Tid över

[Lingon]

En sak jag lärt mig genom åren med småbarn och annat är att var sak har sin tid. Jag har utvecklat min förmåga att vara här och nu. Just nu klarar jag av det här och då jobbar jag på att vara nöjd med det och låta bli att tänka på att jag tidigare kunnat göra andra saker.

 

[tomte]

Jag har fått höra det mycket, att man inte ”måste” träna. Men jag tränar ju inte för någon annans skull eller för att man bör, utan för att det gör mig glad och tillfreds. Innan graviditeterna var träningen min främsta hobby och det bästa sättet för mig att må bra. Så det klart att jag saknar det. Sen tränar jag inte just nu av just anledningen att jag inte orkar och behöver vila, och ja det är okej. Men det betyder ju inte att jag inte saknar det och undrar hur andra haft den den första tiden med små.

Så mycket igenkänning när det gäller att träna som hobby. Det var så jag hanterade all frustration när jag försökte bli gravid i alla år och det blev verkligen min väg till att orka både psykiskt och fysiskt så det var jättesvårt för mig när kroppen blev så trasig som den blev. Nu efter 9 månader börjar jag lite känna igen mig själv och kan som sagt ta en kortare morgonpromenad igen (ca 3 km i lugnt tempo) men det har tagit tid och jag har en lång väg kvar för att ens vara i närheten av där jag var innan graviditeten. I dagsläget tror jag inte ens jag kommer ta mig dit igen och det har tagit tid för mig att känna att det är okej, men samtidigt är det skönt att kunna få tillbaka någon rutin. Försök hitta något som funkar hemma. Lite lugna pilates eller yogaövningar först för att börja känna musklerna och hur de fungerar igen. Tabata hade jag inte klarat än, det är helt enkelt för tufft i dagsläget så jag får "nöja mig" med att göra det jag klarar för överanstränger jag mig så blir jag bara frustrerad över att jag inte klarar det

 

[Voeux]

Spelar det egentligen nån roll vad andra har orkat? Du orkar inte just nu. Om några veckor kanske du orkar.

Finns nån lugn aktivitet du skulle vilja göra istället? T.ex. åka till badhuset själv (eller med en vän) och simma lite lugnt och sen koppla av i bubbelpoolen och/eller bastun. Då har du tränat lite men på ett skonsamt sätt plus fått välbehövlig avkoppling och kommit ut ur huset själv ett tag.

Ja, eftersom det kanske finns goda råd att ta del av. Eftersom jag frågade nu har jag precis fått lära mig att långa barnvagnspromenader inte är en självklarhet och jag har nog inte tänkt att det kräver så mycket. Kanske får jag dra ner på dem och fokusera på mer stabilitet och lugn mamma-mage hemma en tid först. Om man ser att andra lyckas med något som man själv inte klarar av är i varje fall min tanke att det är klokt att fråga hur de gör innan man själv lägger sig platt och bestämmer sig för att man inte kan.

Sonen har precis börjat acceptera vagnen mer så förhoppningsvis, om jag drar ner på bärandet och promenaderna så kanske jag får utrymme för lite fokus på styrkan. Men.. har också precis skaffat årskort på simhallen och avser att komma dit någon gång då och då ensam utan barn!

 

[Voeux]

Så mycket igenkänning när det gäller att träna som hobby. Det var så jag hanterade all frustration när jag försökte bli gravid i alla år och det blev verkligen min väg till att orka både psykiskt och fysiskt så det var jättesvårt för mig när kroppen blev så trasig som den blev. Nu efter 9 månader börjar jag lite känna igen mig själv och kan som sagt ta en kortare morgonpromenad igen (ca 3 km i lugnt tempo) men det har tagit tid och jag har en lång väg kvar för att ens vara i närheten av där jag var innan graviditeten. I dagsläget tror jag inte ens jag kommer ta mig dit igen och det har tagit tid för mig att känna att det är okej, men samtidigt är det skönt att kunna få tillbaka någon rutin. Försök hitta något som funkar hemma. Lite lugna pilates eller yogaövningar först för att börja känna musklerna och hur de fungerar igen. Tabata hade jag inte klarat än, det är helt enkelt för tufft i dagsläget så jag får "nöja mig" med att göra det jag klarar för överanstränger jag mig så blir jag bara frustrerad över att jag inte klarar det

Känner igen det. Jag är ångestkänslig och att träna håller det i schack. Löpningen var min främsta terapi och gav väldigt mycket glädje. Så när jag blev med barn fick jag så ont i brösten att jag inte kunde springa längre, och sen gick det ju utanför med två graviditeter och två kejsarsnitt. Att inte kunna använda min kropp på det sättet längre har nog varit lite traumatiskt faktiskt, men det var tuffast efter första barnet när fallet blev så stort. Såhär 20 månader senare har jag vant mig lite vid att det inte är en del av mitt liv just nu men visst längtar jag, väldigt mycket. Jag kommer sannolikt inte kunna springa maraton igen närmsta åren men om jag bara kunde lufsa 5 km längst vattnet någon kväll då och då hade jag blivit så lycklig.

Tack för ditt svar förresten, känns skönt att inte vara ensam i att ha tränat mycket innan och nu famla ganska lång tid efteråt för att hitta något som fungerar. Jag vill inte skriva ”hitta tillbaks” för det är nog inte det man gör, man hittar något nytt.

 

[FengurLaugar]

Nu är inte mina barn så små längre, 8 och 11, men jag har haft minst 2 hästar hela tiden, minst 1 hund och flera smådjur. Det har liksom varit naturligt att min man tagit barnen när jag velat rida eller greja och tvärtom när han velat greja med sitt, aldrig diskussioner eller problem med att få tid till det. Jag har såklart sänkt mina ambitioner med träning och tävling men sånt har hunnits med också men på en nivå som funkar med familjelivet. Bor på egen gård med hästarna hemma vilket underlättar, gör mycket att slippa åka iväg. Ungarna har alltid fått hängt med på allt.

Nu när barnen är större har vi 4 hästar (plus en inhyrd) och dom delar mitt hästintresse så jag gör inte allt själv längre. Vi har skaffat jakthund och både jag och maken lägger mera tid på jakten nu än innan. Plus att jag tränar 3-5 dagar i veckan. Trädgården, huset och gården tar sin tid också. Men det är ju en livsstil för oss. Ungarna rider på ridskolan också. Så ja, det finns att göra men vi lyckas balansera allt så alla är nöjda på nåt vänster

 

[nejlica]

Kapar min egen tråd och undrar hur ni som har fått en bra träningsrutin under småbarnsåren har hittat orken? Jag har några kortare pass som jag kan köra hemma dagtid, och nu när även sonen har börjat sova lite på kvällarna så skulle jag kunna träna på kvällen. Jag hade även kunnat jogga med honom i vagnen. Men min kropp orkar inte. Med sömnbristen, bestyren som behöver göras och att jag ofta bär sonen i sele 15-17 på eftermiddagarna så är det med nöd och näppe som jag orkar som det är. Förra veckan var jag och några från mammagruppen på barnvagnspromenad 1,5 h, jag kom hem och gav sonen en flaska snabbt innan jag hämtade dottern på förskolan och lekte i parken med sonen i sele fram till middag. Jag kände mig helt yr i parken och på kvällen orkade jag knappt resa mig från soffan. Det blir ju lite moment 22 också, att jag inte orkar träna och därmed också förblir svag i kroppen.

Nu kanske det är lite väl mycket för kroppen att föda två barn på 15 månader, och sen ta hand om två pyttesmå delvis själv på dagarna eftersom vi enbart får halvtid på förskolan. Som bekant sover ju sonen dåligt också, och dottern sover visserligen men har man henne på natten blir det ofta till att gå upp strax efter 5. Men inget av detta är ju unikt för att ha småbarn så jag tänker att Buke har erfarenhet. Någon annan som upplevde/upplever att orken och inte tiden är det största hindret för träning?

Det är först nu, när yngsta är 7 månader, som jag börjar hitta en rutin och framförallt orken att komma ut. Har kört hela september med (korta!) joggingturer två gånger i veckan, cyklat mer och kört typ 20-minuters enkla träningspass framför tvn hemma. Nu när månaden snart är slut märker jag hur orken att komma ut börjar återvända, hur det känns roligt att gå ut och jogga igen osv. Men jag är tveksam till om jag orkat ta tag i det så mycket tidigare, utan det fick ta den tid det tog att ändå komma till den punkten att jag kände att jag ville göra ett ryck.

För mig var det verkligen sådär att jag behövde tvinga mig själv lite i början för att det ändå ska kännas genomförbart nu, men också att sätta rimliga mål. Konditionen är verkligen i bott efter graviditet och första tiden med bebis, så jag tänker att den behöver förbättras lite innan jag börjar öka på träningen för mycket. Försöker hitta enkla saker som går att göra med barnen i vardagen, cykla med stora i cykelsits till förskolan eller bägge i cykelvagn till stallet, gå ut och jogga eller promenera med bägge i vagn osv. Men tänker också att det finns andra saker i vardagen med barnen man kan göra som ändå ger rörelseglädje, hoppa studsmatta med stora, bada på badhuset, åka till lekland, engagera sig i lekplatsleken osv.

Känner igen det där med att den mesta tiden liksom bara går åt till att underhålla barn om dagarna, vi får 15h på förskolan till äldsta och bebis är hemma hela dagarna. När jag sen har pressat in jobbet (jobbar bara halvtid just nu dock!) där så har liksom alla sovstunder för yngsta och äldstas tid med att vara nöjd med att sitta och ta det lugnt med en skärm gått åt för länge sedan och då behöver hemmet och djuren tas om hand också. Ibland får jag ge mig själv en kvart med telefonen i bilen alldeles ensam innan det känns rimligt att gå ut och jogga en kvart och då får väl maken helt enkelt köpa att det träningspasset blev en halvtimma. Tror mycket för mig bottnar i att ändå hitta aktiviteter som känns rimliga att göra med bägge barnen, det gör både att jag kan ta dem själv ett tag så att maken kan hitta på något ensam men också att jag tycker att det är fullt rimligt att han har dem själv en stund medans jag gör något jag mår bra av.

 

[Blyger]

Så mycket som du verkar bära @Voeux hade jag också varit slut i kroppen.

När min grabb var bebis var den enda träningen jag fick till vagnpromenader och stallfix. Rida fanns inte på kartan, det vågade jag inte när jag var ensam i stallet. Tror som @nejlica på kombinationen att hitta rörelse i vardagen och sen "tvinga" sig lite ibland. Kanske en dag i veckan vore rimligt till att börja med? Välja någon dag då det är lugnare dagen efter?

 

[Nordthor]

Jag behöver också träna för att må bra och vara stabil i humöret. Hade en bra graviditet och kunde träna fram till förlossningen (tack snälla kroppen!). Däremot har det krävts lite finurlighet för att upprätthålla träningen efter att Lilleman kom. Har typ helt släppt kraven på att behöva vara ombytt, att passen ska ta si och så lång tid samt tränat och blivit bättre på att passa på, bara starta ett pass när det verkar vara läge (och sedan hålla på så länge det går). Har träningsprylar utspridda på ställen där jag vet att jag och Lilleman kan bli kvar en längre stund tex. så bara att börja kör när tillfälle ges. Tror som flera andra att man delvis måste tvinga sig lite och kombinera det med rörelse i vardagen. Hundpromenader har varit ett måste dagligen redan från början, vi har inte haft något val. De dagar liggvagnen inte passar får det bli bärsäck eller sittvagn på promenaderna, vi måste ju ut.
Min huvudträning är cykling och det är svårare att få ihop passen nu det ska erkännas. Jag kommer dock ut ett par gånger i månaden (mycket tack vare närhet till stigar). Har påbörjat en liten teknikbana hemma i trädgården för att inte tappa hjulvanan. Så för min del är det många bäckar små, lite tvång och hunden som utgör min träning nu. Tänker alltid att fem minuter är bättre än noll...

 

[Nordthor]

Inser att mitt inlägg nog mer svarar på hur jag hinner än hur jag orkar. Tror dock att sänkta krav och kapad förberedelsetid sparar en del energi och skapar mer ork. Att ha världens startsträcka till även ett litet pass tycker jag kan släcka ut den lilla ork man har.

 

[BusBarro]

Det var först när vår yngsta var 1,5 år och sömnen blev mer stabil jag började känna att nu orkar jag mer. Jag har lust att träna hårt igen och kroppen började svara.
Mitt i allt med två små barn, sömnbrist, kosthållning som gick upp och ned och ett svängigt humör då är det svårt att känna lust och ork till att träna.
Ge det tid, ha tålamod! Lusten och framförallt orken kommer tillbaka så småningom.

 

[Imogen]

Jag upplever ändå att det är sånt folk gör? Går barnvagnspromenader och går på mammaträning. Nu skrivs det i vår mammagrupp om utomhusträning 2 dagar i veckan som alla verkar vilja haka på och det känns bara så himla långt bort för mig. Sonen är 5 månader nu så jag har ju ändå några barnvagnsmil i benen och hunnit använda kroppen en del i lek och lyft, men jag är ändå matt. Sen tror jag sömnbristen och tempot med de två små spelar in mycket, det är rena cirkusen mellan förskolan och läggning Men det är ju som sagt inte heller unikt.

Jag hade ett par veckor när jag körde korta tabata pass hemma, men det blev för jobbigt och svårt att få till trots att de bara var 20 min långa. Så då började jag göra 3 övningar om dagen i stället. Bara 3 olika, en av varje om jag var för trött och ett gäng om jag mot förmodan kände mig lite pigg. Sen kom magsjukan och nu greppar jag lite efter nåt igen. Jag saknar verkligen träningen.

Jo men allt "folk" har nog inte riktigt samma bakgrund som du heller. Om jag minns rätt är inte inte bara två täta graviditeter utan också två kejsarsnitt och en förlossningsdepression där emellan? Det behöver ju heller inte som du också är inne på enbart handla om fysisk styrka och ork, utan att även sömnbrist och mental utmattning spelar in. Det blir ju lite ett moment 22 att det ena gör att man inte orkar det andra, och man skulle behöva träningen för att orka mer osv.

Jag har fått höra det mycket, att man inte ”måste” träna. Men jag tränar ju inte för någon annans skull eller för att man bör, utan för att det gör mig glad och tillfreds. Innan graviditeterna var träningen min främsta hobby och det bästa sättet för mig att må bra. Så det klart att jag saknar det. Sen tränar jag inte just nu av just anledningen att jag inte orkar och behöver vila, och ja det är okej. Men det betyder ju inte att jag inte saknar det och undrar hur andra haft den den första tiden med små.

Jag kan verkligen relatera till att vilja träna som en hobby. Och också att man faktiskt mår bra av att träna. Rent allmänt då, inte att man blir mer vältränad. Jag har också 1,5 år av extremt lite sömn bakom mig (av delvis annan anledning). Jag har kunnat hålla igång löpträningen hela tiden. Kan springa en runda "i sömnen" och det ger mer energi än det tar. Det är superviktigt för mig! Och då inte egentligen att konditionen förbättras utan det allmänna måendet. MEN då har jag verkligen haft andra förutsättningar än dig, och min yngsta fyller två snart.

Men det är mycket därför jag skrev mycket om att börja i miniformat och ofta. Att få igång en vana även om träningen är mycket lättare och kortare än man är van vid. Så att träningen blir en del av vardagen utan att det blir något oöverstigligt som man misslyckas med. Jag springer verkligen långa hårda pass varje gång, tvärtom. Många gånger blir det en kort joggingtur i långsamt tempo. Det ger som sagt något annat än den bokstavliga konditionsträningen också

 

[Imogen]

Jag springer verkligen INTE långa hårda pass varje gång ska det stå

 

[Aconite]

Jag går på "mammaträning" på min vårdcentral, hon som leder träningen är fysioterapeut med lite extra inriktning mot kvinnokroppen. Vi går igenom olika delar av kroppen och hon pratar om allt som skett i kroppen under graviditeten och efteråt. Det är alltså inga gympapass utan mer som olika yogaövningar, men inget flow utan vi jobbar sakta och med att hitta olika muskler osv. Vi som tränar har med oss våra bebisar och alla jobbar med olika förutsättningar och mot olika mål.

Det finns inget liknande i närheten av dig? För om det finns kan jag verkligen rekommendera det!

Det här vill jag verkligen slå ett slag för. Jag gick länge hos fysioterapeut inriktad på kvinnokroppen, här kallades det MammaMage-koncept. Individuellt anpassade övningar och det fanns även gruppträning för de som ville. Jag fick ett program med målsättning att återgå till den träningsnivå jag hade innan så stärkande för hela kroppen och bäckenbotten. Guld värt att få hjälp att långsamt och tryggt bygga upp kroppen igen. Och ha tålamod, din kropp har gått igenom så mycket på kort tid. Plus alla sjukdomar och sömnbrist. Det kommer att bli bättre

 

[Voeux]

Tack för era svar Jag tror ibland att jag underskattar hur mycket som krävts av mig senaste åren. När jag var föräldraledig med dottern så såg jag alltid nyfönade och fräscha mammor med rena träningskläder som satt och drack kaffe tillsammans på uteserveringarna där jag bodde. Själv kändes det som världens kamp att ens komma utanför dörren. Dottern skrek, svetten rann och jag förstod inte hur andra fick sina barn att sova eller sitta lugnt i vagnen och hur tusan man ens fick tid att duscha. Jag beklagade mig lite till en vän som påminde mig om att det är ju bara dom som kan det som man ser, alla andra är hemma och svettas precis som jag. Jag tänker på det fortfarande ibland. Samtidigt fylls flödet av reklam för mammaträning i stadens parker, på Norr Mälarstrand gick mammor tillsammans med sina barnvagnar och kombinerade både motion och socialt liv och själv var jag glad om jag lyckades hinna kissa ifred. Så plussade jag oplanerat mitt i det, vi köpte hus, gjorde två flyttar, hann med ett par magsjukor under vintern, fick en halvtrasslig förlossning och har sen dess roddat 2 under 2, en olycksdrabbad hund och hunnit med en till magsjuka. Nej det kanske inte är så konstigt att jag inte orkar ändå? Det bara känns som att ”alla andra” klarar så mycket mer och jag undrar vad jag gör för fel, men jag får väl påminna mig själv om att det är dom man ser. Och det finns det verkligen ingen bitterhet kring, det är kul och ger framförallt lite hopp att se mammor hinna och orka med att prioritera sig själva. Jag bara längtar lite ibland, men ska ta ett steg tillbaks och vara snäll mot kropp och knopp.

 

[Mois]

Tack för era svar Jag tror ibland att jag underskattar hur mycket som krävts av mig senaste åren. När jag var föräldraledig med dottern så såg jag alltid nyfönade och fräscha mammor med rena träningskläder som satt och drack kaffe tillsammans på uteserveringarna där jag bodde. Själv kändes det som världens kamp att ens komma utanför dörren. Dottern skrek, svetten rann och jag förstod inte hur andra fick sina barn att sova eller sitta lugnt i vagnen och hur tusan man ens fick tid att duscha. Jag beklagade mig lite till en vän som påminde mig om att det är ju bara dom som kan det som man ser, alla andra är hemma och svettas precis som jag. Jag tänker på det fortfarande ibland. Samtidigt fylls flödet av reklam för mammaträning i stadens parker, på Norr Mälarstrand gick mammor tillsammans med sina barnvagnar och kombinerade både motion och socialt liv och själv var jag glad om jag lyckades hinna kissa ifred. Så plussade jag oplanerat mitt i det, vi köpte hus, gjorde två flyttar, hann med ett par magsjukor under vintern, fick en halvtrasslig förlossning och har sen dess roddat 2 under 2, en olycksdrabbad hund och hunnit med en till magsjuka. Nej det kanske inte är så konstigt att jag inte orkar ändå? Det bara känns som att ”alla andra” klarar så mycket mer och jag undrar vad jag gör för fel, men jag får väl påminna mig själv om att det är dom man ser. Och det finns det verkligen ingen bitterhet kring, det är kul och ger framförallt lite hopp att se mammor hinna och orka med att prioritera sig själva. Jag bara längtar lite ibland, men ska ta ett steg tillbaks och vara snäll mot kropp och knopp.

Jag tror att alla har olika förutsättningar och olika barn. Men du har verkligen varit med om mycket de senaste åren och förstår att du är trött både i kroppen och mentalt.
Jag har 5 år mellan mina två första barn och ytterligare 4 år till trean. Jag har aldrig varit så vältränad som under mina föräldraledigheter och det tror jag beror på åldersskillnaden på barnen och på att de alla har gillat vagnen. När jag jobbar finns det inte tid till träning alls på samma sätt. Och nu har jag tre barn med helt olika behov och tider vilket gör det väldigt svårt att hinna träna. Där tänker jag att de som har tätt mellan barnen får en fördel när barnen blir lite större, barnen har samma tider/rutiner och kanske till och med är på samma aktiviteter. Vilket är enormt tidsbesparande jämfört med vår familj där trean lägger sig kl 19, tvåan kl 20:30 och ettan kl 21:30. Samtidigt som de äldsta kan ha aktiviteter som ska skjutsas till på samma tid som yngsta ska nattas. Logistik och planering! Men inte mycket utrymme för egen tid.

 

[Voeux]

Jag tror att alla har olika förutsättningar och olika barn. Men du har verkligen varit med om mycket de senaste åren och förstår att du är trött både i kroppen och mentalt.
Jag har 5 år mellan mina två första barn och ytterligare 4 år till trean. Jag har aldrig varit så vältränad som under mina föräldraledigheter och det tror jag beror på åldersskillnaden på barnen och på att de alla har gillat vagnen. När jag jobbar finns det inte tid till träning alls på samma sätt. Och nu har jag tre barn med helt olika behov och tider vilket gör det väldigt svårt att hinna träna. Där tänker jag att de som har tätt mellan barnen får en fördel när barnen blir lite större, barnen har samma tider/rutiner och kanske till och med är på samma aktiviteter. Vilket är enormt tidsbesparande jämfört med vår familj där trean lägger sig kl 19, tvåan kl 20:30 och ettan kl 21:30. Samtidigt som de äldsta kan ha aktiviteter som ska skjutsas till på samma tid som yngsta ska nattas. Logistik och planering! Men inte mycket utrymme för egen tid.

Förstår att det är en utmaning! Det är nog verkligen olika utmaningar om man får barn tätt inpå eller med större åldersskillnad. Just nu tycker jag att det är tufft med bebis och småbarn ihop eftersom behoven skiljer sig åt, men om bara något år är de båda småbarn och kommer förhoppningsvis gilla att göra samma saker. Det ser jag verkligen fram emot! Både att det blir enklare men också roligare. Sen får vi väl se om storken bestämmer sig för att besöka oss i framtiden men låt säga att jag är mycket punktlig med mina p-piller just nu

 

[Voeux]

Jag och sonen tog en lugn dag hemma idag, har sovit och plöjt säsong 2 av Murdaugh Murders så då fanns det lite energi kvar att sticka till simhallen efter barnens läggning. Jag vet inte ens om det kan kallas träning att skvalpa runt en stund men oj vad skönt det var. Simma lite lugnt, bubbla i bubbelpoolen, duscha, basta. Det var knappt några där så sent på kvällen så det var lugnt och skönt. Känns som själen läker lite varje gång jag går in i en bastu. Nu är jag lagom degig och sjunkit ner i soffan med några rutor choklad och en kopp te. Jag kan egentligen inte dricka te på kvällen för jag blir så förbaskat kissnödig men jag har sonen inatt så vi kommer ändå vara uppe 4-5 gånger

 

[stjarnhimmel]

Jag och sonen tog en lugn dag hemma idag, har sovit och plöjt säsong 2 av Murdaugh Murders så då fanns det lite energi kvar att sticka till simhallen efter barnens läggning. Jag vet inte ens om det kan kallas träning att skvalpa runt en stund men oj vad skönt det var. Simma lite lugnt, bubbla i bubbelpoolen, duscha, basta. Det var knappt några där så sent på kvällen så det var lugnt och skönt. Känns som själen läker lite varje gång jag går in i en bastu. Nu är jag lagom degig och sjunkit ner i soffan med några rutor choklad och en kopp te. Jag kan egentligen inte dricka te på kvällen för jag blir så förbaskat kissnödig men jag har sonen inatt så vi kommer ändå vara uppe 4-5 gånger

Ja att simma är fantastiskt. Det finns nog inget som gör mig så avslappnad.
Jag gissar att det är just sån träning som du har behov av nu.

 

[Lazy Lady]

Har ni tid med några hobbies, och i så fall, hur hittar ni den? Mellan barn, hus och hund hinner jag med lite träning men efter det är tiden verkligen slut. Jag saknar att vara kreativ, och tänker fortfarande 8 år senare att jag någon dag ska skriva klart min bok men vi får väl se, en dag går jag väl i pension och hinner med den

Ni som har främst små barn, hittar ni tid för hobbies?

Våra barn är 5 och 6,5år två pojkar. Måndag och torsdagkvällar är heliga för mig för då gymmar jag efter jobbet (jobbar på gym) sen springer jag 1-2 löppass/vecka också men det gör jag direkt efter lämning på förskola/skolan eftersom jag har glapp i arbetstid då.
Övrig tid går åt till att hämta, lämna, aktiviteter (scouter/simskola) kvällsjobb, laga mat, handla mat..
Sen har jag och mannen får/gård som en gemensam hobby som vi sköter tillsammans utöver det. Nu börjar det bli lättare att hinna med eget i takt med att dom blir mer och mer självgående eller rent av är med och grejar ute.
När jag inte gör ovanstående så stickar jag islandströjor eller sover