dotzie
Trådstartare
För tre månader sedan träffade jag av en slump en jättetrevlig kille (som inte är härifrån) på en hemmafest. Han hörde sedan av sig till mig och vi sågs ett par gånger och gjorde roliga grejer ihop. Till en början tänkte jag inte på det hela som en 'romantisk' grej, för jag visste att det skulle dyka upp ett problem. Men som vanligt så snubblar jag över mina egna fötter och står nu här, mysförälskad och mer tillfreds än jag varit på länge. Men det där problemet som tornar upp sig då... om en månad flyttar han tillbaka hem, till Australien. Och jag har ingen aning om hur jag ska hantera detta. Jag har ingen aning om vad som ens är rimligt att jag förväntar mig.. Jag pluggar en termin till, jobbar sommaren och sedan är det väl ganska obestämt. Han ska tillbaka och avsluta det sista på sin utbildning, utöver det har han ett par jobb och en livssituation som han över lag verkar rätt nöjd med.
Att han hamnade i Sverige från första början beror på att han har släktingar här som han hälsar på vartannat, vart tredje år. Han tog upp redan för några veckor sedan hur trist det är att behöva åka härifrån, han beklagar att vi lärde känna varandra på slutet av hans vistelse osv. Jag har väl inte gett så mycket respons på detta egentligen, för det gjorde mig ledsen att behöva tänka på och jag är usel på att prata och visa känslor. Men nu börjar det bli svårt att undvika och jag känner att jag hade mått bra av att veta hur jag tar i detta. Kan man tro att det ska gå att lösa, att det kan vara värt att satsa på? Att vänta si och så länge innan det finns tid att resa och ses igen.. Eller ska jag dra av plåstret fortast möjligt och helt enkelt avsluta 'vad-detta-nu-än-är' och sedan försöka vara glad för det som varit?
Jag känner på mig att jag egentligen borde prata med honom om detta, och inte Buke. Men jag vet att man alltid får goda råd här, och just nu känner jag mig bara så vilsen. Och rädd för att förlora någon jag tycker om och vill lära känna bättre för att vi råkar bo på olika ställen i världen.
Att han hamnade i Sverige från första början beror på att han har släktingar här som han hälsar på vartannat, vart tredje år. Han tog upp redan för några veckor sedan hur trist det är att behöva åka härifrån, han beklagar att vi lärde känna varandra på slutet av hans vistelse osv. Jag har väl inte gett så mycket respons på detta egentligen, för det gjorde mig ledsen att behöva tänka på och jag är usel på att prata och visa känslor. Men nu börjar det bli svårt att undvika och jag känner att jag hade mått bra av att veta hur jag tar i detta. Kan man tro att det ska gå att lösa, att det kan vara värt att satsa på? Att vänta si och så länge innan det finns tid att resa och ses igen.. Eller ska jag dra av plåstret fortast möjligt och helt enkelt avsluta 'vad-detta-nu-än-är' och sedan försöka vara glad för det som varit?
Jag känner på mig att jag egentligen borde prata med honom om detta, och inte Buke. Men jag vet att man alltid får goda råd här, och just nu känner jag mig bara så vilsen. Och rädd för att förlora någon jag tycker om och vill lära känna bättre för att vi råkar bo på olika ställen i världen.