Syskon?

[karamelldrottningen]

Tjuvar tråden litegrann...

Jag har alltid tänkt att jag vill ha i alla fall två barn. Det vill jag fortfarande. Jag kan längta efter att ha en till bebis att få följa, ta hand om, se vem det ska bli och vem det växer upp till. Och låta vår dotter få ett syskon också.

Men jag VET att ett till barn i vår ekvation vore som att lägga till en atombomb i vår familj. Alltså vi kommer inte orka det! Min partner tyckte 0-2 års ålder var jättejobbiga (ffa med sömnen men också förlusten av egentid då han har så stora behov av båda två). Jag tyckte det fungerade skapligt men det är såklart mycket enklare och jag mår mycket bättre med en 3-åring nu. Men jag är en person som får kaos i kroppen (med irritation och ilska som följd) när det blir för många trådar samtidigt - jag skulle ha oerhört svårt för att vara splittrad mellan två barns behov, skrik, gnäll, påklädning ja allt. Jag skulle bli en monstermamma, på riktigt, och det vill jag inte! Jag skulle bli en monsterpartner också! Säkert min man med!

Vi har knappt något nätverk kvar som kan ge avlastning och hjälp i vardagen, vilket såklart piskat på dessa tankar ännu mer. Innan har vi tänkt att vi skulle nog fixa det med stöd av nära anhöriga under de där värsta första åren när nya barnet är litet. Men nu finns bara farfar kvar, och han skulle kunna ge viss avlastning med äldsta barnet, men han kommer inte leva många år till.

Det finns ju en längtan där. Men också en knivskarp insikt om att det kommer inte gå. Jag blir jätteledsen på tanken att lillan ska vara vårt enda barn. Men jag får panik vid tanken på att få ytterliggare ett barn, när jag tänker på vad det faktiskt kommer innebära i praktiken. Det börjar bli dags, utifrån ålder och fertilitet, att skaffa ett syskon nu om vi skulle vilja ha det. Men det går ju inte Vad gör man i en sån här situation? Sörjer och går vidare? Har någon känt och tänkt likadant, men fått det att fungera på något sätt?

Är det är mer tanken på syskon som lockar eller att du jättegärna verkligen vill ha ett till barn?
För är det det första så skulle inte jag lägga ner den energin och press som du beskriver. Man klarar sig alldeles utmärkt utan syskon också man vet ju inget annat som man aldrig haft
Är det att du verkligen vill ha två barn så kanske ändå värt att prova? Oavsett bara du och din partner som vet vad som är bäst för er. Ett barn är oavsett fantastiskt det också

 

[cherie]

Är det är mer tanken på syskon som lockar eller att du jättegärna verkligen vill ha ett till barn?
För är det det första så skulle inte jag lägga ner den energin och press som du beskriver. Man klarar sig alldeles utmärkt utan syskon också man vet ju inget annat som man aldrig haft
Är det att du verkligen vill ha två barn så kanske ändå värt att prova? Oavsett bara du och din partner som vet vad som är bäst för er. Ett barn är oavsett fantastiskt det också

Förut var det mer tanken på att få ett syskon som lockade, och den tanken har jag låtit bero för den har ju aldrig varit lika viktigt eller pockande på samma sätt. Lättare att bara lägga åt sidan. Nu sedan lillan blev 2-3 år så är det mycket mer tanken på ett till barn som vuxit sig så stark, för det blir bara roligare och roligare och jag/vi älskar att vara förälder nu när lillan är lite större och självständigare och saker flyter bättre. Men sen med vetskapen om hur vägen varit hit, där vi verkligen tyckt det varit jättetufft med ETT barn, så förstår jag inte hur vi skulle kunna rodda två liksom. Om vi är kapabla till det. Vi måste nog prata igenom det mer, för jag vet inte om min partner lika mycket som jag vill ha ett barn just eller om han fortfarande främst är kvar i tanken om att det är tanken av ett syskon som lockar.

 

[Blyger]

för det blir bara roligare och roligare

kan så skriva under på detta!
Småbarnsåren är för mig ett onödigt ont.

 

[miumiu]

Förut var det mer tanken på att få ett syskon som lockade, och den tanken har jag låtit bero för den har ju aldrig varit lika viktigt eller pockande på samma sätt. Lättare att bara lägga åt sidan. Nu sedan lillan blev 2-3 år så är det mycket mer tanken på ett till barn som vuxit sig så stark, för det blir bara roligare och roligare och jag/vi älskar att vara förälder nu när lillan är lite större och självständigare och saker flyter bättre. Men sen med vetskapen om hur vägen varit hit, där vi verkligen tyckt det varit jättetufft med ETT barn, så förstår jag inte hur vi skulle kunna rodda två liksom. Om vi är kapabla till det. Vi måste nog prata igenom det mer, för jag vet inte om min partner lika mycket som jag vill ha ett barn just eller om han fortfarande främst är kvar i tanken om att det är tanken av ett syskon som lockar.

Det verkar vara så himla individuellt också hur olika personer upplever det! För vissa känns det som att det är omställningen från 0 till ett barn som är allra jobbigast, andra tycker att ett barn är piece of cake och blir chockerade över hur belastningen ökar med nummer två. Barn är ju också olika såklart. Och vi är olika rustade för den omställningen vid olika tidpunkter i livet. Kapabla tror jag absolut att ni är, men man vill ju att familjelivet ska vara någorlunda harmoniskt även under småbarnsåren och helst inte gå runt och vara helt slutkörd hela tiden. Känns som att många bara tar på sig snorkel och simglasögon och liksom ba KÖR. Det hade jag nog inte orkat, eller, jag känner ingen direkt lust att ta reda på om jag hade orkat.

 

[cherie]

Tänker att du kanske inte har rätt partner? Han låter väldigt egoistisk och inte alls "där" man behöver vara när man skaffar barn, då skall man vara mogen nog att lägga sina egna behov åt sidan till fördel för barnens och sen får man sakta men säkert smyga tillbaka sina egna behov i takt med att barnet blir mer och mer självständigt och klarar av att sitta själv i soffan en stund medan man hämtar kaffe, fixar tvätt eller liknande

Jag och min sambo väntar vårt 2:a nu och vi vet att det kommer att bli kaos men samtidigt längtar vi också efter det för rent psykiskt är vi helt redo och med på ett barn till så att säga. Hade vi inte också varit karriärmänniskor hade vi gärna skaffat 4 då vi båda älskar barn och verkligen är helt inne på att barnen är allt och sen kommer vi så att säga.

Det är nog det jag är mest stolt över med oss också, även om vårt förhållande absolut prövas nu under småbarnstiden så slutar vi aldrig vara ett grymt team kring vår son, det är det viktigaste, vi har massor av år att "jobba på oss", han har bara en barndom

Stopp! Det är typiskt internetforum att dra långtgående slutsatser på väldigt lite information. Min partner är en högst engagerad förälder - jag skulle säga att han är allt annat än egoistisk, snarare har han problem med motsatsen där han blir självutplånande för att tillfredsställa andras behov inkl mina och barnets. Vi är varandras tillgångar, det som är utmaningar för honom är jag starkare och vice versa. Jag hade aldrig varit en så pass välfungerande förälder som jag är utan hans väldigt stora stöd. Och tvärtom förstås.

Hur man sen mår när man aldrig får sova, när man aldrig någonsin får en enda paus under dagen, med all oro som barn medför etc kan man nog aldrig någonsin föreställa sig hur det är eller hur det kommer bli. Vi är olika människor med olika behov och vi är olika rustade. Vi är introverta eller extroverta, oroligt lagda eller lugna som en filbunkar, vi är energifyllda eller blir snabbt dränerade, vi är stresståliga eller blir utom oss av stress vid minsta sak etc - alla våra personlighetsdrag påverkar oss människor, våra behov och därmed också hur vi är rustade för när livet drabbar oss. Sen är barn olika utmanande, med egna perosnlighetdrag, som kan vara mer eller mindre utmanande för olika typer av föräldrar.

Varken jag eller min partner är rustade eller mår bra i kaos, därav mitt inlägg. Trots det går det att längta efter ett till barn. Känslor och det som faktiskt fungerar i verkligheten går inte alltid ihop....

 

[vemsomhelst123]

Stopp! Det är typiskt internetforum att dra långtgående slutsatser på väldigt lite information. Min partner är en högst engagerad förälder - jag skulle säga att han är allt annat än egoistisk, snarare har han problem med motsatsen där han blir självutplånande för att tillfredsställa andras behov inkl mina och barnets. Vi är varandras tillgångar, det som är utmaningar för honom är jag starkare och vice versa. Jag hade aldrig varit en så pass välfungerande förälder som jag är utan hans väldigt stora stöd. Och tvärtom förstås.

Hur man sen mår när man aldrig får sova, när man aldrig någonsin får en enda paus under dagen, med all oro som barn medför etc kan man nog aldrig någonsin föreställa sig hur det är eller hur det kommer bli. Vi är olika människor med olika behov och vi är olika rustade. Vi är introverta eller extroverta, oroligt lagda eller lugna som en filbunkar, vi är energifyllda eller blir snabbt dränerade, vi är stresståliga eller blir utom oss av stress vid minsta sak etc - alla våra personlighetsdrag påverkar oss människor, våra behov och därmed också hur vi är rustade för när livet drabbar oss. Sen är barn olika utmanande, med egna perosnlighetdrag, som kan vara mer eller mindre utmanande för olika typer av föräldrar.

Varken jag eller min partner är rustade eller mår bra i kaos, därav mitt inlägg. Trots det går det att längta efter ett till barn. Känslor och det som faktiskt fungerar i verkligheten går inte alltid ihop....

Jag håller med. Vi har ju alltid fått sova hyfsat (minns att vi diskuterat detta förut), men i övrigt verkar våra barn ganska lika och nu kan jag absolut se att vi skulle kunna ha ett syskon när hon snart är 3,5, men att börja om när det väl börjar lugna sig känns övermäktigt för oss.
Jag vinner nog iofs inga mammatävlingar eller partnertävlingar heller, jag prioriterar mitt jobb och min akademiska karriär för högt (kommer tex lämna barnet hemma med barnvakt nästan en vecka för att åka på konferens på andra sidan jorden i vår, min sambo jobbar och kan inte komma hem..) och har stort behov av egentid. Jag vill bo mitt i stan och helst ha ett extra rum/kontor (det blir rätt dyrt med en 5:à här..), summa summarum räcker det bra med ett barn för oss.
Men som någon annan skrev, varken jag eller min sambo har nog haft några förväntningar på hur familjen ska se ut eller ens varit säkra på att vi skulle ha ett barn.
Det är klart att tanken på syskon har slagit oss, men vår dotter har minst 3 jämnåriga runt sig som vi umgås mycket med och som mest troligt inte heller kommer få syskon alt syskon med många år emellan, det kommer lösa sig hur ni än gör!
En kompis fick nummer 2 när äldsta var 2, nu när de är 4 och 2 säger hon att hon aldrig hade gjort det om hon väntat ett år till och kunnat se hur mycket lugnare det kunde bli med ett barn . Dom ångrar sig såklart inte men många känner nog som du, att nu när det äntligen blir skönare och roligare så är det tufft att börja om. Samtidigt kommer ju er lilla vara kanske 4-5 när nummer 2 kommer och då betydligt mer resonabel och självgående på många sätt, och på andra kanske inte

 

[Blyger]

Stopp! Det är typiskt internetforum att dra långtgående slutsatser på väldigt lite information. Min partner är en högst engagerad förälder - jag skulle säga att han är allt annat än egoistisk, snarare har han problem med motsatsen där han blir självutplånande för att tillfredsställa andras behov inkl mina och barnets. Vi är varandras tillgångar, det som är utmaningar för honom är jag starkare och vice versa. Jag hade aldrig varit en så pass välfungerande förälder som jag är utan hans väldigt stora stöd. Och tvärtom förstås.

Hur man sen mår när man aldrig får sova, när man aldrig någonsin får en enda paus under dagen, med all oro som barn medför etc kan man nog aldrig någonsin föreställa sig hur det är eller hur det kommer bli. Vi är olika människor med olika behov och vi är olika rustade. Vi är introverta eller extroverta, oroligt lagda eller lugna som en filbunkar, vi är energifyllda eller blir snabbt dränerade, vi är stresståliga eller blir utom oss av stress vid minsta sak etc - alla våra personlighetsdrag påverkar oss människor, våra behov och därmed också hur vi är rustade för när livet drabbar oss. Sen är barn olika utmanande, med egna perosnlighetdrag, som kan vara mer eller mindre utmanande för olika typer av föräldrar.

Varken jag eller min partner är rustade eller mår bra i kaos, därav mitt inlägg. Trots det går det att längta efter ett till barn. Känslor och det som faktiskt fungerar i verkligheten går inte alltid ihop....

 

[KarinStarfighter]

@cherie För oss blev frågan om planerande av ett syskon lite en icke-fråga eftersom jag blev oplanerat gravid när vår äldsta var liten. Han var precis 18 månader när lillasyster föddes. Vi har haft det tufft, särskilt första året, men nu känns det bra igen. Jag tror också att det handlar mycket om vilket barn man får.

Men nu är vi i lite samma sits när vi nu snart behöver ta beslut om att försöka få en trea eller ej. Jag känner mig inte färdig med barn. Jag vill liksom ha en ny liten person att älska och lära känna. Kan inte göra mig av med de små kläderna. Samtidigt som jag har en del smärta som gör att jag tvekar om vi orkar med. Vi har visst nätverk runt omkring, men klarar mycket själva också.

Om ni skulle besluta er för att försöka få ett syskon är mitt bästa tips att vara hemma mycket ihop för att känna att ni orkar med. Jag vet inte hur vi klarat det och orkat om vi inte varit hemma båda två.

 

[soom]

@cherie Jag kan till del känna igen mig i det du skriver. Första barnets första typ 2,5 år var jättetuffa. Jag fasade för att göra om det, men barnlängtan var större än fasan. Tvåan kom när första var 4, och det är inte jämförbart öht. Lilla är visserligen bara 9 mån, men än så länge är det ungefär tusen gånger lättare.

Jag kan bli oerhört stressad när båda behöver nåt samtidigt. framförallt är det bebisskrik som utlöser nån fysisk reaktion hos mig. När lilla skriker och stora springer runt och låter känns det ibland som att jag ska explodera. Men ändå tycker jag alltså att det är lättare denna gången. Jag tror det finns många anledningar till det, men en tror jag är att vi vuxna hittat strategier att ge varandra avlastning, egentid och sömn. Vi växeldrar mycket och har blivit rätt bra på att se när den andra behöver avlösning.
Du skriver att du kommer bli en monstermamma - vad innebär det? Att du i stressade situationer kommer snäsa åt barn? Eller kommer irritation och ilska klibba sig fast även när alla är nöjda?

Nu sitter jag i liknande tankar som dig avseende nr tre, som inte kommer bli. Jag har alltid föreställt mig tre barn. Men det är för mycket som talar emot och för lite som talar för, så jag håller just nu på att sörja och gå vidare.

 

[cherie]

@cherie För oss blev frågan om planerande av ett syskon lite en icke-fråga eftersom jag blev oplanerat gravid när vår äldsta var liten. Han var precis 18 månader när lillasyster föddes. Vi har haft det tufft, särskilt första året, men nu känns det bra igen. Jag tror också att det handlar mycket om vilket barn man får.

Men nu är vi i lite samma sits när vi nu snart behöver ta beslut om att försöka få en trea eller ej. Jag känner mig inte färdig med barn. Jag vill liksom ha en ny liten person att älska och lära känna. Kan inte göra mig av med de små kläderna. Samtidigt som jag har en del smärta som gör att jag tvekar om vi orkar med. Vi har visst nätverk runt omkring, men klarar mycket själva också.

Om ni skulle besluta er för att försöka få ett syskon är mitt bästa tips att vara hemma mycket ihop för att känna att ni orkar med. Jag vet inte hur vi klarat det och orkat om vi inte varit hemma båda två.

Tack! Ja, att bli oplanerad gravid är kanske den bästa lösningen när man inte riktigt kan ta beslut själv. Då löser det sig ändå, ödet avgjorde!

Hoppas ni kan landa i något som känns rätt om en eventuell trea, till slut. Det är så jäkla svårt att veta på förhand ju!

Vi har varit hemma tillsammans massor med första barnet. Första tre månaderna heltid hemma ihop, sedan har ena varit fld-ledig och den andra arbetat max 80%. Vi har sedan varit helt lediga 2-3 månader tillsammans varje sommar och 3-4 veckor varje jullov. Vi skulle självklart göra samma med en eventuell nr 2, men som sagt, trots det har det varit oerhört belastande med barn tycker vi....

 

[cherie]

@cherie Jag kan till del känna igen mig i det du skriver. Första barnets första typ 2,5 år var jättetuffa. Jag fasade för att göra om det, men barnlängtan var större än fasan. Tvåan kom när första var 4, och det är inte jämförbart öht. Lilla är visserligen bara 9 mån, men än så länge är det ungefär tusen gånger lättare.

Jag kan bli oerhört stressad när båda behöver nåt samtidigt. framförallt är det bebisskrik som utlöser nån fysisk reaktion hos mig. När lilla skriker och stora springer runt och låter känns det ibland som att jag ska explodera. Men ändå tycker jag alltså att det är lättare denna gången. Jag tror det finns många anledningar till det, men en tror jag är att vi vuxna hittat strategier att ge varandra avlastning, egentid och sömn. Vi växeldrar mycket och har blivit rätt bra på att se när den andra behöver avlösning.
Du skriver att du kommer bli en monstermamma - vad innebär det? Att du i stressade situationer kommer snäsa åt barn? Eller kommer irritation och ilska klibba sig fast även när alla är nöjda?

Nu sitter jag i liknande tankar som dig avseende nr tre, som inte kommer bli. Jag har alltid föreställt mig tre barn. Men det är för mycket som talar emot och för lite som talar för, så jag håller just nu på att sörja och gå vidare.

Det låter onekligen likt mina känslor. Just det där "När lilla skriker och stora springer runt och låter känns det ibland som att jag ska explodera." är vad jag ser framför mig, liksom 80-90% av tiden (vårt nuvarande barn är väldigt impulsiv, högaktiv, högljudd, intensiv, snabb och vill ha mycket närvaro från oss fld hela tiden så även om nya bebisen skulle vara lugnet själv kommer det vara tufft). Och det kommer inte bara KÄNNAS som att jag ska explodera, jag KOMMER explodera! Inte snäsa, utan gorma och vara arg! Mina känslor brinner av lika fort som de uppstår, så det finns inga känslor hos mig som klibbar fast och håller i. Jag skulle i sekunden efter jag varit monster-mamma, när jag tex fått båda barnen utanför dörren, vara den där välbalanserade, mjuka och inkännande mamman igen. Tills nästa stress uppkommer! Du hör, värsta borderline-mamman, helt oförutsägbar med extrema svängningar åt alla håll! Sen när är belastat såhär sipprar ju massa ilska och irritation ut på partnern också, och så tär det på relationen också.

Men det låter ändå lite som en tröstande tanke att man ändå är tryggare i sitt föräldraskap på något sätt, lärt sig hitta sina roller och strategier och sätt som ni verkar ha med er till nu när ni fått nr 2 också.

 

[cherie]

Jag håller med. Vi har ju alltid fått sova hyfsat (minns att vi diskuterat detta förut), men i övrigt verkar våra barn ganska lika och nu kan jag absolut se att vi skulle kunna ha ett syskon när hon snart är 3,5, men att börja om när det väl börjar lugna sig känns övermäktigt för oss.
Jag vinner nog iofs inga mammatävlingar eller partnertävlingar heller, jag prioriterar mitt jobb och min akademiska karriär för högt (kommer tex lämna barnet hemma med barnvakt nästan en vecka för att åka på konferens på andra sidan jorden i vår, min sambo jobbar och kan inte komma hem..) och har stort behov av egentid. Jag vill bo mitt i stan och helst ha ett extra rum/kontor (det blir rätt dyrt med en 5:à här..), summa summarum räcker det bra med ett barn för oss.
Men som någon annan skrev, varken jag eller min sambo har nog haft några förväntningar på hur familjen ska se ut eller ens varit säkra på att vi skulle ha ett barn.
Det är klart att tanken på syskon har slagit oss, men vår dotter har minst 3 jämnåriga runt sig som vi umgås mycket med och som mest troligt inte heller kommer få syskon alt syskon med många år emellan, det kommer lösa sig hur ni än gör!
En kompis fick nummer 2 när äldsta var 2, nu när de är 4 och 2 säger hon att hon aldrig hade gjort det om hon väntat ett år till och kunnat se hur mycket lugnare det kunde bli med ett barn . Dom ångrar sig såklart inte men många känner nog som du, att nu när det äntligen blir skönare och roligare så är det tufft att börja om. Samtidigt kommer ju er lilla vara kanske 4-5 när nummer 2 kommer och då betydligt mer resonabel och självgående på många sätt, och på andra kanske inte

Ja, det värsta är verkligen den där känslan om att behöva börja om med allt jävligt igen, när livet äntligen börjat bli härligt, roligt och enkelt igen! Och det handlar ju inte om att stå ut med jobbigt i två veckor liksom, utan 2-4 år ju!

Skönt ändå att höra att ni nu vid 3,5 års ålder skulle kunna "orka" ett syskon, för vi har ju pratat tidigare om att våra barn nog är lite lika. Kanske ska vi vänta ett halvår och känna om på nytt då

 

[soom]

Det låter onekligen likt mina känslor. Just det där "När lilla skriker och stora springer runt och låter känns det ibland som att jag ska explodera." är vad jag ser framför mig, liksom 80-90% av tiden (vårt nuvarande barn är väldigt impulsiv, högaktiv, högljudd, intensiv, snabb och vill ha mycket närvaro från oss fld hela tiden så även om nya bebisen skulle vara lugnet själv kommer det vara tufft). Och det kommer inte bara KÄNNAS som att jag ska explodera, jag KOMMER explodera! Inte snäsa, utan gorma och vara arg! Mina känslor brinner av lika fort som de uppstår, så det finns inga känslor hos mig som klibbar fast och håller i. Jag skulle i sekunden efter jag varit monster-mamma, när jag tex fått båda barnen utanför dörren, vara den där välbalanserade, mjuka och inkännande mamman igen. Tills nästa stress uppkommer! Du hör, värsta borderline-mamman, helt oförutsägbar med extrema svängningar åt alla håll! Sen när är belastat såhär sipprar ju massa ilska och irritation ut på partnern också, och så tär det på relationen också.

Men det låter ändå lite som en tröstande tanke att man ändå är tryggare i sitt föräldraskap på något sätt, lärt sig hitta sina roller och strategier och sätt som ni verkar ha med er till nu när ni fått nr 2 också.

Det låter som att ert barn och min stora är lite lika. Intensiv, konstant ljud och rörelse, vill ha föräldranärvaro hela tiden. (I trygga miljöer ska jag väl tillägga. Borta är hon tyst och lugn)

Ja jag exploderar också ibland. Det är inte den förälder jag vill vara, men jag börjar ändå landa i nån sorts acceptans. Jag gör mitt bästa och jag älskar mina barn och det är gott nog. Jag är inte perfekt, men vem är det. Tror nog alla föräldrars tålamod tar slut emellanåt. Till viss del beror det väl på vad du gormar, men du verkar ju vara en reflekterande förälder som vill ditt barns bästa så jag utgår ifrån att det är gormande av uppmaningar eventuellt blandat med typ ”jag orkar inte”, så utifrån din beskrivning tror jag inte att du behöver vara rädd för att bli en monstermamma ur barnperspektiv. Det är nog ändå bättre att brinna av och sen släppa det än att bygga upp irritation som sitter i i timmar. Men du kan såklart må dåligt av situationen ändå, jag menar inte att förminska eller ta ifrån dig den tanken/känslan/oron.

Det är inte 80-90% av tiden som KAOSET uppstår här. Det är kanske ett par gånger om dagen, korta stunder. Men det beror ju mycket på vilken bebis man får och det vet man ju inte innan. Fast 80-90% av tiden, det låter mycket det.

 

[Mois]

Ja, det värsta är verkligen den där känslan om att behöva börja om med allt jävligt igen, när livet äntligen börjat bli härligt, roligt och enkelt igen! Och det handlar ju inte om att stå ut med jobbigt i två veckor liksom, utan 2-4 år ju!

Skönt ändå att höra att ni nu vid 3,5 års ålder skulle kunna "orka" ett syskon, för vi har ju pratat tidigare om att våra barn nog är lite lika. Kanske ska vi vänta ett halvår och känna om på nytt då

Vi hade först tänkt oss ungefär 2 år mellan barnen, sen kom livet emellan och det blev inte så. Minns att jag tänka när äldsta var 2 år att ”tack gode gud att vi inte har en bebis nu”. Man mäktar säkert med det, om man är i det. Men för oss hade det varit väldigt slitigt.
Barn nr 2 kom när ettan var 4,5 år. Så mycket enklare med barn nr 2, och faktiskt roligare också. Dels hade vi redan gjort den stora omställningen att bli föräldrar och så hade ettan blivit lite större, mer självgående och viktigast av allt hen visste att hen behövde vänta ibland.
Senare fick vi även en trea. Det har varit jobbigare, tre barn är mycket och jag förstår varför två barn är normen

 

[Pellegnillot]

Jag känner igen mig i alla dina tankar @cherie , de hade jag innan jag fick nr 2 för fem månader sedan. Jag ångrar inte min bebis men jag kan ju säga att jag absolut var en bättre, tålmodigare mamma som mådde bättre när jag hade ett barn och att livet var lättare då. Jag går upp enormt mycket i stress t.ex när jag ska fixa mat och få 3,5-åringen att äta samtidigt som bebis är missnöjd, och storebror härmar så ljudnivån blir jättejobbig. Det är överlag så att jag tycker det är väldigt jobbigt att vara själv med barnen fortfarande.

Maken drar ett tungt lass och är rätt ofta på bristningsgränsen när han får så lite egentid. Jag med för den delen.

Jag sörjer också att treåringen som tidigare varit mitt allt, mitt lilla hjärta, nu ofta känns så himla jobbig att jag bara.inte.orkar. Förut hade jag marginaler att hantera det, och det har jag inte nu med två barn. Det känns otroligt tungt. Jag har absolut dåligt samvete för bebisen också.

I sådana här trådar om ev syskon så läser jag ofta att "det löser sig, ni är mer erfarna nu!, "Det är en gåva med syskon", "man ångrar aldrig ett barn", "lillasyskonet kommer bara att hänga med på det ni gör" osv. Jag känner att ibland behövs nog lite motvikt. Ibland löser det sig inte automatiskt, ibland kan inte bebisen bara hänga med.

Jag hoppas att jag om några år kommer känna att det var värt det, att vi gjorde rätt, men hittills har det minst sagt varit väldigt tufft, och det trots att maken bara jobbar 50% nu. Jag tänker varje dag att vi nog kanske bara skulle ha haft ett barn, att vi inte har de rätta personligheterna för två barn. Kanske lättar det sedan, kanske, men nu är det oavsett väldigt tungt. Just nu mår vi inte så bra.

 

[Voeux]

Tack! Ja, att bli oplanerad gravid är kanske den bästa lösningen när man inte riktigt kan ta beslut själv. Då löser det sig ändå, ödet avgjorde!

Så var det för oss också. Vi har alltid tänkt oss två barn, men efter att dottern föddes visste jag inte längre. Ena dagen ville jag ha en till så fort som möjligt och andra dagen aldrig föda barn igen. Jag började kolla upp adoption, för ett till ville jag ha, men jag ville inte vara gravid, föda och amma igen. Jag har inte mått bra under den tiden.

Samtidigt som vi funderade på om, och i så fall vilket preventivmedel vi skulle börja använda igen så körde vi ”säkra perioder” och ärligt talat, jag visste att det inte var så säkert. Det baserades enbart på två cykler efter amningen och jag tror att jag bara blundade. En del av mig hoppades nog faktiskt, för att jag skulle slippa ta beslutet själv. För jag tror inte jag hade klarat av att göra det. Jag ville nog bara att det skulle hända och det gjorde det, dock när dottern enbart var 6 månader så det har varit många kluvna känslor. Jag blev både livrädd och älskade vårt nya barn så starkt från den dagen vi plussade.

Nu är vi här i kaoset. Kroppen kämpar, vi kämpar. Men det kommer bli jättefint. Och tufft. Toppar och dalar. Men fantastiskt. Något jag verkligen är glad över är att i april föder jag barn för sista gången i mitt liv. Efter det får jag läka. Och vi får våra två barn, jag slipper fundera på det här med syskon i framtiden. Om vi ska eller inte ska, de kommer vara där. Båda två. Men att inte ta ett fullt ut så aktivt beslut var nog nyckeln för mig. Ett första steg kan ju vara ”säkra perioder” en tid och se hur det känns, pirrigt eller panik? Blir man glad eller ledsen när mensen kommer?

 

[Kilauea]

Jag känner igen mig i alla dina tankar @cherie , de hade jag innan jag fick nr 2 för fem månader sedan. Jag ångrar inte min bebis men jag kan ju säga att jag absolut var en bättre, tålmodigare mamma som mådde bättre när jag hade ett barn och att livet var lättare då. Jag går upp enormt mycket i stress t.ex när jag ska fixa mat och få 3,5-åringen att äta samtidigt som bebis är missnöjd, och storebror härmar så ljudnivån blir jättejobbig. Det är överlag så att jag tycker det är väldigt jobbigt att vara själv med barnen fortfarande.

Maken drar ett tungt lass och är rätt ofta på bristningsgränsen när han får så lite egentid. Jag med för den delen.

Jag sörjer också att treåringen som tidigare varit mitt allt, mitt lilla hjärta, nu ofta känns så himla jobbig att jag bara.inte.orkar. Förut hade jag marginaler att hantera det, och det har jag inte nu med två barn. Det känns otroligt tungt. Jag har absolut dåligt samvete för bebisen också.

I sådana här trådar om ev syskon så läser jag ofta att "det löser sig, ni är mer erfarna nu!, "Det är en gåva med syskon", "man ångrar aldrig ett barn", "lillasyskonet kommer bara att hänga med på det ni gör" osv. Jag känner att ibland behövs nog lite motvikt. Ibland löser det sig inte automatiskt, ibland kan inte bebisen bara hänga med.

Jag hoppas att jag om några år kommer känna att det var värt det, att vi gjorde rätt, men hittills har det minst sagt varit väldigt tufft, och det trots att maken bara jobbar 50% nu. Jag tänker varje dag att vi nog kanske bara skulle ha haft ett barn, att vi inte har de rätta personligheterna för två barn. Kanske lättar det sedan, kanske, men nu är det oavsett väldigt tungt. Just nu mår vi inte så bra.

Jag ångrar verkligen inte våra barn, jag älskar dom över allt annat. Men senast idag sa jag att livet nog ändå var helt ok ändå, på ett sätt, när det bara var jag och sambon.
Just nu, med en som snart blir 5 och en på drygt 2 så är det vissa stunder faktiskt riktigt tufft. Det sticker jag faktiskt inte under stol med.

 

[cherie]

Jag känner igen mig i alla dina tankar @cherie , de hade jag innan jag fick nr 2 för fem månader sedan. Jag ångrar inte min bebis men jag kan ju säga att jag absolut var en bättre, tålmodigare mamma som mådde bättre när jag hade ett barn och att livet var lättare då. Jag går upp enormt mycket i stress t.ex när jag ska fixa mat och få 3,5-åringen att äta samtidigt som bebis är missnöjd, och storebror härmar så ljudnivån blir jättejobbig. Det är överlag så att jag tycker det är väldigt jobbigt att vara själv med barnen fortfarande.

Maken drar ett tungt lass och är rätt ofta på bristningsgränsen när han får så lite egentid. Jag med för den delen.

Jag sörjer också att treåringen som tidigare varit mitt allt, mitt lilla hjärta, nu ofta känns så himla jobbig att jag bara.inte.orkar. Förut hade jag marginaler att hantera det, och det har jag inte nu med två barn. Det känns otroligt tungt. Jag har absolut dåligt samvete för bebisen också.

I sådana här trådar om ev syskon så läser jag ofta att "det löser sig, ni är mer erfarna nu!, "Det är en gåva med syskon", "man ångrar aldrig ett barn", "lillasyskonet kommer bara att hänga med på det ni gör" osv. Jag känner att ibland behövs nog lite motvikt. Ibland löser det sig inte automatiskt, ibland kan inte bebisen bara hänga med.

Jag hoppas att jag om några år kommer känna att det var värt det, att vi gjorde rätt, men hittills har det minst sagt varit väldigt tufft, och det trots att maken bara jobbar 50% nu. Jag tänker varje dag att vi nog kanske bara skulle ha haft ett barn, att vi inte har de rätta personligheterna för två barn. Kanske lättar det sedan, kanske, men nu är det oavsett väldigt tungt. Just nu mår vi inte så bra.

Åh, så ditt inlägg träffade rakt in i hjärtat. Du sätter ord på exakt hur jag tror det skulle bli och kännas för oss. Och det där du skrev om att ditt äldre barn tidigare varit ditt lilla hjärta och nu upplevs hen mest jobbig. Och hur orättvist det är mot dem. Exakt så är jag rädd för att det kommer bli här med - men jag har inte kunnat formulera den "oron" i ord förrän jag läste ditt inlägg. Ett till barn i ekvationen kommer liksom göra att bägaren rinner över, vilket påverkar vår ork och vilket sin tur kommer påverka vår glädje och kärlek till vårt äldre barn. Och nu älskar jag ju henne; älskar hennes energi, påhitt, driv, bus och jag har ORK att älska och ha roligt med henne trots allt som också är jobbigt. Jag känner inte bara värme och kärlek enstaka stunder när allt är i harmoni, som jag antar att det blir med fler barn - utan idag känner jag varma och älskvärda känslor kanske 90% av tiden. Även när hon hittar på bus, stökar omkring, vägrar göra som man säger eller vad det nu är. Det är som du skriver, som att våra personligheter precis som era, nog inte riktigt är skapta för att ha två barn. Jag tror vi är ganska bra föräldrar till ett barn, men jag är tveksamma till att vi har förmåga till mer än så....

Hur kommer det sig att ni ändå valde att skaffa två barn? Du sa att du haft liknande funderingar som mig/oss innan. Vad vägde över för er?

Tack för att du delade med dig Och jag hoppas att ni i framtiden kan känna att det blev rätt ändå, även om det är riktigt tufft idag.

 

[Pellegnillot]

Åh, så ditt inlägg träffade rakt in i hjärtat. Du sätter ord på exakt hur jag tror det skulle bli och kännas för oss. Och det där du skrev om att ditt äldre barn tidigare varit ditt lilla hjärta och nu upplevs hen mest jobbig. Och hur orättvist det är mot dem. Exakt så är jag rädd för att det kommer bli här med - men jag har inte kunnat formulera den "oron" i ord förrän jag läste ditt inlägg. Ett till barn i ekvationen kommer liksom göra att bägaren rinner över, vilket påverkar vår ork och vilket sin tur kommer påverka vår glädje och kärlek till vårt äldre barn. Och nu älskar jag ju henne; älskar hennes energi, påhitt, driv, bus och jag har ORK att älska och ha roligt med henne trots allt som också är jobbigt. Jag känner inte bara värme och kärlek enstaka stunder när allt är i harmoni, som jag antar att det blir med fler barn - utan idag känner jag varma och älskvärda känslor kanske 90% av tiden. Även när hon hittar på bus, stökar omkring, vägrar göra som man säger eller vad det nu är. Det är som du skriver, som att våra personligheter precis som era, nog inte riktigt är skapta för att ha två barn. Jag tror vi är ganska bra föräldrar till ett barn, men jag är tveksamma till att vi har förmåga till mer än så....

Hur kommer det sig att ni ändå valde att skaffa två barn? Du sa att du haft liknande funderingar som mig/oss innan. Vad vägde över för er?

Tack för att du delade med dig Och jag hoppas att ni i framtiden kan känna att det blev rätt ändå, även om det är riktigt tufft idag.

Exakt så. Det känns orättvist att treåringen fått en annan mamma nu än den han hade innan han fick syskon. En mamma som nu är vassare och har mindre ork och tålamod, och en som inte är lika närvarande. Idag satte jag, precis som varje förmiddag, storebror framför tvn för att bebisen skulle kunna få sova en stund i bärselen. När bebisen somnat hör jag storebror inifrån tvrummet:

"Titta blå tåget mamma!
Titta blå tåget mamma!
... Mamma?"

Och allt jag kunde göra var att stå i dörröppningen och tyst säga "ja jag ser, det blå tåget!" Och sedan smyga därifrån för annars hade bebisen vaknat. Och allt jag ville göra var att sätta mig bredvid honom och prata om tågen. Det var som en kniv i magen.

Jag höjde rösten åt honom fler gånger under bebisens första två månader än vad jag gjort tidigare i hela hans liv sammanlagt. Att plötsligt ofta se sitt barn som jobbigt när man tidigare mestadels haft det mysigt och kul, det är väldigt svårt att hantera tycker jag, när jag vet att det beror bara på mig. Det gör ont att ha tappat det sättet du ser ditt barn.

Något positivt är att pappan och treåringen kommit varandra lite närmare. Han var på inget sätt frånvarande tidigare men jag har varit hemma mest med barnet och de hade väl sällan gjort saker på egen hand så som de fått lov att börja göra nu. Han har fått hitta sina egna strategier och tänkt ut hur man löser olika situationer på bästa sätt, vilket han tidigare mest hade fått serverat av mig. Han har hittat mer lekfullhet i hans föräldraskap nu så det är fint.

De två första åren i storebrors liv var de bästa i mitt liv. Jag trivdes fantastiskt bra som mamma. Jag älskade det och det fanns inte på kartan att det skulle vara sista barnet, jag var inte klar. Jag tror inte vi tänkte så mycket utan vi var liksom inställda på att vi skulle ha fler barn. Det var nog först när jag blivit gravid och började må dåligt och inte hade någon ork kvar som det slog mig att det här kommer att påverka mitt första barn på ett negativt sätt. Då kände jag för första gången att jag inte räckte till för mitt barn. Det var då jag började tänka på olika situationer om dagarna som "tänk att ha en bebis på detta?!" Till exempel när treåringen tog 1,5 timme att lägga varje kväll, eller när han totalt bröt ihop på öppna förskolan. "Vad sjutton skulle jag göra om jag dessutom hade en bebis nu?" Det var väl tyvärr först då jag faktiskt insåg hur stor omställning det skulle bli att ha två barn och fortfarande bara vara en mamma. Och började inse hur dåligt min stresskänslighet skulle klara det.

Innan jag blev gravid med barn nummer två hade jag nog varit ganska inställd på att det nog skulle bli jobbigt till en början men att det helt säkert skulle vara värt det i slutändan. Men då var jag på en plats där jag räckte till.

Tack Och lycka till i ert beslut. Jag lider med er, så otroligt svårt.

 

[cirkus]

Hörni - jag blir så glad av att läsa era kloka och nyanserade inlägg om känslor och kärlek till era barn och funderingar kring syskon @cherie och @Pellegnillot.
Tänk om era tankar kunde nå långt in i stugorna. Det finns så många som dömer och förminskar och skäms och mår skit osv - men så kommer ni och bara äger hela resonmanget. Tack!

(jag som aldrig behövde fråga mig själv om syskon eftersom jag fick två första gången)