Jag har nog aldrig varit direkt attraherad av någon pojke (när jag själv var yngre alltså)/man i min närhet men ändå verkar somliga män tro att jag är intresserad bara genom att titta på mig från andra sidan gatan, ungefär.
Det kanske är troligt ändå? Fast samtidigt skall man inte förringa det man känner - känner du att du vill vara romantiskt/sexuellt involverad med karlar alls men känner just att du inte vågar så kan det ju mycket väl vara så. Eller så kanske du faktiskt känner för kvinnorna?
Jag har inga manliga nära vänner, jag litar inte heller på män och jag saknar dem definitivt inte, tvärtom. På avstånd vill jag ha dem, om ens det. Jag kunde ha pojkar som vänner som yngre, en av mina bästa vänner var en pojke i låg/mellanstadiet som även han gillade hästar. Män tror jag alltid vill bara en sak och att det inte kommer respekteras om man själv inte är ute efter samma sak - tror inte jag behöver förklara vad detta är.
Jag har blivit tvångskysst (väldigt oväntat, vilket säkert inte räknas som ofredande men obehagligt som satan) någon gång och det var denna karl som hoppades att 'han inte förstört mig' när han hörde att jag var intresserad av kvinnor. Lilla gubben, liksom - jag var aldrig intresserad, du äger inte styrkan att förändra mig. Det enda som brändes var all kontakt som vänner som hade kunnat finnas, men jag är fanimej inte förstörd. Ge dig inte så jävla stort värde. Den där känslan av att någon annan tar sig rätt till ens kropp utan minsta betänklighet är fruktansvärd och det är den bilden jag har av män. Det har inte förändrat min sexuella läggning, för den har aldrig inkluderat dem, men förstärkt min negativa bild, jajamen. Han är inte den enda som hjälpt till att bygga upp den.
Åh, så himla fint ändå!
