Svenskars relation till religion

[sjoberga]

Om vi ska gå till personliga anekdoter, vilket jag egentligen tycker är onödigt i samhällsdebatter, kan jag dela följande: min väns barn dog vid födseln.
Föräldrarna fick krishjälp av kurator på BB. Kuratorn var jättedålig på att "uthärda"/ta emot de svåra känslor som fanns i stunden.

De agnostiska föräldrarna kom självmant på att be om att få tala med sjukhusprästen, som visade sig vara mycket bättre än kurator, barnmorskan, läkare på att LYSSNA och vara tillmötesgående i sorgen.

Men som vissa i tråden resonerar, så borde det alltså inte ens ha funnits en möjlighet att få prata med en präst PÅ SJUKHUSET eftersom det tydligen kan störa sinnesfriden för någon militant ateist?

Här ingår jag i alla fall inte i ”vissa”.

 

[sjoberga]

Jag kan intyga att detsamma gäller generellt för de olika religiösa samfund jag har någon inblick i. Självklart varierar det lite vad man tror om livet efter detta etc. men överlag är det inte så att troende går runt och blir kränkta av att ateister inte tror.

Men det är ju rena dumheter att låtsas som att icke-troende går runt och blir kränkta av att andra tror. En avgrundsdjup ravin av vilja att missförstå.

 

[Mabuse]

Det finns flera i tråden som blandar ihop begreppen hårt och lämnar dessa påståenden.

Och prästens icke-vara eller vara är en del av resonemanget kring vårdens kapacitet, den ingår i dilemmat. Så länge man tänker att prästerna (och andra frivilliga) kan täcka upp för brister i vården, kommer bristerna inte att upplevas lika tydliga och satsningarna som behövs kanske inte komma. Det gäller inte enkom just präster såklart.

Men det är väl inte brister i vården, det är väl att präster gör något annat än t ex psykiatriker?

Jag skulle tänka att om t ex min pappa dör, och jag har en adekvat sorgereaktion, som inte är patologisk, då är psykvården inte rätt adress. Det är inte deras gebit, liksom.

Det hindrar ju inte att jag ändå kan, helt adekvat, vara väldigt ledsen och kanske vilja prata med någon, och då är en präst ett alternativ.

Har jag ett trauma t ex och behöver vård, då är det tvärtom vården (psykiatrin) som är rätt adress, inte kyrkan.

Olika organisationer för olika behov, liksom. Och prästen är ju bara ett erbjudande, det går bra att prata med nån annan eller ingen eller hunden också, om man föredrar det.

 

[Lingon]

Men var finns alla dessa människor som inte alls kan förstå att någon inte vill samtala men präst (eller imam eller vem det än är)?

Jag ser det som att problemet är att vården inte alltid kan erbjuda samtalsstöd till människor i kris, oavsett tid på dygnet. Det är ett stort problem, som dock inte är beroende på prästens vara eller icke vara.

Att det finns en sjukhuskyrka, tillgänglig för de som önskar kontakt med en religiös företrädare, tycker jag inte är något fel eller konstigt. Inte heller att erbjudandet att prata med en präst läggs fram.

Jag har mött en sån person på SUS i Lund.

 

[Lingon]

Ofta brukar det ju finnas en imam också, åtminstone där jag bor.

Och när jag blivit erbjuden samtalsstöd så har alternativet präst aldrig nämnts, utan personalen frågade om jag ville prata med någon, och sen kom det en psykiatriker och sen en kurator. Präst fanns aldrig med som alternativ, så jag känner inte alls igen att det skulle vara svenska kyrkan som sköter psykiatrin.

Så bra! Jag önskar att jag hade samma erfarenhet.

 

[MML]

När jag var på sjukhus mitt i det som var en stor kris för mig. SUS i Lund. Jag bad om samtalsstöd för att jag mådde mentalt mycket dåligt pga anledningen till att jag var på sjukhuset. Det var semestertider så de sa att alla är lediga (samtidigt av nån anledning) men att det fanns präst tillgängligt. Jag tackade vänligt nej med hänvisning till att jag inte är troende och därför inte vill prata med en präst. Hade de då respekterat mitt svar hade det varit ok. Men nu gjorde de inte det och jag tvungen att försvara mig och min önskan. Vilket blev väldigt jobbigt mtp hur dåligt jag mådde då.

Jag tror inte att någon alls tycker annat än att det i sådant fall sköttes dåligt av personalen inom sjukvården, och att man förstår att det blev jobbigt för dig. Det var givetvis en dålig planering från sjukvårdens sida att ingen som kunde ge samtalsstöd fanns i tjänst.

Det innebär dock inte att du kan sitta och kasta falska påståenden och konspirationsteorier omkring dig utan att det blir emotsagt. Det innebär inte heller att det är kyrkans/religionens/prästens fel att sjukvårdspersonalen hade ett kasst bemötande.

 

[EmmaBovary]

När jag var på sjukhus mitt i det som var en stor kris för mig. SUS i Lund. Jag bad om samtalsstöd för att jag mådde mentalt mycket dåligt pga anledningen till att jag var på sjukhuset. Det var semestertider så de sa att alla är lediga (samtidigt av nån anledning) men att det fanns präst tillgängligt. Jag tackade vänligt nej med hänvisning till att jag inte är troende och därför inte vill prata med en präst. Hade de då respekterat mitt svar hade det varit ok. Men nu gjorde de inte det och jag tvungen att försvara mig och min önskan. Vilket blev väldigt jobbigt mtp hur dåligt jag mådde då.

Jag förstår hur utsatt det måste ha känts för dig, men jag gissar också att det bara var av missriktad omtanke (och dåligt samvete för att inte kunna erbjuda något annat) som det upprepades. Vården suger verkligen under semestertider, minns när min mamma utreddes för cancer och hur mycket längre tid det tog eftersom att det var just semestertider.

 

[sjoberga]

Men det är väl inte brister i vården, det är väl att präster gör något annat än t ex psykiatriker?

Jag skulle tänka att om t ex min pappa dör, och jag har en adekvat sorgereaktion, som inte är patologisk, då är psykvården inte rätt adress. Det är inte deras gebit, liksom.

Det hindrar ju inte att jag ändå kan, helt adekvat, vara väldigt ledsen och kanske vilja prata med någon, och då är en präst ett alternativ.

Har jag ett trauma t ex och behöver vård, då är det tvärtom vården (psykiatrin) som är rätt adress, inte kyrkan.

Olika organisationer för olika behov, liksom. Och prästen är ju bara ett erbjudande, det går bra att prata med nån annan eller ingen eller hunden också, om man föredrar det.

Om jag efterfrågar samtalsstöd i kris och enda förslaget/alternativet är en yrkesutövande präst utsänd från Svenska kyrkan, så är det en brist i vården.

 

[MML]

Jag har mött en sån person på SUS i Lund.

En person.

Jag menar vare sig att förringa eller bortförklara din erfarenhet, men du måste ju också själv förstå att en erfarenhet av en person inte innebär att det är en generell sanning för "alla" eller att "kyrkan" "nästlat sig in" i sjukvården?

 

[EmmaBovary]

Om jag efterfrågar samtalsstöd i kris och enda förslaget/alternativet är en präst från Svenska kyrkan, så är det en brist i vården.

Ja? Och det är ju mer eller mindre ett kroniskt problem för vården att vara underbemannad, speciellt när det är semester.

 

[Lingon]

En person.

Jag menar vare sig att förringa eller bortförklara din erfarenhet, men du måste ju också själv förstå att en erfarenhet av en person inte innebär att det är en generell sanning för "alla" eller att "kyrkan" "nästlat sig in" i sjukvården?

Men det är ju så som @sjoberga skrev. Om frivilliga t.ex. präster täcker upp för sjukvårdens brister så kommer inte de bristerna åtgärdas av sjukvården.

 

[Motacilla]

Jag har mött en sån person på SUS i Lund.

Och jag har mött en extremt usel psykolog, som totalt verkade sakna både empati och förnuft.

Det innebär inte att jag tycker alla psykologer är onödiga eller att man inte ska erbjuda psykologisk behandling till dem som behöver eller önskar.

Folk gör misstag, uttrycker sig klumpigt, personkemin brister osv osv. Sällan är avsikten ändå att kränka någon, trots att budskapet kanske landar fel.

 

[Mabuse]

När jag var på sjukhus mitt i det som var en stor kris för mig. SUS i Lund. Jag bad om samtalsstöd för att jag mådde mentalt mycket dåligt pga anledningen till att jag var på sjukhuset. Det var semestertider så de sa att alla är lediga (samtidigt av nån anledning) men att det fanns präst tillgängligt. Jag tackade vänligt nej med hänvisning till att jag inte är troende och därför inte vill prata med en präst. Hade de då respekterat mitt svar hade det varit ok. Men nu gjorde de inte det och jag tvungen att försvara mig och min önskan. Vilket blev väldigt jobbigt mtp hur dåligt jag mådde då.

Präst var väl det som fanns, helt enkelt. Just då för just ditt problem. Om du synligt mådde dåligt kanske personalen fick känslan att de borde försöka hjälpa dig, och då fortsatte erbjuda det som fanns, istället för att bara säga ”Nej, vi kan inte hjälpa dig.”

Klumpigt, absolut, men man kan ju tänka sig att personal på ett sjukhus är inställda på att försöka hjälpa med de medel som finns. Även om det blev fel i det här läget. Även sjukvårdspersonal klantar sig ibland.

Men då är ditt huvudsakliga klagomål att det alltid borde finnas jourhavande kuratorer tillgängliga på sjukhus, ifall de som principiellt vägrar prata med präst behöver stödsamtal?

 

[Motacilla]

Men det är ju så som @sjoberga skrev. Om frivilliga t.ex. präster täcker upp för sjukvårdens brister så kommer inte de bristerna åtgärdas av sjukvården.

Men det är fortfarande inte de religiösa samfundens fel, det är en organisatorisk fråga för vården!

 

[EmmaBovary]

Men det är ju så som @sjoberga skrev. Om frivilliga t.ex. präster täcker upp för sjukvårdens brister så kommer inte de bristerna åtgärdas av sjukvården.

Rent krasst så är jag ganska säker på att ingen skulle åtgärda problemet oavsett.

 

[Grazing]

Men det är ju så som @sjoberga skrev. Om frivilliga t.ex. präster täcker upp för sjukvårdens brister så kommer inte de bristerna åtgärdas av sjukvården.

Men präst är ett vårdande yrke, dom har definitivt i vården att göra precis som andra vårdande yrken har. Dom "täcker inte upp" vårdens brister, dom är en del av vården. Dom är liksom inte några amatörer utan utbildning inom att vårda och lyssna och hantera människor i kriser, det är liksom en stor del av deras jobb.

 

[MML]

Det finns flera i tråden som blandar ihop begreppen hårt och lämnar dessa påståenden.

Och prästens icke-vara eller vara är en del av resonemanget kring vårdens kapacitet, den ingår i dilemmat. Så länge man tänker att prästerna (och andra frivilliga) kan täcka upp för brister i vården, kommer bristerna inte att upplevas lika tydliga och satsningarna som behövs kanske inte komma. Det gäller inte enkom just präster såklart.

Blandar i hop vilka begrepp, och lämnar vilka påståenden?

Jag har fortfarande inte sett vilka som tycker att präster, imamer, och/eller andra frivilliga ska ersätta/täcka upp för brister i vården. Däremot förklarat varför en präst, sin tro till trots, är kompetent nog för att möta människor i kris. Det är dock inte detsamma som att hävda att det är rimligt att de ska täcka upp för bristande resurser inom vården.

 

[MML]

Men det är ju rena dumheter att låtsas som att icke-troende går runt och blir kränkta av att andra tror. En avgrundsdjup ravin av vilja att missförstå.

Hejsan hoppsan, här kom ett argument taget helt ur luften. Svårt att bemöta sådant.

 

[sjoberga]

Blandar i hop vilka begrepp, och lämnar vilka påståenden?

Jag har fortfarande inte sett vilka som tycker att präster, imamer, och/eller andra frivilliga ska ersätta/täcka upp för brister i vården. Däremot förklarat varför en präst, sin tro till trots, är kompetent nog för att möta människor i kris. Det är dock inte detsamma som att hävda att det är rimligt att de ska täcka upp för bristande resurser inom vården.

Blandar ihop att en ovilja att prata med en yrkesutövande präst från religiös organisation när man krisar , skulle ha något med en åsikt om vilken livsåskådning vårdpersonal får ha att göra. Det är vilda kast.

 

[sjoberga]

Hejsan hoppsan, här kom ett argument taget helt ur luften. Svårt att bemöta sådant.

Jag läste ditt inlägg om hur många troende resonerar precis så.