Tandläkare/bvc och fyraåring

[Pellegnillot]

Tack för alla kommentarer. Jag känner mig inte fullt lika ensam i det här problemet. Och @hastflicka , så himla roligt, haha!

Jag ska absolut trycka mer på _varför_ vi ska dit. Men jag tror att delvis så är nog BVC-sköterskan och sonen en lite dålig matchning. Hörseltestet är nog bara att glömma. Syntestet kanske det finns någon liten chans till. Övrigt får nog faktiskt vara. Jag ska försöka filma när han gör de sakerna hemma.

 

[skiesabove]

Jag förklarade noga i förväg vad vi skulle göra på besöket och varför, så hon visste vad hon kunde förvänta sig och vad poängen var med att göra det.

Hon tyckte det var lite läskigt, men det gick bra. Uppdagades också att hon var ensidigt döv på ena örat vid det besöket... Så det var ju en rätt stor grej.

Tack och lov visade det sig sen hos ÖNH att det var vaxpropp, men ändå rätt jobbig period. Speciellt insikten om att hon haft så svårt för vissa grejer på grund av att hon inte hörde...

Tacksam för att BVC finns.

 

[cherie]

Alltså barn är olika tänker jag! Många, många barn är ju försiktiga/obekväma i nya situationer och med nya människor och blir då inte så samarbetsvilliga tänker jag.

Vår dotter är väldigt framåt, social och orädd samt älskar att få uppmärksamhet och uppgifter av alla dess slag. Våra BVC-, läkar- och tandvårdsbesök blir således oerhört okomplicerade. Hon gör allt de ber om och mer därtill. Vi har varit massor hos tandläkaren pga olyckor mot tänderna och hon har varit lika medgörlig sen start (såklart utefter vad hon klarar av utifrån ålder). Nu på första och vanliga 3-års tandvårdskontrollen låg hon stilla i sin pappas famn och gapade så fort en tandsköterska eller tandläkare kom in i rummet. De tog röntgenbilder och allting utan problem, hon bara gapade och följde instruktioner. De kunde även ta bort tandsten utan problem. Obs, personalen var mycket imponerade så det lät väldigt ovanligt att så små barn betedde sig såhär hos tandläkaren. Det är likadant när vi besöker sjukvård och akuten för tex olyckor. Hon tycker nästan det är kul och stimulerande att få fokus, det är något nytt och spännande och hon har chans att få massa positiv uppmärksamhet. Då liksom är hon som en stjärna och låter läkare klämma, dra, skrubba etc i sår utan vidare. Hon älskar även att ta sprutor, både inför och efter (med ultrakort "aaaaj!!" under sticket). Vi ska till logoped nästa vecka och när jag berättar om detta så vet jag att hon kommer tycka det ska bli jättekul, spännande och något hon kommer längta till och sen vara laddad när vi är där och sannolikt delta fint!

Det är klart vi förbereder henne inför besök etc men inte in absurdum. Det är inte heller så beroende av att de vi träffar är dunderkompetenta på relation och samspel, vi har träffat både och inom vården. Det går oftast ungefär lika bra ändå, men såklart ännu bättre om personerna är duktiga med barn. Det jag menar är att min dotter är såhär av sig själv, inte pga något vi gör, och jag får uppfattningen utifrån våra möten i vården att hon sticker ut en del i detta. Även när jag hör hur mina vänner har det periodvis under vissa besök, där barnen kanske också har större behov av att personerna de tråffar är flexibla och duktiga på bemötande (rimligt! Det är ju något nytt och konstigt för barnen!). Obs, vill också tydligt framhäva att de här dragen hos min dotter blir en styrka och underlättar i vissa situationer (som de här beskrivna) - men att vara väldigt orädd, kasta sig ut, älska nytt och därför behöva mkt stimulans/variation hela tiden etc också är ganska utmanande drag i andra sammanhang och i andra delar av föräldraskapet! Så tänker jag att de flesta personlighetsdrag hos barn är, ibland ställer de till problem och ibland blir de en styrka eller något bra.

Så, nej, vi har inte samma problem som er MEN det jag vill ha sagt är att jag tror inte det ligger i något ni föräldrar gör utan kanske snarare hur ert barn är, temperamentmässigt. Jag tycker det låter som väldigt rimliga barnbeteenden.

 

[cherie]

Så, nej, vi har inte samma problem som er MEN det jag vill ha sagt är att jag tror inte det ligger i något ni föräldrar gör utan kanske snarare hur ert barn är, temperamentmässigt. Jag tycker det låter som väldigt rimliga barnbeteenden.

Och, såklart, att barn har behov av olika mycket och olika typer av stöd (i olika typer av situationer) från föräldrar och omgivning beroende på dessa temperamentsdrag. I dessa situationer, om man har ett barn som tycker det blir obekvämt/oroligt/svårt med nytt eller krav etc, så behöver ju sannolikt de barnet mer förberedelse, mer tid att vänja sig, kanske upprepade besök, mer flexibelt och gott bemötande från vårdpersonal, yttre belöningar/motivation för att delta etc. Och det låter ju som att du försöker ge det stödet till ditt barn! Men trots att du gör allt det, kommer det sannolikt ändå kunna vara jobbigt och svårt för ditt barn i viss utsträckning. För vissa barn går det då enklare när de fått vänja sig lite vid situationen, kommit på upprepade besök eller när de får träffa en annan vårdpersonal med lite bättre/mer flexibelt bemötande. Så tänker jag iaf.

 

[hastflicka]

Tack för alla kommentarer. Jag känner mig inte fullt lika ensam i det här problemet. Och @hastflicka , så himla roligt, haha!

Jag ska absolut trycka mer på _varför_ vi ska dit. Men jag tror att delvis så är nog BVC-sköterskan och sonen en lite dålig matchning. Hörseltestet är nog bara att glömma. Syntestet kanske det finns någon liten chans till. Övrigt får nog faktiskt vara. Jag ska försöka filma när han gör de sakerna hemma.

Jag pratade med den vuxne sonen och berattade att vi pratat om det har sa jag kom ihag och berattade hur han upplevde det BVC besoket. Hans omedelbara komentar var att, "Men det ar val klart ... jag ar val ingen cirkus elefant som gor konster heller?". Och det ligger nog mycket i det.

Han ALSKADE att ga till doktorn. Jag bar honom som 2-3 aring skrikande genom hela Huddinge sjukhus, "JAG VILL INTE AKA HEM" (gissa hur kul det var Det fanns en trampbil pa avdelningen). Det var barnet som tyckte att det var sa haftigt att se blodet aka upp i roret vid blodprov. Men BVC besoket blev for mycket "visa vad du kan" och dessutom pratade skoterskan mest med mig.

Hon pratade inte med sonen utom att saga att han skulle (tex) rita en gubbe. Om hon hade riktat storre delan av uppmarksamheten pa honom ar jag saker pa att det hade gatt battre. 4-aringen var KRANKT. (Och den 4-aringen kunde visa det in spades) och sedan var loppet kort.

 

[Ray]

Jag har en son och vi har varit på fyraårskontroll på BVC. Jag känner att jag begriper inte detta: Fungerar det på "alla" fyraåringar att en "främmande" person ber dem göra grejer och så gör de bara det utan vidare? Det finns liksom inte på kartan att mitt barn skulle genomföra allt detta som kontrollen innehöll. Han vägrade allt.

Början på besöket gick ungefär så här:
"Titta på tågets vagnar, alla de här sakerna ska du göra idag!"
-Nej.
"Rita, gå balans, trä pärlor, lyssna efter pip och trä klossar..."
-Nej.
"Kan du rita en gubbe?"
-Nej.
"Kan du rita ett tåg?"
-Nej. Jag vill hem mamma.

Nu har vi fått en ny tid om någon vecka och jag känner bara VARFÖR måste vi börja traggla med detta också.

Hans första besök hos tandsköterskan vid tre års ålder var bara skrik och panik. Ju mer hon försökte övertala honom ju värre blev det. Nu har vi varit där fem gånger och han har fortfarande inte öppnat munnen. Det går bättre, han är inte ledsen men han öppnar inte munnen och vi har snart en ny tid.

Jag känner hur tiderna till olika besök för att göra saker han vägrar börjat hopa sig.

Vi gör allt vi kan tänka på för att förbereda. Vi pratar om det, läser böcker, ser på film, övar på de olika momenten. Muta har definitivt förekommit.

En del av mig tänker att han bara är fyra år och har stor integritet. Han genomskådar en direkt om man konstlar sig och försöker manipulera honom att göra grejer. Det känns konstigt att någon ska titta en i munnen och det är konstigt när folk man inte känner beordrar en att göra random grejer. Så det är inte konstigt att det blir så här. Jag tror också att han reagerar på att de pratar med honom "som om han vore ett barn" om ni förstår vad jag menar.

Å andra sidan känner jag mig mer och mer stressad och som en... lite kass förälder? Hur kan det vara så svårt för oss när det inte verkar vara några konstigheter för "alla andra"? Jag känner en extra press eftersom han inte går i förskola. Det känns utsatt att gå emot strömmen och så är det något som inte riktigt funkar.

Jag vet inte vad min slutfråga är riktigt. Bara: hjälp?! Vad gör jag?! Har detta fungerat för era barn utan vidare?

Svar- nej det har det inte...

 

[Lingon]

Jag har en son och vi har varit på fyraårskontroll på BVC. Jag känner att jag begriper inte detta: Fungerar det på "alla" fyraåringar att en "främmande" person ber dem göra grejer och så gör de bara det utan vidare? Det finns liksom inte på kartan att mitt barn skulle genomföra allt detta som kontrollen innehöll. Han vägrade allt.

Början på besöket gick ungefär så här:
"Titta på tågets vagnar, alla de här sakerna ska du göra idag!"
-Nej.
"Rita, gå balans, trä pärlor, lyssna efter pip och trä klossar..."
-Nej.
"Kan du rita en gubbe?"
-Nej.
"Kan du rita ett tåg?"
-Nej. Jag vill hem mamma.

Nu har vi fått en ny tid om någon vecka och jag känner bara VARFÖR måste vi börja traggla med detta också.

Hans första besök hos tandsköterskan vid tre års ålder var bara skrik och panik. Ju mer hon försökte övertala honom ju värre blev det. Nu har vi varit där fem gånger och han har fortfarande inte öppnat munnen. Det går bättre, han är inte ledsen men han öppnar inte munnen och vi har snart en ny tid.

Jag känner hur tiderna till olika besök för att göra saker han vägrar börjat hopa sig.

Vi gör allt vi kan tänka på för att förbereda. Vi pratar om det, läser böcker, ser på film, övar på de olika momenten. Muta har definitivt förekommit.

En del av mig tänker att han bara är fyra år och har stor integritet. Han genomskådar en direkt om man konstlar sig och försöker manipulera honom att göra grejer. Det känns konstigt att någon ska titta en i munnen och det är konstigt när folk man inte känner beordrar en att göra random grejer. Så det är inte konstigt att det blir så här. Jag tror också att han reagerar på att de pratar med honom "som om han vore ett barn" om ni förstår vad jag menar.

Å andra sidan känner jag mig mer och mer stressad och som en... lite kass förälder? Hur kan det vara så svårt för oss när det inte verkar vara några konstigheter för "alla andra"? Jag känner en extra press eftersom han inte går i förskola. Det känns utsatt att gå emot strömmen och så är det något som inte riktigt funkar.

Jag vet inte vad min slutfråga är riktigt. Bara: hjälp?! Vad gör jag?! Har detta fungerat för era barn utan vidare?

Ja, allt sånt har funkat utan problem. BVC är väl inte det viktigaste när det gäller att rita gubbar etc. Men hörseltester och syntester tycker jag är viktiga. Tandläkaren är superviktig! Prata med barnet och få honom att förstå varför han ska göra det de ber honom om. Byt tandläkare/tandsköterska/BVC-sköterska om den i har inte är pedagogisk/smidig nog.

 

[lytesout95]

Jag tillhör de (ibland ) tvärtjurigas skara och blev mutad med sega råttor på hörseltestet som 4-åring.

 

[hastflicka]

Jag tillhör de (ibland ) tvärtjurigas skara och blev mutad med sega råttor på hörseltestet som 4-åring.

Helt rimligt om man vill ha ett bra resultat av en mycket bestamd 4-aring!

Aven mammor lar sig! Min nummer 2 fick valja en leksak i affaren efter alla BVC besok dar han behovde "prestera" nagot och nummer 3 var ett mycket foljsammt och smidigt barn (Den stackarn hade inte en chance att bli annat an foljsam. Det kan inte vara latt att vaxa upp med 4 stycken "control freaks" i familjen.)

 

[zassoo]

Min dotter har varit rätt tjurig på 2,5- och 3-årskontrollerna, bara att få henne att ställa sig på vågen har varit knepigt. Hos tandläkaren gapade hon efter mycket om och men. Däremot gick det toppen att ta TBE-spruta två gånger om här under våren, nu är hon 3,5 år. Så det kan bli fågel, fisk eller mittemellan på 4-årskontrollen, man vet aldrig

 

[Keb71]

Måste ju dela med mig av en till rolig historia från en fyraårskontroll!
Min kollegas syskonbarn bodde vid tillfället i Kiruna och där är inte kyrkan av traditionell typ med långskepp och kyrktorn i
samma byggnad.

Barnet fick dock se en bild på en traditionell kyrka och sköterskan som inte kom från staden frågade barnet om hen visste vad det var för typ av hus?
Nope, inget svar...
Sköterskan: "Det är ett stort hus i sten, dit folk oftast går på helgerna och har trevligt och ibland sjunger de."
Barnet funderade och funderade och sa efter ett tag med glad uppsyn: "Ferrum!!!"
Ferrum var "stadshotellet" - stor tegelbyggnad med dans och nattklubb!

 

[Rosett]

Alltså barn är olika tänker jag! Många, många barn är ju försiktiga/obekväma i nya situationer och med nya människor och blir då inte så samarbetsvilliga tänker jag.

Vår dotter är väldigt framåt, social och orädd samt älskar att få uppmärksamhet och uppgifter av alla dess slag. Våra BVC-, läkar- och tandvårdsbesök blir således oerhört okomplicerade. Hon gör allt de ber om och mer därtill. Vi har varit massor hos tandläkaren pga olyckor mot tänderna och hon har varit lika medgörlig sen start (såklart utefter vad hon klarar av utifrån ålder). Nu på första och vanliga 3-års tandvårdskontrollen låg hon stilla i sin pappas famn och gapade så fort en tandsköterska eller tandläkare kom in i rummet. De tog röntgenbilder och allting utan problem, hon bara gapade och följde instruktioner. De kunde även ta bort tandsten utan problem. Obs, personalen var mycket imponerade så det lät väldigt ovanligt att så små barn betedde sig såhär hos tandläkaren. Det är likadant när vi besöker sjukvård och akuten för tex olyckor. Hon tycker nästan det är kul och stimulerande att få fokus, det är något nytt och spännande och hon har chans att få massa positiv uppmärksamhet. Då liksom är hon som en stjärna och låter läkare klämma, dra, skrubba etc i sår utan vidare. Hon älskar även att ta sprutor, både inför och efter (med ultrakort "aaaaj!!" under sticket). Vi ska till logoped nästa vecka och när jag berättar om detta så vet jag att hon kommer tycka det ska bli jättekul, spännande och något hon kommer längta till och sen vara laddad när vi är där och sannolikt delta fint!

Det är klart vi förbereder henne inför besök etc men inte in absurdum. Det är inte heller så beroende av att de vi träffar är dunderkompetenta på relation och samspel, vi har träffat både och inom vården. Det går oftast ungefär lika bra ändå, men såklart ännu bättre om personerna är duktiga med barn. Det jag menar är att min dotter är såhär av sig själv, inte pga något vi gör, och jag får uppfattningen utifrån våra möten i vården att hon sticker ut en del i detta. Även när jag hör hur mina vänner har det periodvis under vissa besök, där barnen kanske också har större behov av att personerna de tråffar är flexibla och duktiga på bemötande (rimligt! Det är ju något nytt och konstigt för barnen!). Obs, vill också tydligt framhäva att de här dragen hos min dotter blir en styrka och underlättar i vissa situationer (som de här beskrivna) - men att vara väldigt orädd, kasta sig ut, älska nytt och därför behöva mkt stimulans/variation hela tiden etc också är ganska utmanande drag i andra sammanhang och i andra delar av föräldraskapet! Så tänker jag att de flesta personlighetsdrag hos barn är, ibland ställer de till problem och ibland blir de en styrka eller något bra.

Så, nej, vi har inte samma problem som er MEN det jag vill ha sagt är att jag tror inte det ligger i något ni föräldrar gör utan kanske snarare hur ert barn är, temperamentmässigt. Jag tycker det låter som väldigt rimliga barnbeteenden.

Är hon så med alla människor eller bara med vårdpersonal?
Tänker att det kan inte vara helt bra att hon inte sätter gränser, finns folk som kan utnyttja det.
Obs säger inte att det är hennes ansvar om nån går över gränsen men det är ju bra om även barn kan och vill sätta gränser för sin egen självkänslas skull.

 

[cherie]

Är hon så med alla människor eller bara med vårdpersonal?
Tänker att det kan inte vara helt bra att hon inte sätter gränser, finns folk som kan utnyttja det.
Obs säger inte att det är hennes ansvar om nån går över gränsen men det är ju bra om även barn kan och vill sätta gränser för sin egen självkänslas skull.

Haha, min dotter kan verkligen sätta gränser om hon inte vill nåt! Minst sagt... Men allt hon tycker är kul och spännande (vilket är mycket) är hon pepp på! Särskilt om hon får stå i fokus. Hon tycker alltså det är jätteroligt att gå till tandläkaren, läkare, ta spruta etc för det är nytt, spännande och det händer ju saker som inte är vardag! Hon är orädd och nyfiken och saknar liksom lite konsekvenstänk eller insikt om att saker kan vara farliga/läskiga/obehagliga så i sådant behöver jag definitivt ge henne stöd i för att undvika olyckor eller andra faror. Hon är ett barn som absolut hade följt med en okänd vuxen om denna var trevlig och snäll och sökte kontakt och interagerade vänligt med henne en stund tex. Hon är ett barn som rusar rakt ut i vägen, springer långt bort från oss föräldrar utan att ha koll på var vi är (ibland), kastar sig ut för höga höjder, branta rutschkanor, bygger torn av möbler att klättra på för att nå sånt hon vill ha etc etc. Hennes temperament är en fördel i vårdsammanhang men en nackdel i andra, där hon i andra sammanhang definitivt behöver mycket stöd från oss föräldrar.

 

[WildWilma]

Vår dotter ät så extremt blyg med främmande vuxna att det känns rätt hopplöst att lyckas få henne att göra något alls om hon inte får en stund på sig att släppa blygheten först.

Hon kan inte prata med någon annan vuxen än oss eller förskolepersonalen utan att få lite tid på sig. Det låser sig totalt. Inte ens far- och morföräldrar kan hon prata med den första stunden vi träffar dem.

BVC sköterskan har ju förstått detta och henne har hon träffat lite oftare nu så nu förhoppning är att hon får börja med de saker som inte kräver att hon pratar så lossnar det säkert.

Hos tandläkaren är vi rätt handfallna. Ju mer de försöker att ställa sig in desto blygare blir hon. Hon skulle nog behöva minst 30 minuter där på sig för att det ska lossna men den tiden har de ju inte. Ingen muta i världen kan få henne att öppna munnen om hon låser sig i blyghet.

Jag var lite likadan (kanske ännu värre)så jag vet ju att det blir bättre med åldern och att hon behöver utmanas lagom mycket. Jag vägrade prata med personal på en förskola jag bytte till i ungefär den här åldern. Jag sa inte ett ord till personalen på 1 år, men kompisarna pratade jag med.

 

[Scata]

Way back when det var fyraarskontroll for min forsta telning vagrade han sitta sjalv, vagrade svara pa skoterskans fragor, (den mest sociala ungen i varlden som pratade sonder vem som helst helt utan urskiljning) vagrade rita en gubbe ... Nar jag, lite trott, sa, "Sa fort du ritat en gubbe kan vi aka hem" muttrade han mycket surt, "Jag kan val skriva gubbe har, men ritar gor jag inte!"
Han (larde sig lasa fran 5 myror ar fler an 4 elefanter) skrev gube och sa var han klar ... med armarna i kors med en klart overlagsen blick pa skoterskan.

Nar hon oroade sig for hans utveckling om han inte kunde rita en "huvudfoting" bestamde jag mig for att det inte var helt nodvandigt sa det blev ingen mer 4ars kontroll och han blev bra han med.

Å det påminner SÅ mycket om mitt mycket självständiga barn med en vilja av stål.
Om inte människan på BVC eller liknande var "normal", avslappnad och behandlade mitt barn som vid vilket bemötande som helst, så blev det tvärstopp.
Jag var tydligen likadan enligt kära mor. Då utspelade sig följande:
Kan du rita en gubbe? -Nej!
Kan du rita något? - Ja...
Vad vill du rita då? - Jag ska rita en skåp! (och det gjorde jag tydligen )

Jag valde också att ignorera BVC med mitt barn, jag anser faktiskt att det bara är en "statistik-instans". Allt jag frågade om var "normalt" (även när det visade sig att det var kolik och hjälp fanns att få... ).

 

[hastflicka]

Å det påminner SÅ mycket om mitt mycket självständiga barn med en vilja av stål.
Om inte människan på BVC eller liknande var "normal", avslappnad och behandlade mitt barn som vid vilket bemötande som helst, så blev det tvärstopp.
Jag var tydligen likadan enligt kära mor. Då utspelade sig följande:
Kan du rita en gubbe? -Nej!
Kan du rita något? - Ja...
Vad vill du rita då? - Jag ska rita en skåp! (och det gjorde jag tydligen )

Jag valde också att ignorera BVC med mitt barn, jag anser faktiskt att det bara är en "statistik-instans". Allt jag frågade om var "normalt" (även när det visade sig att det var kolik och hjälp fanns att få... ).

BVC kan nog vara bra, men nar man har barn som uppenbarligen kan ... men vagrar for att personalen inte kan behandla dem som vilken person som helst utan pratar mer med foraldern an barnet kan jag tycka att de gor mer skada an nytta.

Barnet ... nu vuxen, ar precis lika dan fortfarande. Han vill INTE "upptrada" alls. Som han sager, "Jag ar inte nagon cirkus elefant som gor konster for publik". Jag misstanker att jag var likadan. Min mamma bara skakade sorgset pa huvudet nar jag fragade sa jag misstanker att jag var riktigt besvarlig och KRAVDE respekt.

Att inte prata "nedat" till barnet (mina tva forsta vagrade allt nar nagon gjorde det, och i tredje klass borjade min aldsta saga, "Prata inte om mig i tredje person" om man rakade gora det nagon gang. Det larde sig nummer tva och fortsatte ungefar vid samma alder. Den yngste fragade vad det betydde ... och i kindergarten forklarade han for sin froken hur oforskamt det ar.

 

[Islandshästryttare]

Jag har fått berättat av mina föräldrar att jag på något sån kontroll när jag var barn visade mig väldigt ekonomiskt medveten redan då och krävde en krona per uppgift jag skulle göra annars vägrade jag att utföra det. Detta var för länge sen när man faktiskt hade riktiga pengar i större utsträckning än idag när man betalar det mesta med kort. Tydligen hade min mamma fått hala upp en tia ur plånboken och ge mig innan jag gjorde något alls.

Ts jag tänker att barn är barn och de vill inte alltid göra det som de blir tillsagda men tycker du har fått många bra tips i tråden redan. Ville bara dela med mig av detta.