Svammel och fundeleringar

Sv: Svammel och fundeleringar

visst är det så. Tyvärr finns det ganska mycket "mörka" fall, vilket gör att kuratorer osv inte alltid har tid (Jag tänker fel här med, men det är så jag känner). Och då vill jag att de ska "gå före"?

Tex när jag ska gå till läkaren, det drar jag mig för in i det längsta, för det finns ju alltid någon som är sjukare/mer skadad än jag, som behöver vården snabbare/bättre än mig? (Bara för att jämföra hur mina tankebanor går här)
 
Sv: Svammel och fundeleringar

Jag jobbar med sådana människor då de växt upp och behöver fortsatt stöd i livet.

Tänk på hur mycket du tar in. Jag är precis som du, det finns alltid någon som är sämre och äh, jag klarar mig och jag kan inte vara ledig nu när de behöver mig och klart jag tar de där extra timmarna, ingen annan kan ju jobba och det blir jättehemskt för den jag jobbar för om jag inte tar det..

Jag är nu sjukskriven med det lägsta HB läkarna sett och jag har tjongat in i den berömda väggen med en fasansfull kraft. Från vad jag tyckte helt frisk och ok till att jag knappt orkar klä på mig på mindre än en vecka.

Så se upp! Var rädd om dig.




När jag orkar ska jag skriva ett pm till dig om jobbet, just nu orkar jag som sagt ingenting.
 
Sv: Svammel och fundeleringar

visst är det så. Tyvärr finns det ganska mycket "mörka" fall, vilket gör att kuratorer osv inte alltid har tid (Jag tänker fel här med, men det är så jag känner). Och då vill jag att de ska "gå före"?

Tex när jag ska gå till läkaren, det drar jag mig för in i det längsta, för det finns ju alltid någon som är sjukare/mer skadad än jag, som behöver vården snabbare/bättre än mig? (Bara för att jämföra hur mina tankebanor går här)

Fast du kanske till och med har lite lättare att hantera att de "mörka" fallen än vad en del andra har? Du kanske har lättare att hantera de "mörka" fallen än de fall där du tycker dig se en dålig prognos, utan att kunna göra något åt det?

Jag tänker ungefär att alla har sin gräns, men den kan gå på olika ställen. Det är inte alltid så att gränsen går vid det som verkar vara värst, den kan gå någon annanstans.

Din gräns, eller en av dina gränser, verkar gå just vid de där fallen med dålig prognos. Kan du då inte tänka att du faktiskt lider lika mycket av det (eller mer, vem vet) än vad de där andra som du tycker ska få gå före dig hos psykologen gör av det där som verkar värst?

Det är som att vissa skäl till lidande är mer legitima än andra, på något sätt. Inte bara i ditt huvud, utan det är lite grann så här i världen, tycker jag.

Men när du har ett så okonventionellt arbete med så svåra upplevelser, så tycker jag att du ska skita i vad som anses vara det tyngsta i ditt arbete, och istället ta hand om dig själv på de punkter där det behövs. Och tänka att ditt lidande är lika viktigt som andras, även om skälen till ditt lidande inte är de skäl som de andra kanske bäst kan förstå. Något åt det hållet?

Psykologen kommer ju högst troligt inte att tycka att ditt lidande inte är legitimt.
 
Sv: Svammel och fundeleringar

Din gräns, eller en av dina gränser, verkar gå just vid de där fallen med dålig prognos. Kan du då inte tänka att du faktiskt lider lika mycket av det (eller mer, vem vet) än vad de där andra som du tycker ska få gå före dig hos psykologen gör av det där som verkar värst?

Det är som att vissa skäl till lidande är mer legitima än andra, på något sätt. Inte bara i ditt huvud, utan det är lite grann så här i världen, tycker jag.

Jo, jag har inte legat (lika mycket) sömnlös med de värsta misshandelsfallen eller vitmarkeratde mkt unga barnen med mycket svåra skador på underliven tex..

Utan istället de barn som ska ut på en annan väg i livet, som just prognosen inte ser så ljus ut för, barn som "bara" har diagnos och är "allmänt störiga" där flertalet tänker "Det ordnar sig sen" och ingen vill ta tag i det, lättare att skicka i flera instanser, så barnet känner sig ännu mer ovälkommet. Och då bättre att sätta mig på "fall" där flera inte orkar, och som du säger, är mer legitimt att må dåligt för på nått sätt.
 
Sv: Svammel och fundeleringar

Jag beundrar att du ger barn som dessa hjälp, det gör jag verkligen :love: Det är hemskt att det försiggår, och finns. Men vi kan ju heller inte förneka att otroligt många barn faktiskt far illa, på många olika sätt, och att dom alla behöver någon i sitt liv som kan rädda dom.

Jag hoppas att jag, någon dag, ska ha kommit så långt med mig själv att jag kan hjälpa andra. Eftersom jag önskar, att någon sådan hade funnits där för mig som yngre! Man är så otroligt sårbar som barn, och det enda man vill är att bli sedd och få hjälp, när man är sjuk, misshandlad, mobbad eller vad som helst. Men dom flesta väljer att bara titta bort, för det är enklast så. Nu har jag "turen" (I brist på bättre ord) att jag har väldigt svårt att låta andras känslor påverka mig negativt, så därför känns det som att jag skulle kunna klara av just svåra fall, rent psykiskt för min egen del. Jag tycker att det är hemskt, och så otroligt FEL att sdant här ens får hända, men det kan inte påverka mig in på djupet liksom - så att det förstör för mig.
Åh, gud så svamligt. Förstår du något av det? :crazy:

I alla fall, du ska vara stolt över ditt arbete!
 
Sv: Svammel och fundeleringar

Jodå, jag fattar . :)

Ibland när man inte tror man nått fram eller när man känner sig uppgiven, så var det just det man fanns där för, att just det barnet/tonåringen fick prata UTAN att man kom med goda råd. Att det var en lättnad för dem, att faktiskt bara få prata, att jag bara fanns. :crazy: Man behöver inte göra så mycket ibland, och ibland är det bra att ta ett steg bakåt för att låta andra ta plats.

Upptakten till tråden var att jag fick veta att vid ett misshandelsbråk fick en av "mina" pojkar, till slut, sätta livet till. :(
 
Sv: Svammel och fundeleringar

Jag hoppas att jag, någon dag, ska ha kommit så långt med mig själv att jag kan hjälpa andra.

Fast det gör du väl redan...? Jag har dålig koll på olika nick, men jag förknippar ditt nick med någon som kan se och bekräfta andra här på bukefalos som mår dåligt.
 
Sv: Svammel och fundeleringar

Jag försöker i alla fall :)

Jag vet ju hur det är att ha problem, och vad som kan hjälpa litegrann i många situationer - men jag är ju långt ifrån utbildad, proffsig, med självdistans etc.

// Bebben, som för tillfället lider av grav paranoia, ska påbörja en neuropsykiatrisk utredning, fortfarande har självskadebeteenden, slåss om främmande tar på mig och försöker att dölja allt detta så att min son inte ska påverkas :p
 
Sv: Svammel och fundeleringar

Blir så ledsen :-( Så mycket hemskt det händer, men tänk vad skönt för de här barnen att ha dej som lyssnar och finns där, om så bara någon timma i veckan.

Ta hand om dej och försök ladda dina batterier emellanåt.

Kram!
 

Liknande trådar

Övr. Barn Hej på er alla kloka! Förlåt för ett långt inlägg men jag har verkligen ett behov av råd och tips. Jag har sen en tid tillbaka...
2
Svar
26
· Visningar
3 840
Senast: Anonymisten
·
Relationer Jag har en pojkvän som jag upplever blir utnyttjad av sin bonusfamilj (bonussyster med man) både för pengar och för tjänster och skulle...
5 6 7
Svar
123
· Visningar
10 809
Senast: Oh_really
·
Småbarn Vi fick förra veckan veta att minstingen ska utredas för autism/hjärnskada osv. Veckan efter väljer sambon att dumpa mig, storasyskonet...
6 7 8
Svar
146
· Visningar
31 243
Senast: Elendil
·
Relationer För en vecka sedan fick jag ett positivt graviditetstest. Har med min tidigare partner gått igenom en barnlöshetsutredning där läkarna...
2 3
Svar
57
· Visningar
12 905
Senast: Nixehen
·

Bukefalos, Hästnyheter, Radannonser

Allmänt, Barn, Dagbok

Hund, Katt, Andra Djur

Hästrelaterat

Omröstningar

  • Tvättstugedrama
Tillbaka
Upp