Sv: Trist att många rider så illa..
Jag tittar varje vecka på ett antal ridskolelektioner på olika anläggningar och döm om min förvåning över hur många ryttare som efter åratal av lektioner inte kan driva hästen frammåt med säte och skänkel. Det är fortfarande "ponnyskänklingar" där man satsar från axelhöjd och gissa vad - hästen tar inte ett säger ett kliv frammåt för det.
Ryttare som sitter i stolsits och har blicken i framvalvet. Händer som har noll kontakt med hästens mun, utom när man bankar hästen i sidorna då dras de tillbaka och används som stöd eftersom ryttaren inte har någon balans.
Jag tittar även på ett stort antal träningar med privatryttare och jag ser samma sak där.
Lite har jag klurat på om det har varit någon jätteboom där ridskolerytttare rent plötsligt har omvandlat sig till hästägare och nu inte riktigt vet vad de ska göra. En hel del verkar dessutom inte ha hjälp av tränare och en del tränare och ridskolelärare verkar ha en något sne fokus på vad det är som ska hända när de tittar på eleven.
Man jobbar inte med eleven verkar det som så länge alla ridskolepållarna håller igång under lektionen och ingen står på medellinjen så verkar det vara nöjskap med det. Jag förstår att det är svårt att hålla koll på 8-10 ryttare samtidigt, jag har själv försökt men då måste man tänka om i hur man leder lektionen och hela tiden mata eleverna med små uppgifter som de kan checka av själva och kontrollera själva
Lika dant är det på privatsidan, dåliga lektioner som inte resulterar i något. Människor som rider hästar de inte klarar av och hästar som inte klarar det ryttaren vill.
Jag vill understryka att jag inte tror att man är avsiktligt elak mot sin häst, men jag tror att dåligt ledda lektioner, dålig grundkunskap och rädsla för att misslyckas ligger till grund för mycket dålig ridning. Det i kombination med att dagens moderna människa ska hinna med så förbaskat mycket, är uppe i hyperstress och pga ofta lägger mer fokus under sin timme på hästryggen huruvida mannen har lagat mat till ungarna ocm räkningar är betalda mm än hur det egentligen fungerar där under en.
Eftersom man inte har tid att vänta in problemets lösning eller bearbeta det väljer man quick-fix. På emd en gramantygel, thidemantygel eller något annat piffigt, betsla upp hästen för bättre kontroll. Man jobbar med sin häst som man gör på företag - lös problemet och lös det nu!
En annan sak som jag funderar över är rädsla. Jag vet många äldre damer som är sk dressyrtanter. De sitter fem dagar i veckan och rider fint i ridhuset eller anslutande paddock. Deras hästar ser aldrig något utanför anläggningen och mycket av detta är rädsla. De är rädda för att åka av, rädda för att hästen ska dansa undan något, rädda för attt något ska hända, det de är mest rädda för är att någon ska säga att de inte sköter in häst ordentligt och att de inte rider bra.
De har en rätt rälig försvarsattityd och jag undviker dem gärna. På grund av denna rädsla tar de sällan till sig vad instruktörer säger och de fortsätter år ut och år in med samma olösta problem. Och ärligt talat hur långt ska en instruktör gå för att få eleven att lyssna?
Instruktören får ju betalt ändå...
Sedan var det huruvida vem som har rätt att kritisera andra. Jag ska upp till medelsvår med den hästen jag har nu, visst lígger vi fortfarande på lätt nivå. Men det betyder inte att jag inte vet vad som krävs, inte vet hur det ska se ut och kännas och det betyder inte att jag inte har rätt att uttala mig om dålig ridning.
Jag hade jättegärna ridit medelsvår för många år sedan men har hitentills inte haft hästmaterial som kan bära mig dit. Det gör mig till en fattig ryttare inte en okunnig.
Jag är en mycket självkritisk person till gränsen till destruktivt självkritisk när det gäller min egen ridning. Det finns saker jag har gjort på hästryggen som jag ångrar djupt och det finns det inte en enda person som har ridit som inte har det.
Jag vet vilka mina sitsproblem är när jag rider, jag vet vilka begränsningar min ridning sätter i mina framtidsplaner och varför jag måste jobba med dem. Jag vet att de dagar jag är stressad om mår dåligt bör jag egentligen inte sitta till häst eftersom mitt tålamod och mycket av min ridkänsla då försvinner. Men man gör det för hästen måste ridas, fast det är kanske mer lämpligt att ta den där uteritten och finna lite harmoni i själen igen.
Nu tänker jag avluta mitt inlägg och åka till stallet och jobba lite med mina händer och min blick vem vet, idag är kanske dagen då pållan kommer igång direkt har mycket motor och vi gör den perfekta ökade travlängningen för att vi lyckas ha god balans utan mina händers störande och pållan inte är pissmärrig och tycker att det är roligare att bocka mig ur sadeln. Men frammåt ska vi för vi ska till medelsvår det har jag lovat mig själv och pållan
Jag tittar varje vecka på ett antal ridskolelektioner på olika anläggningar och döm om min förvåning över hur många ryttare som efter åratal av lektioner inte kan driva hästen frammåt med säte och skänkel. Det är fortfarande "ponnyskänklingar" där man satsar från axelhöjd och gissa vad - hästen tar inte ett säger ett kliv frammåt för det.
Ryttare som sitter i stolsits och har blicken i framvalvet. Händer som har noll kontakt med hästens mun, utom när man bankar hästen i sidorna då dras de tillbaka och används som stöd eftersom ryttaren inte har någon balans.
Jag tittar även på ett stort antal träningar med privatryttare och jag ser samma sak där.
Lite har jag klurat på om det har varit någon jätteboom där ridskolerytttare rent plötsligt har omvandlat sig till hästägare och nu inte riktigt vet vad de ska göra. En hel del verkar dessutom inte ha hjälp av tränare och en del tränare och ridskolelärare verkar ha en något sne fokus på vad det är som ska hända när de tittar på eleven.
Man jobbar inte med eleven verkar det som så länge alla ridskolepållarna håller igång under lektionen och ingen står på medellinjen så verkar det vara nöjskap med det. Jag förstår att det är svårt att hålla koll på 8-10 ryttare samtidigt, jag har själv försökt men då måste man tänka om i hur man leder lektionen och hela tiden mata eleverna med små uppgifter som de kan checka av själva och kontrollera själva
Lika dant är det på privatsidan, dåliga lektioner som inte resulterar i något. Människor som rider hästar de inte klarar av och hästar som inte klarar det ryttaren vill.
Jag vill understryka att jag inte tror att man är avsiktligt elak mot sin häst, men jag tror att dåligt ledda lektioner, dålig grundkunskap och rädsla för att misslyckas ligger till grund för mycket dålig ridning. Det i kombination med att dagens moderna människa ska hinna med så förbaskat mycket, är uppe i hyperstress och pga ofta lägger mer fokus under sin timme på hästryggen huruvida mannen har lagat mat till ungarna ocm räkningar är betalda mm än hur det egentligen fungerar där under en.
Eftersom man inte har tid att vänta in problemets lösning eller bearbeta det väljer man quick-fix. På emd en gramantygel, thidemantygel eller något annat piffigt, betsla upp hästen för bättre kontroll. Man jobbar med sin häst som man gör på företag - lös problemet och lös det nu!
En annan sak som jag funderar över är rädsla. Jag vet många äldre damer som är sk dressyrtanter. De sitter fem dagar i veckan och rider fint i ridhuset eller anslutande paddock. Deras hästar ser aldrig något utanför anläggningen och mycket av detta är rädsla. De är rädda för att åka av, rädda för att hästen ska dansa undan något, rädda för attt något ska hända, det de är mest rädda för är att någon ska säga att de inte sköter in häst ordentligt och att de inte rider bra.
De har en rätt rälig försvarsattityd och jag undviker dem gärna. På grund av denna rädsla tar de sällan till sig vad instruktörer säger och de fortsätter år ut och år in med samma olösta problem. Och ärligt talat hur långt ska en instruktör gå för att få eleven att lyssna?
Instruktören får ju betalt ändå...
Sedan var det huruvida vem som har rätt att kritisera andra. Jag ska upp till medelsvår med den hästen jag har nu, visst lígger vi fortfarande på lätt nivå. Men det betyder inte att jag inte vet vad som krävs, inte vet hur det ska se ut och kännas och det betyder inte att jag inte har rätt att uttala mig om dålig ridning.
Jag hade jättegärna ridit medelsvår för många år sedan men har hitentills inte haft hästmaterial som kan bära mig dit. Det gör mig till en fattig ryttare inte en okunnig.
Jag är en mycket självkritisk person till gränsen till destruktivt självkritisk när det gäller min egen ridning. Det finns saker jag har gjort på hästryggen som jag ångrar djupt och det finns det inte en enda person som har ridit som inte har det.
Jag vet vilka mina sitsproblem är när jag rider, jag vet vilka begränsningar min ridning sätter i mina framtidsplaner och varför jag måste jobba med dem. Jag vet att de dagar jag är stressad om mår dåligt bör jag egentligen inte sitta till häst eftersom mitt tålamod och mycket av min ridkänsla då försvinner. Men man gör det för hästen måste ridas, fast det är kanske mer lämpligt att ta den där uteritten och finna lite harmoni i själen igen.
Nu tänker jag avluta mitt inlägg och åka till stallet och jobba lite med mina händer och min blick vem vet, idag är kanske dagen då pållan kommer igång direkt har mycket motor och vi gör den perfekta ökade travlängningen för att vi lyckas ha god balans utan mina händers störande och pållan inte är pissmärrig och tycker att det är roligare att bocka mig ur sadeln. Men frammåt ska vi för vi ska till medelsvår det har jag lovat mig själv och pållan
till våra fyrbenta vänner att säga till ryttaren att han eller hon gör fel som både spänner in hästen och sen bankar på hästen! Man får väl ta smällen om ryttaren blir förbannad! Men tänk på våra vänner de gör ju så gott de kan när de både skall bakåt!!!! och sen framåt!!!. 
