva det här i uppdateringstråden eftersom det säger en del om min "hundsyn".
Jag har ju alltid tänkt mig själv som "småhundsmänniska", tills dottern fick in hela familjen på retrievers. Nu är jag en retrievermänniska i stället

Vissa hundar, t. ex. de av "kamphundstyp", har jag dock alltid tyckt är lite obehagliga och svårlästa.
I dag var jag med om något som fick mig att reagera och förstå att jag faktiskt har blivit mycket bättre på att "läsa hund" - även när det gäller de där lite obehagliga hundarna!
Jag var in till samhället i ett ärende, och såg två hundar (med varsin människa i koppel) som möttes. Från ena hållet något litet, chihuahuablandning typ, och från andra hållet något bully-liknande. Solklart fall av att den ena, i mina ögon, var "läskigare" än den andra.
Sedan noterade jag att den lilla hade ett vansinnigt utmanande kroppsspråk! Den gick med blicken låst på den stora hunden, svansen rakt upp, "sprättig" gång, och det var tydligt att den ansåg sig störst, bäst och vackrast. Den stora hunden, å andra sidan, sjönk i hop och undvek den lilla med blicken, sänkte svansen, drog bak öronen... Alla sådana där osäkra signaler.
Lyckligtvis gick den större hundens människa åt sidan, så att hunden fick lite utrymme, men det fick mig som sagt att reagera och tänka till. Dels - vad glad jag blir att jag faktiskt lärt mig så mycket mer om hundar! Och också - de där "stora läskiga" är kanske inte fullt så stora och läskiga längre. Jag kan till och med, i vissa situationer, förstå vad som kan föranleda ett (vad jag tidigare skulle ha sett som) oprovocerat utfall.
Givetvis är det inte så här med alla småhundar och alla s. k. "kamphundar", det var mest bara en observation och en känsla av att jag faktiskt har lärt mig något!
