Alltså jag tar inte ut någon seger mot en så fruktad och långvarig fiende som åkerfräken, men jag kan bara inte låta bli att fröjdas inombords när jag ser de här förkrympta stackarna klämma sig upp i skarven mellan odlingar och gångarna.
De brukar vara tjugo gånger fler och hinna växa till en decimeters höjd medan jag vänder ryggen till. Men i år står de nästan still i växten, kippar efter luft och försöker skicka ner lite energi till sina kilometervis med rötter. Föga anar de att strax ska jag kapa även dessa små dvärgfräknar så långt ner i marken som jag kommer åt, och avancera ännu ett steg på slagfältet.
Mohaha! Blir jag av med dem så ska det stå på min gravsten ”hon segrade i slaget mot den fruktade åkerfräken, efter en lika målmedveten som utdragen kamp under många, många (många!) år”.
Visa bifogad fil 73078