Syskon?

[vemsomhelst123]

Hörni - jag blir så glad av att läsa era kloka och nyanserade inlägg om känslor och kärlek till era barn och funderingar kring syskon @cherie och @Pellegnillot.
Tänk om era tankar kunde nå långt in i stugorna. Det finns så många som dömer och förminskar och skäms och mår skit osv - men så kommer ni och bara äger hela resonmanget. Tack!

(jag som aldrig behövde fråga mig själv om syskon eftersom jag fick två första gången)

Jag håller med. Så många gånger jag fått höra att barnet behöver ett syskon… jag tar inte åt mig så mycket men det hade ju kunnat vara så att vi faktiskt inte kan få ett syskon (vi har inte försökt så det vet vi ju inte). Eftersom barn är ett så icke-känslomässigt ämne för mig (vi råkade få en hoppsan) så går jag ofta in i de diskussionerna, och herregud vad människor dömer. Har oxå många i min närhet som haft svårt med första och/eller andra och det verkar helt fruktansvärt jobbigt, dels för en själv men också för alla gränslösa människor och känslan av att man inte ”får klaga” för man har mycket annat.

 

[vemsomhelst123]

Exakt så. Det känns orättvist att treåringen fått en annan mamma nu än den han hade innan han fick syskon. En mamma som nu är vassare och har mindre ork och tålamod, och en som inte är lika närvarande. Idag satte jag, precis som varje förmiddag, storebror framför tvn för att bebisen skulle kunna få sova en stund i bärselen. När bebisen somnat hör jag storebror inifrån tvrummet:

"Titta blå tåget mamma!
Titta blå tåget mamma!
... Mamma?"

Och allt jag kunde göra var att stå i dörröppningen och tyst säga "ja jag ser, det blå tåget!" Och sedan smyga därifrån för annars hade bebisen vaknat. Och allt jag ville göra var att sätta mig bredvid honom och prata om tågen. Det var som en kniv i magen.

Jag höjde rösten åt honom fler gånger under bebisens första två månader än vad jag gjort tidigare i hela hans liv sammanlagt. Att plötsligt ofta se sitt barn som jobbigt när man tidigare mestadels haft det mysigt och kul, det är väldigt svårt att hantera tycker jag, när jag vet att det beror bara på mig. Det gör ont att ha tappat det sättet du ser ditt barn.

Något positivt är att pappan och treåringen kommit varandra lite närmare. Han var på inget sätt frånvarande tidigare men jag har varit hemma mest med barnet och de hade väl sällan gjort saker på egen hand så som de fått lov att börja göra nu. Han har fått hitta sina egna strategier och tänkt ut hur man löser olika situationer på bästa sätt, vilket han tidigare mest hade fått serverat av mig. Han har hittat mer lekfullhet i hans föräldraskap nu så det är fint.

De två första åren i storebrors liv var de bästa i mitt liv. Jag trivdes fantastiskt bra som mamma. Jag älskade det och det fanns inte på kartan att det skulle vara sista barnet, jag var inte klar. Jag tror inte vi tänkte så mycket utan vi var liksom inställda på att vi skulle ha fler barn. Det var nog först när jag blivit gravid och började må dåligt och inte hade någon ork kvar som det slog mig att det här kommer att påverka mitt första barn på ett negativt sätt. Då kände jag för första gången att jag inte räckte till för mitt barn. Det var då jag började tänka på olika situationer om dagarna som "tänk att ha en bebis på detta?!" Till exempel när treåringen tog 1,5 timme att lägga varje kväll, eller när han totalt bröt ihop på öppna förskolan. "Vad sjutton skulle jag göra om jag dessutom hade en bebis nu?" Det var väl tyvärr först då jag faktiskt insåg hur stor omställning det skulle bli att ha två barn och fortfarande bara vara en mamma. Och började inse hur dåligt min stresskänslighet skulle klara det.

Innan jag blev gravid med barn nummer två hade jag nog varit ganska inställd på att det nog skulle bli jobbigt till en början men att det helt säkert skulle vara värt det i slutändan. Men då var jag på en plats där jag räckte till.

Tack Och lycka till i ert beslut. Jag lider med er, så otroligt svårt.

Jag har svårt att tro att det påverkar ditt barn på ett negativt sätt. Förstår hur du menar men i den åldern är de ju oxå stora nog att kunna processa och fixa att inte alltid vara prio 1. Jag kan snarare oroa mig åt andra hållet för mitt ensambarn(3,5) som servas lite för mycket med allt och ser sig själv som universums mittpunkt. Det är ju härligt men kanske inte det bästa

 

[jeennnnyy]

Hörni - jag blir så glad av att läsa era kloka och nyanserade inlägg om känslor och kärlek till era barn och funderingar kring syskon @cherie och @Pellegnillot.
Tänk om era tankar kunde nå långt in i stugorna. Det finns så många som dömer och förminskar och skäms och mår skit osv - men så kommer ni och bara äger hela resonmanget. Tack!

(jag som aldrig behövde fråga mig själv om syskon eftersom jag fick två första gången)

För att nyansera diskussionen skulle jag dock vilja tillägga att jag inte är säker på att barn har behov av 100% fokus och att man som förälder alltid tänker att de är älskvärda personer.

Mitt stora barn har självklart fått stå tillbaka endel sen han fick syskon, och mitt minsta har aldrig fått ”njuta” av att vara ensambarn. Jag tycker inte de är underbara hela tiden, jag tappar det på dem minst varannan dag, det är ofta kaos, men på det stora hela tror jag ändå att mina barn har större glädje av varandra än av vad de hade haft av att vi bara skaffat ett barn och jag då varit en mer underbar och lugn mamma

Vill på inget sätt förringa era tankar och känslor (känner något liknande inför en ev. trea..) vill bara addera ett annat perspektiv

 

[Voeux]

Min egen högst personliga tanke är att man nog ska släppa vad som eventuellt är bra eller inte för barnet. Att ha ett syskon, flera syskon eller att få fullt fokus på sig själv. Vissa får fantastiska syskonrelationer, andra inte, vissa behöver mer fokus, andra inte. Man har ju absolut ingen aning i förväg. Om man själv, som förälder, vill ge sitt barn odelad uppmärksamhet eller ett syskon så kan man ju välja därefter. Ens idéer och tankar om vad man tror blir bäst får styra. Bättre än så kan man ju inte göra? Men vad barnet ev. vill eller inte vill, mår bäst av, vet man ju inte. Pratade nyligen med en vän som är ensambarn, hon har älskat det och vill bara ha ett eget barn för att ge sitt barn samma uppväxt. Själv hade jag syskon och vill gärna ge mina barn den uppväxten. Jag älskar mina syskon. Samtidigt har mina föräldrar en dålig, eller helt bruten, relation med sina.

 

[Voeux]

Jag håller med. Så många gånger jag fått höra att barnet behöver ett syskon… jag tar inte åt mig så mycket men det hade ju kunnat vara så att vi faktiskt inte kan få ett syskon (vi har inte försökt så det vet vi ju inte). Eftersom barn är ett så icke-känslomässigt ämne för mig (vi råkade få en hoppsan) så går jag ofta in i de diskussionerna, och herregud vad människor dömer. Har oxå många i min närhet som haft svårt med första och/eller andra och det verkar helt fruktansvärt jobbigt, dels för en själv men också för alla gränslösa människor och känslan av att man inte ”får klaga” för man har mycket annat.

Har också vänner som gått igenom allt från en rad missfall till IVF för att få sin första, och så fort den är där kommer frågan om nästa och argumentet att det är ”bra för barnet” att få syskon…

 

[miumiu]

Min egen högst personliga tanke är att man nog ska släppa vad som eventuellt är bra eller inte för barnet. Att ha ett syskon, flera syskon eller att få fullt fokus på sig själv. Vissa får fantastiska syskonrelationer, andra inte, vissa behöver mer fokus, andra inte. Man har ju absolut ingen aning i förväg. Om man själv, som förälder, vill ge sitt barn odelad uppmärksamhet eller ett syskon så kan man ju välja därefter. Ens idéer och tankar om vad man tror blir bäst får styra. Bättre än så kan man ju inte göra? Men vad barnet ev. vill eller inte vill, mår bäst av, vet man ju inte. Pratade nyligen med en vän som är ensambarn, hon har älskat det och vill bara ha ett eget barn för att ge sitt barn samma uppväxt. Själv hade jag syskon och vill gärna ge mina barn den uppväxten. Jag älskar mina syskon. Samtidigt har mina föräldrar en dålig, eller helt bruten, relation med sina.

Så kloka ord!

 

[Klura]

Exakt så. Det känns orättvist att treåringen fått en annan mamma nu än den han hade innan han fick syskon. En mamma som nu är vassare och har mindre ork och tålamod, och en som inte är lika närvarande. Idag satte jag, precis som varje förmiddag, storebror framför tvn för att bebisen skulle kunna få sova en stund i bärselen. När bebisen somnat hör jag storebror inifrån tvrummet:

"Titta blå tåget mamma!
Titta blå tåget mamma!
... Mamma?"

Och allt jag kunde göra var att stå i dörröppningen och tyst säga "ja jag ser, det blå tåget!" Och sedan smyga därifrån för annars hade bebisen vaknat. Och allt jag ville göra var att sätta mig bredvid honom och prata om tågen. Det var som en kniv i magen.

Jag höjde rösten åt honom fler gånger under bebisens första två månader än vad jag gjort tidigare i hela hans liv sammanlagt. Att plötsligt ofta se sitt barn som jobbigt när man tidigare mestadels haft det mysigt och kul, det är väldigt svårt att hantera tycker jag, när jag vet att det beror bara på mig. Det gör ont att ha tappat det sättet du ser ditt barn.

Något positivt är att pappan och treåringen kommit varandra lite närmare. Han var på inget sätt frånvarande tidigare men jag har varit hemma mest med barnet och de hade väl sällan gjort saker på egen hand så som de fått lov att börja göra nu. Han har fått hitta sina egna strategier och tänkt ut hur man löser olika situationer på bästa sätt, vilket han tidigare mest hade fått serverat av mig. Han har hittat mer lekfullhet i hans föräldraskap nu så det är fint.

De två första åren i storebrors liv var de bästa i mitt liv. Jag trivdes fantastiskt bra som mamma. Jag älskade det och det fanns inte på kartan att det skulle vara sista barnet, jag var inte klar. Jag tror inte vi tänkte så mycket utan vi var liksom inställda på att vi skulle ha fler barn. Det var nog först när jag blivit gravid och började må dåligt och inte hade någon ork kvar som det slog mig att det här kommer att påverka mitt första barn på ett negativt sätt. Då kände jag för första gången att jag inte räckte till för mitt barn. Det var då jag började tänka på olika situationer om dagarna som "tänk att ha en bebis på detta?!" Till exempel när treåringen tog 1,5 timme att lägga varje kväll, eller när han totalt bröt ihop på öppna förskolan. "Vad sjutton skulle jag göra om jag dessutom hade en bebis nu?" Det var väl tyvärr först då jag faktiskt insåg hur stor omställning det skulle bli att ha två barn och fortfarande bara vara en mamma. Och började inse hur dåligt min stresskänslighet skulle klara det.

Innan jag blev gravid med barn nummer två hade jag nog varit ganska inställd på att det nog skulle bli jobbigt till en början men att det helt säkert skulle vara värt det i slutändan. Men då var jag på en plats där jag räckte till.

Tack Och lycka till i ert beslut. Jag lider med er, så otroligt svårt.

Jag har ju skrivit lite i sommartråden om det men jag hade väldigt mycket lika tankar som du när min bebis hade kolik (och har fortfarande ibland). Fått hjälp med terapi och det psykologen påpekade är att jag inte ska vara så rädd/orolig för att min treåring blir ledsen, arg eller uttråkad ibland för att jag måste prioritera bebisen. Det är känslor som de kommer utsättas för många gånger genom livet om som är vårt jobb att guida dem igenom, och inte undvika. De behöver träna lite på det. Känslor är ju där hela tiden och alla känslor är viktiga.

Hjälper mig att tänka så iaf! Sen är det såklart viktigt att de får vara prio ibland och får sina behov uppfyllda, men sättet du skriver på får mig att tänka att du är en supermamma som gör allt för sina barn

 

[Pellegnillot]

Hörni - jag blir så glad av att läsa era kloka och nyanserade inlägg om känslor och kärlek till era barn och funderingar kring syskon @cherie och @Pellegnillot.
Tänk om era tankar kunde nå långt in i stugorna. Det finns så många som dömer och förminskar och skäms och mår skit osv - men så kommer ni och bara äger hela resonmanget. Tack!

(jag som aldrig behövde fråga mig själv om syskon eftersom jag fick två första gången)

Men oj! Vad glad jag blir.

Jag har svårt att tro att det påverkar ditt barn på ett negativt sätt. Förstår hur du menar men i den åldern är de ju oxå stora nog att kunna processa och fixa att inte alltid vara prio 1. Jag kan snarare oroa mig åt andra hållet för mitt ensambarn(3,5) som servas lite för mycket med allt och ser sig själv som universums mittpunkt. Det är ju härligt men kanske inte det bästa

Nja, jag tror faktiskt inte att man är stor nog att vid 3,5 år bli bemött med mindre värme och tålamod mot tidigare. Jag ser att han blir osäker om han får en stor reaktion från mig, och på ett eller annat sätt så påverkar det ju honom och skapar alarm i hans kropp. Jag tror generellt att vi ser treåringar som bra mycket större än vad de egentligen än. De är ju fortfarande små barn som behöver väldigt mycket stöd i att reglera och förstå sina känslor och barnen speglar sig i hur vi ser dem.

Min treåring tror absolut också att han är universums mittpunkt, men det tror jag bättre skulle hanteras med mer tydlighet och gränser från oss vuxna och inte genom stötvis få känslomässiga kallduschar. Problemet som jag ser det är inte att storasyskonet behöver börja anpassa sig och dela uppmärksamheten med ett syskon, utan problemet är om de vuxna under de stunder när stressen blir för hög upplevs av barnen som otrygga vilket nog är en vanlig känsla för barn när en vuxen "tappar det".

Men vi är ju helt klart olika känsliga också, både för stress och hur mycket vi tar åt oss av andras känslor.

För att nyansera diskussionen skulle jag dock vilja tillägga att jag inte är säker på att barn har behov av 100% fokus och att man som förälder alltid tänker att de är älskvärda personer.

Mitt stora barn har självklart fått stå tillbaka endel sen han fick syskon, och mitt minsta har aldrig fått ”njuta” av att vara ensambarn. Jag tycker inte de är underbara hela tiden, jag tappar det på dem minst varannan dag, det är ofta kaos, men på det stora hela tror jag ändå att mina barn har större glädje av varandra än av vad de hade haft av att vi bara skaffat ett barn och jag då varit en mer underbar och lugn mamma

Vill på inget sätt förringa era tankar och känslor (känner något liknande inför en ev. trea..) vill bara addera ett annat perspektiv

Jag hörde i någon podd förut om detta med att få ett till barn, att första månaderna är tuffa på många olika sätt - nya rutiner, hormonkrasch, sömnbrist, mycket stora känslor osv, men också för att bebisen inte har börjat "tillföra" så mycket än till familjen. Visst är bebisar underbara och gulliga och man smälter när de ler mot en men så värst "kul" är de ju inte, framför allt kanske om man är ett storasyskon. Som förälder kanske man känner att man fått många baksidor med att få ett till barn i familjen, men kanske inte fått se så mycket av fördelarna än. Jag känner väl att jag nog är lite där just nu. Att storasyskonet fått uppleva baksidorna med trötta, irriterade och stundvis väldigt stressade föräldrar men inte fått så mycket i utbyte av sitt syskon ännu.

 

[Pellegnillot]

Jag har ju skrivit lite i sommartråden om det men jag hade väldigt mycket lika tankar som du när min bebis hade kolik (och har fortfarande ibland). Fått hjälp med terapi och det psykologen påpekade är att jag inte ska vara så rädd/orolig för att min treåring blir ledsen, arg eller uttråkad ibland för att jag måste prioritera bebisen. Det är känslor som de kommer utsättas för många gånger genom livet om som är vårt jobb att guida dem igenom, och inte undvika. De behöver träna lite på det. Känslor är ju där hela tiden och alla känslor är viktiga.

Hjälper mig att tänka så iaf! Sen är det såklart viktigt att de får vara prio ibland och får sina behov uppfyllda, men sättet du skriver på får mig att tänka att du är en supermamma som gör allt för sina barn

Det är precis det jag känner att jag inte klarar av som förut, att guida barnet genom känslor och vara den trygga, varma vuxna. Jag är inte rädd för barnets känslor, jag är rädd att han ska få lov att handskas med dem på egen hand för att jag inte är emotionellt tillgänglig.

Vad bra att du fått strategier med dig från terapin som fungerar! Jag kan inte ens föreställa mig livet med kolikbebis... Jag inser ju att jag nog borde ta upp detta på nästa tid på bvc så att jag kanske får prata med någon. För ursäkta språket men fan vad jag och maken är ute på djupt vatten och simmar just nu.

Jag tänker också att vad många vi är som kämpar, och kämpar, och kämpar med jordens svåraste grej - att reglera sina egna känslor och inte sugas med in i kaoset.

Stanna upp. Känna. Acceptera. Släppa taget.

 

[cherie]

Nja, jag tror faktiskt inte att man är stor nog att vid 3,5 år bli bemött med mindre värme och tålamod mot tidigare. Jag ser att han blir osäker om han får en stor reaktion från mig, och på ett eller annat sätt så påverkar det ju honom och skapar alarm i hans kropp. Jag tror generellt att vi ser treåringar som bra mycket större än vad de egentligen än. De är ju fortfarande små barn som behöver väldigt mycket stöd i att reglera och förstå sina känslor och barnen speglar sig i hur vi ser dem.

Min treåring tror absolut också att han är universums mittpunkt, men det tror jag bättre skulle hanteras med mer tydlighet och gränser från oss vuxna och inte genom stötvis få känslomässiga kallduschar. Problemet som jag ser det är inte att storasyskonet behöver börja anpassa sig och dela uppmärksamheten med ett syskon, utan problemet är om de vuxna under de stunder när stressen blir för hög upplevs av barnen som otrygga vilket nog är en vanlig känsla för barn när en vuxen "tappar det".

Tack för du sätter ord på det, exakt såhär! I alla dina inlägg formulerar du dig och sätter ord exakt på hur jag resonerar och tänker kring samma saker. Men du gör det med mer klarhet än vad jag får fram. Kanske för att du befinner dig mitt i det, medan jag bara hypotiserar...

Som sagt, tack för att du delar med dig. Det är en jobbig känsla att stå ut med, det där med att inte orka vara den föräldern man vill. För man älskar ju sitt/sina barn, och vill vara den bästa för dem.

 

[cherie]

Hörni - jag blir så glad av att läsa era kloka och nyanserade inlägg om känslor och kärlek till era barn och funderingar kring syskon @cherie och @Pellegnillot.
Tänk om era tankar kunde nå långt in i stugorna. Det finns så många som dömer och förminskar och skäms och mår skit osv - men så kommer ni och bara äger hela resonmanget. Tack!

(jag som aldrig behövde fråga mig själv om syskon eftersom jag fick två första gången)

Och jag blev genuint glad av att läsa dina snälla ord, tack

 

[zassoo]

Det är precis det jag känner att jag inte klarar av som förut, att guida barnet genom känslor och vara den trygga, varma vuxna. Jag är inte rädd för barnets känslor, jag är rädd att han ska få lov att handskas med dem på egen hand för att jag inte är emotionellt tillgänglig.

Vad bra att du fått strategier med dig från terapin som fungerar! Jag kan inte ens föreställa mig livet med kolikbebis... Jag inser ju att jag nog borde ta upp detta på nästa tid på bvc så att jag kanske får prata med någon. För ursäkta språket men fan vad jag och maken är ute på djupt vatten och simmar just nu.

Jag tänker också att vad många vi är som kämpar, och kämpar, och kämpar med jordens svåraste grej - att reglera sina egna känslor och inte sugas med in i kaoset.

Stanna upp. Känna. Acceptera. Släppa taget.

Jag har definitivt upplevt samma under lillebrors första år. Och det som jag har fått acceptera är att det är JAG som måste förändras. Allt börjar med mig. Men fan vad svårt det är när man känner att man drunknar i allt som ligger på en och så ska man mitt i allt vara en trygg varm vuxen och lägga sina egna känslor och behov åt sidan. Och jag vill ju att mina barn lär sig hantera sina känslor mycket bättre än vad jag fick lära mig när jag var liten.

Det är säkert olika för alla, men för mig har det successivt blivit bättre ju äldre lillebror blir. Han är nu 13 månader och även om han fortfarande hänger i mina ben emellanåt och kräver att få vara i famnen så är det mil ifrån att ha en 5-månaders som är klistrad på en jämt och som inte kan roa sig själv knappt alls.

Parallellt med att han blivit äldre så har jag fått en del insikter och jobbar hela tiden med mig själv i förhållande till barnen. Ibland tappar jag det ändå men det är betydligt mer sällan.

Och ja, vi är många som kämpar. Och så tror vi att alla andra är så himla bra föräldrar och det är bara jag som är dum i huvudet och blir arg på min treåring trots att jag vet att det hade varit mycket mer effektivt att hitta på en lek för att hon ska borsta tänderna.

 

[vemsomhelst123]

Men oj! Vad glad jag blir.

Nja, jag tror faktiskt inte att man är stor nog att vid 3,5 år bli bemött med mindre värme och tålamod mot tidigare. Jag ser att han blir osäker om han får en stor reaktion från mig, och på ett eller annat sätt så påverkar det ju honom och skapar alarm i hans kropp. Jag tror generellt att vi ser treåringar som bra mycket större än vad de egentligen än. De är ju fortfarande små barn som behöver väldigt mycket stöd i att reglera och förstå sina känslor och barnen speglar sig i hur vi ser dem.

Min treåring tror absolut också att han är universums mittpunkt, men det tror jag bättre skulle hanteras med mer tydlighet och gränser från oss vuxna och inte genom stötvis få känslomässiga kallduschar. Problemet som jag ser det är inte att storasyskonet behöver börja anpassa sig och dela uppmärksamheten med ett syskon, utan problemet är om de vuxna under de stunder när stressen blir för hög upplevs av barnen som otrygga vilket nog är en vanlig känsla för barn när en vuxen "tappar det".

Men vi är ju helt klart olika känsliga också, både för stress och hur mycket vi tar åt oss av andras känslor.


Jag hörde i någon podd förut om detta med att få ett till barn, att första månaderna är tuffa på många olika sätt - nya rutiner, hormonkrasch, sömnbrist, mycket stora känslor osv, men också för att bebisen inte har börjat "tillföra" så mycket än till familjen. Visst är bebisar underbara och gulliga och man smälter när de ler mot en men så värst "kul" är de ju inte, framför allt kanske om man är ett storasyskon. Som förälder kanske man känner att man fått många baksidor med att få ett till barn i familjen, men kanske inte fått se så mycket av fördelarna än. Jag känner väl att jag nog är lite där just nu. Att storasyskonet fått uppleva baksidorna med trötta, irriterade och stundvis väldigt stressade föräldrar men inte fått så mycket i utbyte av sitt syskon ännu.

Nej jag förstår hur du tänker, men barn är ju ganska anpassningsbara till situationen. Nu tror jag inte din stora går i förskola än men jag är rätt fascinerad över hur de funkar i grupp och vilka så konflikt och problemlösare de kan vara när ingen vuxen är helt närvarande. Vårat barn lever ju ett rätt konstigt liv med ibland två föräldrar väldigt närvarande och ibland bara jag som emellanåt säkert är väldigt frånvarande för henne jämfört med när hennes pappa är hemma. Det är tidigt till förskola, sent hem, laga mat, äta mat, borsta tänder och sova i princip. Och sen kommer en period när
Man kan leka länge på morgonen, hinner med aktiviteter efter förskolan (om man ens behöver gå dit) och fullt fokus av de vuxna som är hemma. Hon är helt anpassad till det för så har det varit hela hennes medvetna liv. Det finns för och nackdelar redan nu som hon kan lista (tex får man ligga i sängen och kolla på tv på helgmorgnarna och äta färdiga köttbullar ibland till middag när vi är själva, men samtidigt uttrycker hon ibland att det är så tyst och att vi dansar och leker för lite när vi är det oxå, det är helt sant, hennes pappa har gärna musik på jämt och orkar/hinner leka mycket mer). Jag tror inte hon kommer ta skada av det. Som
Någon annan skrev så kommer barnen stöta på känslor hela livet och behöver vara rustade för det. Nu är mitt barn troligtvis ingen känslig människa på det sättet, hon har aldrig sen hon blev ”barn” istället för bebis varit speciellt ledsen, utan hon är arg eller glad och oftast glad ganska fort igen om hon blivit arg. Jag har barn i min närhet som verkar betydligt mer känsliga för saker än jag uppfattar min dotter som.
Men jag har dryftat min oro kring detta med både BVC och pedagoger och allihopa har lång erfarenhet av vårat upplägg och säger att barnen vänjer sig. Det gör dem nog vid att dela uppmärksamheten med ett syskon också, och få stå tillbaka. Nu är ju er andra liten och ny fortfarande..

 

[Klura]

Det är precis det jag känner att jag inte klarar av som förut, att guida barnet genom känslor och vara den trygga, varma vuxna. Jag är inte rädd för barnets känslor, jag är rädd att han ska få lov att handskas med dem på egen hand för att jag inte är emotionellt tillgänglig.

Vad bra att du fått strategier med dig från terapin som fungerar! Jag kan inte ens föreställa mig livet med kolikbebis... Jag inser ju att jag nog borde ta upp detta på nästa tid på bvc så att jag kanske får prata med någon. För ursäkta språket men fan vad jag och maken är ute på djupt vatten och simmar just nu.

Jag tänker också att vad många vi är som kämpar, och kämpar, och kämpar med jordens svåraste grej - att reglera sina egna känslor och inte sugas med in i kaoset.

Stanna upp. Känna. Acceptera. Släppa taget.

Ja jag tror absolut terapi kan hjälpa, fick mig att känna mig mindre maktlös iaf.
Fick remiss av bvc

 

[jeennnnyy]

Nja, jag tror faktiskt inte att man är stor nog att vid 3,5 år bli bemött med mindre värme och tålamod mot tidigare. Jag ser att han blir osäker om han får en stor reaktion från mig, och på ett eller annat sätt så påverkar det ju honom och skapar alarm i hans kropp. Jag tror generellt att vi ser treåringar som bra mycket större än vad de egentligen än. De är ju fortfarande små barn som behöver väldigt mycket stöd i att reglera och förstå sina känslor och barnen speglar sig i hur vi ser dem.

Jag tror nog tvärtemot dig att man som storasyskon kan bli bemött med något mindre värme och tålamod utan att ta nån skada av det. Om nu den minskade graden av värme och tålamod inte är otroligt stor förstås. Och det tror jag inte för att man är tillräckligt stor när man är 3,5 (har för övrigt fått barn tätare än så..) utan för att världen skulle vara full av söndertraumatiserade barn pga de fått syskon annars. Det går liksom inte att ge lika mkt uppmärksamhet åt ett barn som innan om man får två…det tror jag gäller för alla och även många med syskon växer ju upp till fungerande och lyckliga individer

Jag tänker mig att barn är rätt anpassningsbara och kan förstå (eller åtminstone märka) att man som förälder behöver dela sin uppmärksamhet och omsorg om man har fler än ett barn.

Mina barn är nu 6 och 4 och genom att se de tillsammans vågar jag nog ändå säga att de har större glädje av varandra än de skulle ha av min totala konstanta kärlek. Därmed inte sagt att alla har det av sina syskon eller att alla borde skaffa fler än ett barn. Det måste vara upp till var och en att avgöra.

Argumenterar inte heller för att det är bra ”att tappa” det på sina barn, tänker bara att det nog inte är hela världen heller om det händer ibland (självklart beroende på vad man lägger i begreppet, man kan ju inte gå helt banarnas…) och att det kanske inte heller är skadligt att inte tänka älskvärda tankar om sina barn exakt 100% av tiden

 

[piggelin]

Tjuvar tråden litegrann...

Jag har alltid tänkt att jag vill ha i alla fall två barn. Det vill jag fortfarande. Jag kan längta efter att ha en till bebis att få följa, ta hand om, se vem det ska bli och vem det växer upp till. Och låta vår dotter få ett syskon också.

Men jag VET att ett till barn i vår ekvation vore som att lägga till en atombomb i vår familj. Alltså vi kommer inte orka det! Min partner tyckte 0-2 års ålder var jättejobbiga (ffa med sömnen men också förlusten av egentid då han har så stora behov av båda två). Jag tyckte det fungerade skapligt men det är såklart mycket enklare och jag mår mycket bättre med en 3-åring nu. Men jag är en person som får kaos i kroppen (med irritation och ilska som följd) när det blir för många trådar samtidigt - jag skulle ha oerhört svårt för att vara splittrad mellan två barns behov, skrik, gnäll, påklädning ja allt. Jag skulle bli en monstermamma, på riktigt, och det vill jag inte! Jag skulle bli en monsterpartner också! Säkert min man med!

Vi har knappt något nätverk kvar som kan ge avlastning och hjälp i vardagen, vilket såklart piskat på dessa tankar ännu mer. Innan har vi tänkt att vi skulle nog fixa det med stöd av nära anhöriga under de där värsta första åren när nya barnet är litet. Men nu finns bara farfar kvar, och han skulle kunna ge viss avlastning med äldsta barnet, men han kommer inte leva många år till.

Det finns ju en längtan där. Men också en knivskarp insikt om att det kommer inte gå. Jag blir jätteledsen på tanken att lillan ska vara vårt enda barn. Men jag får panik vid tanken på att få ytterliggare ett barn, när jag tänker på vad det faktiskt kommer innebära i praktiken. Det börjar bli dags, utifrån ålder och fertilitet, att skaffa ett syskon nu om vi skulle vilja ha det. Men det går ju inte Vad gör man i en sån här situation? Sörjer och går vidare? Har någon känt och tänkt likadant, men fått det att fungera på något sätt?

Jag kan dela med mig lite hur jag resonerar kring fler barn eller inte.

Vi har en son på snart 2 år. Hans första år var väldigt tufft med kolik, missnöjdhet och allmän livskris hos mig tror jag. Jag har även tampats med kvarstående foglossning efter graviditeten som jag fortfarande rehabar för. Är av flera skäl inte särskilt sugen på fler barn. Inte sambon heller.

Jag tänkte nog att jag skulle ha 2 barn. Eller jag reflekterade inte så mycket över det, den stora grejen för mig var att skaffa barn överhuvudtaget vilket inte alls var självklart att jag ville. Och jag tänkte nog att har man en kan man lika gärna ha två. Nu känns dock steget till 2 barn LÅNGT mycket större än från 0 till 1. Jag kan inte komma på något positivt alls för vår familj med ett barn till. Nu börjar vi äntligen få ett harmoniskt liv där vardagen flyter på med jobb, barn, förskola och hästar. Och jag vill inte tänka på hur mitt bäcken skulle bli efter en till graviditet.

Så vi har beslutat oss för att inte skaffa fler barn. Det betyder inte att dörren är låst och nyckeln slängd, men dörren är stängd just nu. Skulle vi ändra oss längre fram har vi åtminstone 10 år på oss.


Men med det sagt, jag kan också känna en viss sorg och längtan efter ett till barn. Just att få chansen att uppleva det som är fint med barn en gång till och lära känna en till person. Dessa stunder är få som jag känner så och inte tillräckliga för att ändra mig. Men jag tänker att känslorna kanske delvis är biologiska med, kroppen vill föröka sig. Det betyder inte att det är rätt för mig och vår familj.

Så jag försöker fokusera på alla fördelar det finns med "bara ett barn". Större chans att bli bra i kroppen, mer tid för jobb, träning, hästar och annat vi vill göra. Lugnare hemma. Mer tid för det barn vi har.

Själv kommer jag från en syskonskara på 8 barn och det var både härligt och jobbigt. Framförallt hade jag aldrig särskilt mycket tid med mina föräldrar. Det kommer jag kunna ge min son.