Ett sista svar: Ja, jag inser problemet med exotifiering och det är inte är ok. Här är vi helt överens. Men jag tycker också att man behöver ha visst överseende med taffligt mänskligt beteende, Det är svårt att vara människa och alltid göra rätt…’ Forgive and forget ’ Här är vi eventuellt inte helt överens.
Det har inte varit mening att försöka påskina ngt om din psykiska hälsa. Ledsen om jag var otydlig. Min mening var att ge ett allmänt råd baserad på lång erfarenhet av upplevelser av kränkthet ( kopplat till kränkande särbehandling) - att beakta eller förkasta av den som läser i tråden.
Jag tycker tonen rent allmänt blev trist i den här tråden ( inte riktat specifikt till dig) och då är det dags att sluta.
Jag gör skillnad på person och struktur. Det är inte så att varje människa som behandlat mig illa genom att stilla sin nyfikenhet kring andra länder genom mig, eller till och med genom att tvinga sina barn att inte bjuda med mig hem, är dåliga människor. De är del av en struktur, och det är strukturen jag kritiserar först och främst. Men, strukturen reproduceras genom beteenden, och därför kommer jag aldrig stå tyst och ta det, särskilt inte i en diskussion
om dessa beteenden, där jag har utrymme att tydligt skriva långa resonemang utan att riskera min karriär, mina vänner, eller tom familj. Det handlar inte om att jag inte förlåter (jag förlåter redan innan någon gjort något, det måste en göra om en vill kunna leva i en värld som är en oändlig uppförsbacke av strukturer av förtryck), men att inte kämpa mot dessa strukturer, det tänker jag aldrig göra. Förhoppningsvis får jag, genom att säga ifrån på bra sätt, fler människor med mig, istället för att de fortsätter reproducera skadliga strukturer för de de kanske egentligen vill väl.
Hur definierar du skillnaden mellan exotifiering och nyfikenhet?
Jag är extremt nyfiken till min läggning nämligen.
Svårt att dra en rak linje alltid, men det handlar mycket om självmedvetenhet och inkännande. Jag brukar ställa mig två frågor, innan jag frågar någon (oavsett vad det gäller, exotifiering eller inte): "Gör jag x mer bekväm med att öppna upp för mig med den här frågan?" och "Ställer jag den här frågan för att jag vill komma x närmre, eller för att x är associerad med ett fenomen (t.ex. ett annant land) jag vill veta mer om?". Kort sagt; sätter jag personen i centrum, före allt runt om? Går jag in i samtalet med intentionen att lära känna
personen först, och låta den definiera vad som är relevant?
Det farliga med att ställa frågor som "var kommer du ifrån?" är att då är det du som definierar om ursprunget är relevant eller inte. Du tar ifrån personen sin självbestämmanderätt i vad som är viktigt att förmedla (om inte frågan är ställd i ett sammanhang där den redan är relevant då, om personen t.ex. redan tagit upp "där jag växte upp" eller dyl.). Så, kanske är det bäst att stilla sin nyfikenhet med mer öppna frågor. Saker som handlar om människan en har framför sig här och nu, och låta denne själv ta upp härkomst eller namn eller folkdans eller vad det nu är. Om en vill få mig att prata om mina föräldrars hemland utan att ställa dumma frågor, så är t.ex. frågorna "har du varit på många bröllop?" eller "vad är din favoritkaka?" säkra kort (men det är ju svårt att veta i förväg). När jag väl börjat prata om det så är det ganska fritt fram att ställa frågor, men kanske inte mala på med frågor i en evighet utan att komma in på nya samtalsämnen, då börjar det osa exotifiering igen tycker jag. En får vara lite inkännande, helt enkelt
Så, med intresse för människan framför sig, och lite tålamod i samtalet, så kan en komma långt. Och helt ärligt, om en står och fiskar efter frågor om härkomst/bakgrund/namn, men inte vågar säga det rakt ut... ja, då tror jag fokus har hamnat fel ändå. Lär känna människan först. Eller, om du är intresserad av andra kulturer; gå en folkdanskurs! lär dig ett nytt språk! besök en moské eller gå och kolla in den lokala etiopiska gospelkören! YouTube! Dokumentärer! Kanske tom bjuda in invandrarens barn på midsommar (fast utan att göra dem till kvällens underhållning, då
).