Inget är kul längre

[Mabuse]

Hej! Först av allt vill jag bara säga att jag fattar att det här kanske låter bortskämt och som jag inte är glad för det jag har och så men det är inte så alls. Vill bara säga det så ni kanske kan tänka på det när in läser resten!
Jag har två c-ponnyer. Ett sto som jag har haft länge och en valack som jag fick i vintras. Från början så var planen att vi skulle sälja den första i sommar men vi hann inte det vi ville med tävlingar och sånt för corona, och även att jag blev lite rädd ett tag med den nya i hoppningen, så vi bestämde att ha henne det här året också. Så jag var superglad och planerade meeting med båda och sånt. Och hade massa roliga planer för sommaren! Men sen så blev hon halt och har fått sprutor för kotledsinflammationer och hovledsinflammationer Jag kommer just nu inte ihåg exakt när allt började men kanske 1½-2 månader sedan. Såklart har det varit tråkigt och så hela tiden att hon inte mår bra men efter förra gången hos veterinären så har typ ALLT känts jobbigt och tråkigt bara. Jag brukar tycka det är mysigt att fixa stallet och kan lätt vara där hela dagen men nu är det bara jobbigt och jag försöker bli klar så fort det går. Jag rider och tränar med den andra ponnyn och har åkt på nån tävling bara en dag, för vi kan ju inte åka på meeting nu när den andra är hemma och måste skötas. Eller kan säkert be nån i stallet om hjälp men jag vill inte heller. Men även om det typ gått bra på en tävling så är jag ändå inte glad, för jag tänker bara på att jag "bara" har den ena ponnyn med och sånt. Alltså inte att han är dålig eller nåt men liksom menar att jag inte kan rida, träna och tävla med den andra också! Och hon som är halt är egentligen världens snällaste ponny men hon mår inte bra av sjukhage så hon är ganska jobbig nu och bufflig och dryg att leda och sånt. Så det är också jobbigt för det märks så mycket att hon inte trivs med det! Och jag har blivit världens största lipsill, alltså jag brukar aldrig gråta men nu gör jag det för minsta lilla sak. Som på träning igår frågade en hur det går med den andra ponnyn och då kunde jag inte hålla inne gråten. Så hon trodde ju typ att min andra ponny var död eller nåt men så är det bara jag som är konstig! Och även när jag ska hem från stallet och säger hejdå till ponnysarna så börjar jag gråta för det. Eller bara hemma när jag ska sova. Så egentligen nästan när som helst.
Nu kanske många tänker att det är massa hormoner i puberteten och sånt och jag VET det men det känns liksom inte normalt ändå. Hon är inte död, veterinären tror att hon kommer bli bra, den andra ponnyn är jättefin, mamma hjälper mig en del i stallet, det är sommarlov osv. Jag borde liksom kunna vara glad men det GÅR inte! Och jag undrar om nån annan har varit med om typ samma? Och isåfall hur ni kom ur det? Om det var så kanske tills eran häst/ponny blev frisk eller om ni kom ur det på nåt annat sätt? Eller ifall nån har nåt tips ändå! Jag vill helst inte prata med mina föräldrar för vill inte att dom ska tro att jag inte är tacksam för allt jag har och så.

Tycker inte det låter som hormoner alls, utan att du är ledsen, ovan och orolig för din halta ponny. Har du haft skadade hästar förut?

Jag tänker att när man haft hästar ett tag så vänjer man sig att det är så ibland. De blir skadade, eller nåt händer med dem så att alla ens planer för dem går i stöpet. Det är en del av hästlivet, och man lär sig leva med det.

 

[LiviaFilippa]

Åh vad jag känner med dig Det är så tungt när det ena efter det andra händer och det känns som att allt drabbar en. Men, om det kan vara till någon hjälp, saker händer alla även om endel verkar åka räkmacka genom livet och deras största bekymmer är om de ska välja en röd eller rosa topp och ibland är livet förbannat orättvist och man får, till och med ska, tillåta sig att bryta ihop då. Men, att man bryter ihop innebär inte att man stannar där nere i den där dypölen utan man gråter tills man är klar, förbannar sitt öde tills man är klar och sedan letar man rätt på de där små tillfällena, minnena, de små smultronställena som dyker upp lite då och nu i livet när allt är så fantastiskt bra och låter dem lyfta en. För det är vad smultronställen är till för, för att man ska kunna ta fram dem vid sådana här jobbiga tillfällen.

Jag har precis blivit opererad igen. Kom hem för några timmar sedan (så jag ber om ursäkt för eventuella konstiga formuleringar och stavningar, inte helt klar i huvudet). Efter förra operationen tog det ett år innan jag kunde rida igen och ångesten inför att det ska bli likadant igen har såklart varit hög. Men, just nu njuter jag av att jag trots allt har mina fina hästar, att jag kan gå ut och klappa på dem och pussa på dem. Det går såklart inte att jämföra, jag är lastgammal med mina 49 år jämfört med dig men att samla smultronställen är en konst man verkligen tjänar på att utveckla så att man mitt i misären och eländet kan titta tillbaka på de där underbara stunderna och bara bestämma sig för att så ska det bli igen. Så överlevde jag åren i rullstol när jag var så sjuk att till och med vården gav upp. Jag bara skulle få känna den där fantastiska samhörigheten när det inte finns någon klar gräns längre mellan häst och människa utan man är ett och agerar som en individ. Det fanns liksom inga alternativ utan jag bara skulle det och så blev det. Minnet av den känslan höll mig uppe och mina djur gjorde att det var värt att gå upp ur sängen varje morgon trots att livet var eländigt.

Att tappa fort i vikt kan göra kroppen väldigt ledsen. Då får man se till att ta hand om kroppen extra mycket och vara extra snäll mot sig själv. Jag känner igen dina symptom från när jag var som sjukast i gastropares (en sjukdom som innebär att magsäcken inte fungerar som den ska och man kräks ofta väldigt mycket dagligen) och jag fick ofta åka ambulans för att få kaliumdropp för att hjärtat skulle orka med. Får inte våra kroppar det de behöver så mår vi inte bra. Jag hoppas verkligen att du snart mår bättre och jag undrar, har du pratat med någon om hur ledsen du är? Du behöver absolut inte svara här om du inte vill men att tappa fort i vikt kan man göra när man är väldigt ledsen och då är det ju inte bara mat kroppen behöver utan även själen behöver få hjälp.

Ta hand om dig

Tack för ditt svar Jag vet att man ska tänka på bra saker och bra minnen och sånt men det hjälper inte för mig utan jag blir bara mer ledsen istället för det känns som det ALDRIG kommer hända igen. Så då försöker jag istället att tänka saker som jag vill göra sen men det är ju också svårt för jag vet inte hur allting kommer gå liksom. Såklart att jag är glad för mina ponnysar men dom känns inte ens som mina längre. För helt plötsligt så kan jag inte göra nånting som JAG vill utan det är bara hela tiden att jag får åka till stallet när mamma vill åka dit. Sen får jag typ borsta och så när hon mockar typ och det är det enda jag får göra. Då känns det ju inte precis som att det är MIN ponny liksom. För jag brukar ha koll på allt och vill göra allt själv oftast och helt plötsligt från att jag har ridit och tävlat och allting med den friska och gått med den halta så plötsligt får jag inte göra nånting. Och JAG tycker det är överdrivet för jag har aldrig svimmat eller nåt sånt när jag rider. Och jag hade druckit dåligt och inte ätit så mycket och det var jättevarmt så jag tror det är därför så även om det är nån sjukdom eller nåt med hjärtat så tror jag ändå det inte kommer hända när jag rider. Så jag tycker att jag borde få rida lite iallafall plus att när eller om den halta ponnyn blir frisk så ska ju hon sättas igång och mamma kan inte rida henne. Så hur ska det gå till då liksom om jag inte ens får rida?
Och om att prata med nån så mina föräldrar vet såklart att jag är orolig för min ponny och det men inte liksom att ALLT är jobbigt och så. Och det verkar ju också dumt att gå till typ som ungdomsmottagningen eller bup eller nåt sånt och säga att jag mår dåligt för min ponny är halt liksom. Det känns liksom inte som det är så viktigt för dom kanske.

 

[LiviaFilippa]

Tycker inte det låter som hormoner alls, utan att du är ledsen, ovan och orolig för din halta ponny. Har du haft skadade hästar förut?

Jag tänker att när man haft hästar ett tag så vänjer man sig att det är så ibland. De blir skadade, eller nåt händer med dem så att alla ens planer för dem går i stöpet. Det är en del av hästlivet, och man lär sig leva med det.

Inte såhär länge. Hon har haft kolik men då har hon ju varit sjuk någon dag bara och sen har hon blivit frisk igen. Och sen så ponnyn jag hade innan henne var halt en gång men det var bara några dagar. Men har aldrig haft nån som har varit skadad eller sjuk såhär länge förr och att jag inte vet hur det kommer gå! Men jag har haft egen ponny i typ halva mitt liv och ridit andra också så har ändå haft häst ett tag skulle jag säga. men bara inte med hälta och såna saker.

 

[TinyWiny]

Tack för ditt svar Jag vet att man ska tänka på bra saker och bra minnen och sånt men det hjälper inte för mig utan jag blir bara mer ledsen istället för det känns som det ALDRIG kommer hända igen. Så då försöker jag istället att tänka saker som jag vill göra sen men det är ju också svårt för jag vet inte hur allting kommer gå liksom. Såklart att jag är glad för mina ponnysar men dom känns inte ens som mina längre. För helt plötsligt så kan jag inte göra nånting som JAG vill utan det är bara hela tiden att jag får åka till stallet när mamma vill åka dit. Sen får jag typ borsta och så när hon mockar typ och det är det enda jag får göra. Då känns det ju inte precis som att det är MIN ponny liksom. För jag brukar ha koll på allt och vill göra allt själv oftast och helt plötsligt från att jag har ridit och tävlat och allting med den friska och gått med den halta så plötsligt får jag inte göra nånting. Och JAG tycker det är överdrivet för jag har aldrig svimmat eller nåt sånt när jag rider. Och jag hade druckit dåligt och inte ätit så mycket och det var jättevarmt så jag tror det är därför så även om det är nån sjukdom eller nåt med hjärtat så tror jag ändå det inte kommer hända när jag rider. Så jag tycker att jag borde få rida lite iallafall plus att när eller om den halta ponnyn blir frisk så ska ju hon sättas igång och mamma kan inte rida henne. Så hur ska det gå till då liksom om jag inte ens får rida?
Och om att prata med nån så mina föräldrar vet såklart att jag är orolig för min ponny och det men inte liksom att ALLT är jobbigt och så. Och det verkar ju också dumt att gå till typ som ungdomsmottagningen eller bup eller nåt sånt och säga att jag mår dåligt för min ponny är halt liksom. Det känns liksom inte som det är så viktigt för dom kanske.

Det är jättesvårt och det kräver verkligen aktiv träning men det går att lära sig. Såg att du skrev om mentalträning i en annan tråd och det är faktiskt mentalträning som har hjälpt mig att kunna tänka så som jag gör. Men, det kom inte av sig själv utan det krävde träning, precis lika mycket träning som att lära sig andra svåra saker.

Jag förstår att det känns så och det är vid sådana tillfällen det är så skönt att vara vuxen. Då gör man som man vill och får ta ansvar och konsekvenserna för sina dumheter själv. Efter en operation sa läkaren till mig att jag inte fick gå ut i stallet på 14 dagar. Jag sa att det lär ju inte hända. Fem minuter efter jag har kommit hem max liksom och det enbart för att jag hälsar på hunden först eftersom jag träffar honom först....

Nej det är verkligen inte dumt att be om hjälp. Det du upplever nu är väldigt tungt och jag skulle inte bli förvånad alls om svimningarna hänger ihop med att du är så ledsen. Ibland kan det vara bättre att prata med någon utomstående och om någon på ungdomsmottagningen skulle tycka att det inte är så viktigt så är hen verkligen på helt fel plats. De ska lyssna på och stötta dig, inte värdera om det du känner är rätt eller fel för du har rätt till dina känslor och att känna som du gör oavsett om någon annan skulle känna likadant eller helt annorlunda i samma sits.

 

[Mabuse]

Inte såhär länge. Hon har haft kolik men då har hon ju varit sjuk någon dag bara och sen har hon blivit frisk igen. Och sen så ponnyn jag hade innan henne var halt en gång men det var bara några dagar. Men har aldrig haft nån som har varit skadad eller sjuk såhär länge förr och att jag inte vet hur det kommer gå! Men jag har haft egen ponny i typ halva mitt liv och ridit andra också så har ändå haft häst ett tag skulle jag säga. men bara inte med hälta och såna saker.

Jag tänkte nästan det. Inte så konstigt att det tar på dig! Det är alltid tråkigt när hästarna blir skadade, men det blir lite lättare med åren, man blir mer luttrad. Det är så med tävlingshästar.

 

[LiviaFilippa]

Det är jättesvårt och det kräver verkligen aktiv träning men det går att lära sig. Såg att du skrev om mentalträning i en annan tråd och det är faktiskt mentalträning som har hjälpt mig att kunna tänka så som jag gör. Men, det kom inte av sig själv utan det krävde träning, precis lika mycket träning som att lära sig andra svåra saker.

Jag förstår att det känns så och det är vid sådana tillfällen det är så skönt att vara vuxen. Då gör man som man vill och får ta ansvar och konsekvenserna för sina dumheter själv. Efter en operation sa läkaren till mig att jag inte fick gå ut i stallet på 14 dagar. Jag sa att det lär ju inte hända. Fem minuter efter jag har kommit hem max liksom och det enbart för att jag hälsar på hunden först eftersom jag träffar honom först....

Nej det är verkligen inte dumt att be om hjälp. Det du upplever nu är väldigt tungt och jag skulle inte bli förvånad alls om svimningarna hänger ihop med att du är så ledsen. Ibland kan det vara bättre att prata med någon utomstående och om någon på ungdomsmottagningen skulle tycka att det inte är så viktigt så är hen verkligen på helt fel plats. De ska lyssna på och stötta dig, inte värdera om det du känner är rätt eller fel för du har rätt till dina känslor och att känna som du gör oavsett om någon annan skulle känna likadant eller helt annorlunda i samma sits.

Jag lyssnade på nåt om mental träning idag faktiskt! Det var ganska många saker om hur man ska tänka och sånt som iallafall lät bra. Så ska försöka köra sånt iallafall! Och ja jag längtar på ett sätt till jag är vuxen och kan bestämma själv. För jag tycker det är lite överdrivet att jag inte får göra nånting nästan och jag är liksom van att bestämma ganska mycket med ponnysarna och så. Iallafall så ska vi KANSKE få börja sätta igång henne igen nu om två veckor om allt går bra så just nu känns det lite bättre för hon mår ju iallafall bättre och kanske snart är helt frisk!

 

[TinyWiny]

Jag lyssnade på nåt om mental träning idag faktiskt! Det var ganska många saker om hur man ska tänka och sånt som iallafall lät bra. Så ska försöka köra sånt iallafall! Och ja jag längtar på ett sätt till jag är vuxen och kan bestämma själv. För jag tycker det är lite överdrivet att jag inte får göra nånting nästan och jag är liksom van att bestämma ganska mycket med ponnysarna och så. Iallafall så ska vi KANSKE få börja sätta igång henne igen nu om två veckor om allt går bra så just nu känns det lite bättre för hon mår ju iallafall bättre och kanske snart är helt frisk!

Visst är det! Vår hjärna är fantastisk och det vi programmerar in skriver den ut. Det är inte något man gör på en kvart precis men det går att förändra sitt sätt att tänka. Jag hade t ex mycket katastroftankar förr. Om någon var sen så gick min hjärna igång om olyckor och katastrofer. När jag började med mentalträning tillät jag mig tänka så (eller annat negativt) i fem minuter. Sedan fick jag vara klar och fantisera om mycket troligare scenarion som t ex att personen hade träffat på en gammal bekant som hen pratade med en stund. Det gäller att träna, träna och träna lite till, att ha sin målbild klar och att låta den bli endel av en själv så man inte ens tänker på det tillslut utan att det blir ens nya sätt att tänka.

Jag förstår det. Du får försöka tänka att de gör det för att de är rädda om dig och det är ju oavsett något väldigt positivt även om det känns så otroligt onödigt nu att det hindrar dig från det du vill göra.
När jag äntligen hade kommit så långt att jag kunde galoppera igen efter 7 år i rullstol och skrattande berättade för min vuxne son att hästen tyckte att det var lika kul som jag tyckte och drog iväg som skjuten ur en kanon typ sa sonen till mig, men du måste vara försiktig mamma! Och visst, absolut har han rätt men det var så fantastiskt att bara be hästen galoppera uppför backen i skogen och känna hennes och min livsglädje! Att det då blev en rivstart av lycka, det gjorde mig inget men naturligtvis hade han rätt, hon ska ju inte dra iväg som skjuten ur en kanon för det kan bli väldigt dumt. För hur det än är, mina barn eller min partner kan inte hindra mig från att göra det jag vill men min omtanke om dem, att de ska slippa få höra att det har hänt en olycka för att jag gjorde mindre genomtänkta saker, det är ju ett ansvar man som vuxen får ta själv.

Åh så skönt! Jag håller tummarna hårt för både dig och henne att ni snart är tillbaka som vanligt igen