Vet inte om jag älskar att ha en urhund eller om det är en källa för frustration. Djuret går inte att korrigera
Var på kurs och en av instruktörerna har en sprayflaska som gör ljud som hen använder när det blir för mycket skällande. Pysslingen skäller. tränaren sprayar. Pysslingen skäller mer. Tränaren sprayar mer. Pysslingen skäller mer... Plötsligt inser jag att de gör samma sak hunden och tränaren - de står och skriker åt varandra att "håll käften för, fanen, jag försöker prata här" i allt högre tonläge. Ingen av dem tänker ge sig.
(Tränarens grundtanke att det händer inget till det är tyst är en mer framkomlig väg. Hotar man en Pyssling synar den ens kort. Går man från hot till handling hamnar man för evigt på Svartlistan - i Pysslingsvärlden finns inte tanken att ifrågasätta det egna beteendet. Utan är en människa dum så är den dum - vad hunden gör är irrelevant)
Jag drömmer ibland om en hund till