Syskon?

[Tonto]

Så var det för mig och min bror. Det skiljer 21 månader mellan oss. Vi lekte säkert ibland med av det jag minns var det mest bråk och idag när vi är vuxna har vi ingen kontakt alls mer än att vi råkar vara hemma hos vår mamma samtidigt kanske en gång per år. Vi är helt enkelt för olika för att ha något som helst utbyte av varandra.

Min man däremot har en väldigt fin relation till sina två syskon (2,5 år äldre och 3 år yngre) och jag hoppas det är en sådan relation mina barn kommer få med varandra i framtiden.

För mig och mina syskon med, inget utbyte som barn/ungdom och har inte ens telefonnumret till ena syskonet (undviker aktivt syskonet med) det andra syskonet har jag lite kontakt med ibland. Upplever faktiskt att mina föräldrar hade mått bättre om de haft färre barn.

 

[karamelldrottningen]

Jag tror jag glamouriserar fler barn. När jag var liten var jag lite avis på de som hade syskon. Jag har ju alltid varit själv liksom och även fast det har funnits nära vänner så är det inte riktigt samma sak.
Önskade mig en lillasyster men hade en kompis i samma trapp vi bodde i ett tag och henne kallade jag syster.
Numer tänker jag nog annorlunda. Finns för- och nackdelar med allt.
Sedan har jag en god relation till släkten på ett annat sätt än jag tror många kanske har idag.
Känner mig heller väldigt sällan själv och det har nog att göra med att jag är så van vid att vara själv. Mamma som jobbade mer än heltid.
Och även känslan av att jag kan bli vad jag vill har alltid fått support från min mamma. Hade hon haft fler barn hade hon nog inte kunnat satsa så på mig.
En nackdel kan vara att jag aktivt fått jobba på att dela med mig av saker. För vissa kommer det mer naturligt men jag ser det inte lika snabbt som andra som är uppvuxna med syskon. För mig känns det mer naturligt att man gör sitt och lägger tillbaka sen när man är färdig. Och har noll problem ta sista kakan ur burken osv. Det som många verkar dra sig för. Ja men då får man väl baka nya kakor sen då vad är problemet liksom tänker jag

 

[karamelldrottningen]

Nu var inlägget ovan mer från mitt perspektiv. Oavsett så formar ens uppväxt en och det ena är inte mer rätt än det andra. Viktiga är att föräldrarna verkligen vill ha mer än ett barn och inte att det ska vara pga nån mossig norm att det minsann ”ska vara så”

 

[Roheryn]

Jag vet att det inte är för alla, men jag växte upp med en sju år äldre bror.

Visst behövde jag bara hänga med på hans grejer (fotbollsträningar, handboll och matcher) när jag var liten, men när jag blev äldre minskade ju det och sen (han gjorde lumpen när jag var 12) flyttade han.

Jag älskar min bror och är så glad över att ha ett syskon!

Mitt eget barn blir fyra och först nu har jag börjat tänka på en tvåa. Jag vill helt enkelt ha tid emellan.

…och jag växte upp med en sju år yngre bror

Jag kan inte säga att jag i stunden, som sjuåring, var överförtjust i att få ett yngre syskon, men för mig som introvert med behov av mycket egen tid och mitt eget ”space” var det bästa sättet att ha syskon! Vi var ju aldrig riktigt i behov av samma sak samtidigt, så det kändes som om föräldrarna fanns där för oss båda, precis lika mycket som de funnits för mig som ensambarn. Även om vi kanske som syskon inte stod varandra så nära som de som är närmare i ålder, iaf inte som barn. Och jag flyttade hemifrån när han var tolv. Nu, som vuxna, tror jag åldersskillnaden spelar mindre roll.

För mina föräldrar var det inte ett aktivt val att ha barn med långt mellanrum - det bara blev så eftersom de hade svårt att få barn, problematik med flera missfall etc. Men jag tror att framförallt mamma i efterhand var väldigt nöjd med hur det blev - hon var liksom aldrig en stressad småbarnsmamma, utan fick ett barn i taget och hade ganska gott om tid för oss.

 

[Kilauea]

…och jag växte upp med en sju år yngre bror

Jag kan inte säga att jag i stunden, som sjuåring, var överförtjust i att få ett yngre syskon, men för mig som introvert med behov av mycket egen tid och mitt eget ”space” var det bästa sättet att ha syskon! Vi var ju aldrig riktigt i behov av samma sak samtidigt, så det kändes som om föräldrarna fanns där för oss båda, precis lika mycket som de funnits för mig som ensambarn. Även om vi kanske som syskon inte stod varandra så nära som de som är närmare i ålder, iaf inte som barn. Och jag flyttade hemifrån när han var tolv. Nu, som vuxna, tror jag åldersskillnaden spelar mindre roll.

För mina föräldrar var det inte ett aktivt val att ha barn med långt mellanrum - det bara blev så eftersom de hade svårt att få barn, problematik med flera missfall etc. Men jag tror att framförallt mamma i efterhand var väldigt nöjd med hur det blev - hon var liksom aldrig en stressad småbarnsmamma, utan fick ett barn i taget och hade ganska gott om tid för oss.

Min bror är 5,5 år äldre än mig och vi har betydligt bättre relation som vuxna än som barn (även om vi hade ok relation då med, vi lekte osv).

 

[Roheryn]

Min bror är 5,5 år äldre än mig och vi har betydligt bättre relation som vuxna än som barn (även om vi hade ok relation då med, vi lekte osv).

Ja, det är nog så med oss också, att vi har mer utbyte av varandra som vuxna än under uppväxten. Med 7 års åldersskillnad lekte vi aldrig, men vi var ju där, delade uppväxt i samma familj och samexisterade på ett naturligt och trevligt vis. Personligen tycker jag att det där med att syskon ska leka tillsammans är överskattat - i stort sett alla barn hittar liksom lekkamrater ändå, och jag tror inte alls det är avgörande för vilken relation man får i vuxen ålder.

Idag är jag glad och nöjd med att ha en bror, men att ha ett syskon är inte livsavgörande för mig eller det som på något vis definierar mig. Han finns och jag tycker om honom, men hade jag varit ensambarn hade jag förmodligen trivts med det också. Själv har jag ett barn, min bror har tre (med 21 månader mellan första och andra, och 5½ år mellan andra och tredje). Jag vet att de tyckte det var kämpigt med de två första, ettan var kolikbarn och tvåan kom ju ändå relativt tätt inpå. Tredje var "piece of cake"

 

[miumiu]

Jag känner att jag är i nåt slags konstigt limbo där jag på ett sätt i allra högsta grad har syskon (två äldre halvsystrar), men att det aldrig liksom "räknats" (och ja, folk har sagt precis så till mig) eftersom vi inte har växt upp tillsammans. Så jag är väl vad man kallar för ett praktiskt endabarn, även om jag känner stor kärlek och samhörighet med mina systrar.

Har dock aldrig lidit nämnvärt av att vara själv. Har rentutav känt att det har varit rätt skönt ibland. Var nog runt 4-5 år då kompisar började få syskon och då var jag nog lite avis ett tag, men det gick ju över. Däremot har jag sörjt, alltså verkligen känt stor sorg över att inte få växa upp med dom syskonen som jag faktiskt har.

Min sambo har en fem år äldre helbror. Dom har inte heller växt upp tillsammans dock, av den anledningen att storebrorsan försökte slå ihjäl min sambo när dom hade mammavecka (skilda föräldrar) så dom delade helt sonika på bröderna. Dom har en helt ok relation idag dock.

 

[AlltidElegant]

Jag har en lättsam och glad unge på dryga året. Han äter bra, sover oftast bra och är orimligt glad. Jag kan räkna på ena handens fingrar gångerna det har känts sjukt jobbigt och sömnbristen varit total.

Med den turen har det ju varit mycket enklare att vara förälder än jag trodde.

Jag är lite sugen på ett syskon. Men är samtidigt livrädd. Hur mycket jobbigare är det egentligen med två? Man kan ju omöjligt anpassa efter både samtidigt. Kommer jag bara vara stressad, trött och ha dåligt samvete med barnen när inte både kan få sina behov uppfyllda. Den berömda tvåbarnschocken….

En till faktor är att både jag och sambon är äldre. Vi fick göra två försök med IVF för att få första barnet så vill vi ha syskon är det dax att försöka rätt snart.

Jag väntar syskon nummer 2 nu och jag fattar att det kommer att bli galet till en början men annars känner jag mig faktiskt helt lugn. Sonen som är 3 har fått "tillräckligt med tid" med oss föräldrar och gjort saker osv så tänker att han är helt redo för ett syskon till nästa år när han blir 4 då. Tror mycket att det är nyckeln, att syskonet som redan finns skall vara moget för ett syskon så att lillasyskonet inte "stjäl" av tiden så att säga så att den stora måste bli stor fort, det ser jag ofta att det stressas med napp och blöja och liknande för att man inte vill ha två blöjbarn samtidigt osv. Hemskt och tråkigt.

Vår son är helt inne på att vi skall få en bäbis och att det är en "systerbrother" (RUL och kön får vi veta nu i november)

 

[Sleepan]

Jag väntar syskon nummer 2 nu och jag fattar att det kommer att bli galet till en början men annars känner jag mig faktiskt helt lugn. Sonen som är 3 har fått "tillräckligt med tid" med oss föräldrar och gjort saker osv så tänker att han är helt redo för ett syskon till nästa år när han blir 4 då. Tror mycket att det är nyckeln, att syskonet som redan finns skall vara moget för ett syskon så att lillasyskonet inte "stjäl" av tiden så att säga så att den stora måste bli stor fort, det ser jag ofta att det stressas med napp och blöja och liknande för att man inte vill ha två blöjbarn samtidigt osv. Hemskt och tråkigt.

Vår son är helt inne på att vi skall få en bäbis och att det är en "systerbrother" (RUL och kön får vi veta nu i november)

Och jag tror att det går lika bra att skaffa eventuella syskon inom ett år som 10 år senare. Alla gör ju det som passar dem bäst och att det finns en nyckel har jag svårt att tro.

 

[AlltidElegant]

Och jag tror att det går lika bra att skaffa eventuella syskon inom ett år som 10 år senare. Alla gör ju det som passar dem bäst och att det finns en nyckel har jag svårt att tro.

Fast det är ju bevisat genom forskning att 3-4 år är den optimala åldern att få syskon just för att man behöver den egentiden och mognaden i sig själv. Tycker mig se det på många vänner, de flesta som har tätare har riktiga bråkstakar till storasyskon där man märker att dom vill vara små och klänga på sina föräldrar och syskonet blir behandlat lite hur som pga att föräldrarna måste vakta den stora lika mycket som lilla så att säga. Men jag vet inte, vår son är före sin ålder och väldigt verbal så det skulle säkerligen fungerat att få ett syskon tidigare också

 

[Imogen]

Jag väntar syskon nummer 2 nu och jag fattar att det kommer att bli galet till en början men annars känner jag mig faktiskt helt lugn. Sonen som är 3 har fått "tillräckligt med tid" med oss föräldrar och gjort saker osv så tänker att han är helt redo för ett syskon till nästa år när han blir 4 då. Tror mycket att det är nyckeln, att syskonet som redan finns skall vara moget för ett syskon så att lillasyskonet inte "stjäl" av tiden så att säga så att den stora måste bli stor fort, det ser jag ofta att det stressas med napp och blöja och liknande för att man inte vill ha två blöjbarn samtidigt osv. Hemskt och tråkigt.

Vår son är helt inne på att vi skall få en bäbis och att det är en "systerbrother" (RUL och kön får vi veta nu i november)

Tror inte att första barnet ska ha fått ”tillräckligt med tid” med föräldrarna på egen hand har något med saken att göra. Alls. En treåring har inte perspektivet eller uppfattningen att den har ”gjort saker”.

För vissa barn blir det kaos att få syskon, för andra går det hur bra som helst från första stund. Oavsett hur gamla de är. Finns knappast någon universalnyckel.

 

[Sleepan]

Fast det är ju bevisat genom forskning att 3-4 år är den optimala åldern att få syskon just för att man behöver den egentiden och mognaden i sig själv. Tycker mig se det på många vänner, de flesta som har tätare har riktiga bråkstakar till storasyskon där man märker att dom vill vara små och klänga på sina föräldrar och syskonet blir behandlat lite hur som pga att föräldrarna måste vakta den stora lika mycket som lilla så att säga. Men jag vet inte, vår son är före sin ålder och väldigt verbal så det skulle säkerligen fungerat att få ett syskon tidigare också

Alla har ju dock inte den tiden eller möjligheten. Att låta det gå den perfekta tiden.
Men skönt att det löste sig så bra för er. Att ni kunde planera så bra

 

[AlltidElegant]

Tror inte att första barnet ska ha fått ”tillräckligt med tid” med föräldrarna på egen hand har något med saken att göra. Alls. En treåring har inte perspektivet eller uppfattningen att den har ”gjort saker”.

För vissa barn blir det kaos att få syskon, för andra går det hur bra som helst från första stund. Oavsett hur gamla de är. Finns knappast någon universalnyckel.

Har du läst någon barnpsykologi på högre nivå alls? Det har jag och det du skriver är ju helt osant. En 3 åring har absolut koll på vad den gjort, däremot kan fantasi gärna blandas in tillsammans med olika minnen.

 

[AlltidElegant]

Alla har ju dock inte den tiden eller möjligheten. Att låta det gå den perfekta tiden.
Men skönt att det löste sig så bra för er. Att ni kunde planera så bra

Ja det tog sig nästan på pricken när vi ville. Så ja, vi är tacksamma.

 

[gulakatten]

Men jag vet inte, vår son är före sin ålder och väldigt verbal så det skulle säkerligen fungerat att få ett syskon tidigare också

Ja eller så kanske det blir jättejobbigt för ert barn att få ett syskon. Det vet ni ju inte förrän tvåan är här och det gått en tid . Att ert barn är glad just nu för ett syskon betyder ju väldigt lite: han kan ju knappast förstå exakt vad det innebär att få ett småsyskon.

 

[Imogen]

Fast det är ju bevisat genom forskning att 3-4 år är den optimala åldern att få syskon just för att man behöver den egentiden och mognaden i sig själv. Tycker mig se det på många vänner, de flesta som har tätare har riktiga bråkstakar till storasyskon där man märker att dom vill vara små och klänga på sina föräldrar och syskonet blir behandlat lite hur som pga att föräldrarna måste vakta den stora lika mycket som lilla så att säga. Men jag vet inte, vår son är före sin ålder och väldigt verbal så det skulle säkerligen fungerat att få ett syskon tidigare också

Vilken forskning visar på att det i modern tid är optimalt med 3-4 år mellan barnen för det äldre barnets skull?

Min då fyraåring blev storasyster förra året. Givetvis var det mycket lättare för oss ur många praktiska perspektiv då hon var mer självgående än när vår son blev storebror som tvååring. Men det är ju inte samma sak som att det är bättre för syskonet,

 

[Guldaskig]

Jag väntar syskon nummer 2 nu och jag fattar att det kommer att bli galet till en början men annars känner jag mig faktiskt helt lugn. Sonen som är 3 har fått "tillräckligt med tid" med oss föräldrar och gjort saker osv så tänker att han är helt redo för ett syskon till nästa år när han blir 4 då. Tror mycket att det är nyckeln, att syskonet som redan finns skall vara moget för ett syskon så att lillasyskonet inte "stjäl" av tiden så att säga så att den stora måste bli stor fort, det ser jag ofta att det stressas med napp och blöja och liknande för att man inte vill ha två blöjbarn samtidigt osv. Hemskt och tråkigt.

Vår son är helt inne på att vi skall få en bäbis och att det är en "systerbrother" (RUL och kön får vi veta nu i november)

Vilket märkligt inlägg. Det fungerar såklart olika för alla beroende på personligheter hos barnen och föräldrarna. Tror inte det finns någon nyckel till den perfekta kombinationen mellan syskon oavsett hur stor eller liten ålderskillnad det är.

Tillägg: Ni har ju heller ingen aning om hur ert barn kommer reagera på att bli syskon förrän bebis väl är här och har funnits några månader i ert liv

 

[Imogen]

Har du läst någon barnpsykologi på högre nivå alls? Det har jag och det du skriver är ju helt osant. En 3 åring har absolut koll på vad den gjort, däremot kan fantasi gärna blandas in tillsammans med olika minnen.

Nu menade jag ju kanske inte att en treåring skulle vara omedveten om vad den gör och har gjort. Utan perspektivet att en treåring inte exempelvis skulle bli svartsjuk på ett yngre syskon eftersom den ”gjort saker” innan syskonet kom.

Känns som att kurser i barnspsykologi på högre nivå landar lite fel om deltagarna går därifrån i tron om att de har ”nyckeln” till vad som är optimalt utan egen erfarenhet.

Min bästa vän är barnpsykolog och har mer än 10 års erfarenhet som kurator mot yngre åldrar. Hon valde medvetet att ha mindre än två år mellan sina barn. Vi var gravida med barn nr 2 samtidigt och pratade då mycket om hur olika åldersskillnader kan påverka olika saker. Inte en gång har hon sagt något om någon optimal ålder utan tvärtom har vi diskuterat vad många olika faktorer kan komma att spela roll och att det inte går att avgöra. Och att barnets personlighet är överhängande det mesta. Det är väl kanske det som händer när teoretisk kunskap omsätts i verklighet

 

[AlltidElegant]

Nu menade jag ju kanske inte att en treåring skulle vara omedveten om vad den gör och har gjort. Utan perspektivet att en treåring inte exempelvis skulle bli svartsjuk på ett yngre syskon eftersom den ”gjort saker” innan syskonet kom.

Känns som att kurser i barnspsykologi på högre nivå landar lite fel om deltagarna går därifrån i tron om att de har ”nyckeln” till vad som är optimalt utan egen erfarenhet.

Min bästa vän är barnpsykolog och har mer än 10 års erfarenhet som kurator mot yngre åldrar. Hon valde medvetet att ha mindre än två år mellan sina barn. Vi var gravida med barn nr 2 samtidigt och pratade då mycket om hur olika åldersskillnader kan påverka olika saker. Inte en gång har hon sagt något om någon optimal ålder utan tvärtom har vi diskuterat vad många olika faktorer kan komma att spela roll och att det inte går att avgöra. Och att barnets personlighet är överhängande det mesta. Det är väl kanske det som händer när teoretisk kunskap omsätts i verklighet

Nej det menade inte jag heller utan mer att barnet har rätt att utforska och testa på livet med full uppmärksamhet.

Ja alltså bara för att man är psykolog behöver man ju inte vara bra på sitt arbete och jag vet många som skaffar barn tätt för att ”bli av med småbarnsåren” snabbt och sen kunna fokusera på annat liksom. Det är väl också en taktik.

 

[gulakatten]

Ja alltså bara för att man är psykolog behöver man ju inte vara bra på sitt arbete och jag vet många som skaffar barn tätt för att ”bli av med småbarnsåren”

Du menar att @Imogen s vän är dålig på sitt arbete för att hon fick barn tätt?