Svammel och fundeleringar

[YorkWann]

*VARNING* för känslig text! Jag har alltid jobbat med de "svåra" barnen ( soc, kriminalvård, barnomsorg, skola).

Det svåra är när man känner att man kommer till en återvändsgränd. När alla runt barnet är slut på ideér, när föräldrar gett upp, när man själv inte VILL ge upp, men har inget kvar att ge? Eller bara när föräldrarna frågar om man kan ta barnet på julafton/röda dagar/midsommar för de orkar inte. När ett litet barn fått underlivet så förstört av vuxna män, så man faktiskt inte tror barnet kommer överleva. Eller när man faktiskt inte vet om de barn man lämnar kommer överleva. När en vuxen man slår sitt barn med en vägskylt så det ser ut som ansiktet gått mitt i tu. När en mamma sitter över sitt barn dunkar dess huvud i golvet tills ett krasch hördes. När mobbing gått så långt så en 9 åring vill ta livet av sig. Men bland det svåraste är nästan när båda föräldrar gett upp och ingen vill ha barnet.

Eller när ett barn med autism, inte rört vid någon och skriker vid beröring kommer på ett eget sätt för beröring för att kunna ge mig en kram. När man fått kort hem från barn med diverse bokstavsdiagnoser, där man blir bjuden på kalas, för "han älskar mig kanske inte, men gillar mig väldigt väldigt väldigt mycket." När de som inte fixade nått teoretiskt, som jag hade "Utematte" med varje dag skriver mitt namn! Eller när en kille med autism lyckades sova en hel natt i sin säng utan att slå sönder den, när han sa sitt första sammanhängde ord! Eller de man träffar på som är äldre nu, som ingen trodde på, men som "lyckats". När man fått brev där de står att de inte hade klarat sig utan mig, där de var ungar jag trodde gått "förlorade" när jag inte gjorde mer än lyssnade, men det visade sig vara "bara" det som ingen annan gjorde.

Jag svammlar på lite, för jag står just med ett barn nu, som jag inte kommer följa till hösten, som jag inte riktigt vet alls vad som kommer hända. Lite sömnlösa nätter blir det allt.

(några av händelserna är fingerade helt eller till viss del, vissa för det blev för groteskt för att skriva ut på ett föräldraforum, och såklart för sekretessen. )

 

[prinsessfeminist]

Sv: Svammel och fundeleringar

Om du skall uttrycka dig så brutalt och bildligt som du gjorde så hade jag uppskattat en varning i din rubrik. Jag avskyr att läsa om sådant du beskriver och i synnerhet om det uttrycks så extremvulgärt.

 

[YorkWann]

Sv: Svammel och fundeleringar

Ber om ursäkt, lagt det som vitmarkerat och lagt till en varning. Eller skulle jag lägga allt som vitmarkerat?

 

[nevin]

Sv: Svammel och fundeleringar

Jag förstår att det blir sömnlöst, och kan inte för mitt liv tänka mig att jobba med just det du beskriver....


Men jag beundrar de som gör det, som orkar ta tag i problemen och göra sitt jobb varje dag utan att vilja ta sitt eget liv därefter.....

 

[vindvissla]

Sv: Svammel och fundeleringar

Du låter som en svensk Torey Hayden Förstår att det kan vara både hjärtskärande och hjärtvärmande när man har såna uppdrag. Det är så otroligt tragiskt att de här barnen finns, alla barn borde bli älskade, och alla vuxna också för den delen.

 

[Sablar22]

Sv: Svammel och fundeleringar

Jag beundrar dig för att du gör allt detta!
Du är i din yrkesroll en av dom viktigaste personerna i barnens liv.

Att du har sömnlösa nätter visar ju på
att du bryr dig, äkta omtanke osv.
Annars hade du stängt av för länge sen!

Du kan inte rädda alla,
men "dina" barn kommer iaf under den tid
dom är hos dig uppleva sådant som ger värme
inombords.
Mer än så kan du inte göra,
men var stolt för det du gör

 

[turbofling]

Sv: Svammel och fundeleringar

Vad underbart att det finns personer som du som vill hjälpa dessa barn och som klarar av att se sa jobbiga saker.
Jag skulle gärna jobba med liknade (eller ja, misshandlade barn ska väl ingen behöva jobba med, det borde inte förekomma), men tror inte att jag skulle klara det psykiskt.

 

[Ewa-Lena]

Sv: Svammel och fundeleringar



Jag vill tacka dig å alla barns vägar för att du finns där för dem. Som en "vanlig" medborgare varken kan eller vill man tro att det du beskriver FAKTISKT sker på riktigt. Det är värre än fantasin någonsin kan komma på.

Har du några samtalspartners du kan prata av dig med? Kurator? Psykolog? Det du bevittnar är ju övermäktigt om du inte samtidigt får hjälp att bearbeta all de intryck du får genom ditt jobb. Jag hoppas verkligen att din arbetsgivare förstår de insatser du gör och värderar det på alla sätt.

All heder till dig och dina kollegor som gör så stor skillnad i vårt samhälle! TACK!

 

[rubytoo]

Sv: Svammel och fundeleringar

Tycker du är beundransvärd

 

[Gnarpis]

Sv: Svammel och fundeleringar

Du är en fantastisk människa

 

[Calazirya]

Sv: Svammel och fundeleringar

Du behöver väl inte ta i så hårt ändå, bara vänligt be YW att ändra och varna !

YW: Du är en fin människa och barnen behöver dig. Jag reagerade nog lite som prinsessfeminist när jag läste först för jag har så otroligt svårt att kontrollera mina känslor när det kommer till sådana saker som du beskrev.
Det viktiga för dig själv är att du ändå försöker hålla en viss distans till jobbet och att du självklart erbjuds stöd för dig själv, ingen människa orkar med ett sådant jobb i längden om man inte får hjälp att bearbeta.

Kram till dig min fina vän.

 

[YorkWann]

Sv: Svammel och fundeleringar

kl

Tack för fina svar.

Jag har ett bra nätverk med bra människor (och sämre med för den delen ) runt mig så visst finns psykolog, kurator och andra instanser att bolla med. Men det har jag använt mer när det är brutala fall eller extremvulgära, som någon uttryckte sig.

Varför jag skrev här nu var just när man känner sig otillräcklig. Jag har gjort mitt jobb i detta fall och gjort det bra, men ibland är det svårt att släppa ändå, när man har föraningar om att detta inte kommer bli ett sk "maskrosbarn" utan att färden neråt kommer fortsätta... Då känns det inte alls bra att lämna

Prinsessfeminist; Jag tänkte lite på ditt svar igår, jag förstår att jag blivit lite "skadad" då jag mörkat och ändrat ganska kraftigt i testen för att itne röja identitet/sammanhang men samtidigt inte ta med så grova bitar. JAG tyckte (eller försökte) göra beskrivningarna lite mer "allmänna" ( i brist på bättreord här) Naturligtvis ber jag om ursäkt att det får dig att må dåligt, men samtidigt ÄR detta en del av verkligheten. Tyvärr.

 

[Aliide]

Sv: Svammel och fundeleringar

Om du skall uttrycka dig så brutalt och bildligt som du gjorde så hade jag uppskattat en varning i din rubrik. Jag avskyr att läsa om sådant du beskriver och i synnerhet om det uttrycks så extremvulgärt.

Jag tycker inte det uttrycktes så extremt. Varje dag på nyheterna ser man folk som dör, så lite text kan väl inte vara så tufft? Dessutom hade du väl kunnat sluta läsa efter det första "extrema"?

 

[Ewa-Lena]

Sv: Svammel och fundeleringar

Jag reagerade likadant men sen markerade jag det vita fältet och fick läsa lite mer. Den texten är så förskräcklig att jag tycker att det vitmarkerade är nödvändigt så man får ta eget beslut om att läsa. Tänk att det händer på riktigt, i verkliga livet. Det finns inga ord som förklarar min förskräckelse.

 

[Calazirya]

Sv: Svammel och fundeleringar

Att det händer hoppas jag verkligen vi vuxna är medvetna om, men om ska man se till det globala blir man ju helt frustrerad och iaf jag har svårt för att bearbeta alla känslor som uppkommer när man läser om alla utsatta barn.

Att det kommer fram i dagsljuset är bra, jättebra trots att det smärtar att läsa.

 

[voltis]

Sv: Svammel och fundeleringar

Du låter som en svensk Torey Hayden Förstår att det kan vara både hjärtskärande och hjärtvärmande när man har såna uppdrag. Det är så otroligt tragiskt att de här barnen finns, alla barn borde bli älskade, och alla vuxna också för den delen.

Tänkte just skriva samma sak, så kopierar bara in detta inlägg. Tänkte direkt på Torey Hayden, älskar hennes böcker som skildrar så hemska saker som ts också verkar ha bevittnat, och det är så underbart att det finns människor som ser dessa utsatta barn!

 

[prinsessfeminist]

Sv: Svammel och fundeleringar

*kl*

Först - tack YW för att du vitmarkerade det.

Sedan - till alla andra:

Jag är en person som inte läser kvällstidningar av precis samma orsak som jag reagerade på YWs text. Kanske är ni andra härdade eller känner att ni hanterar det på ett positivt sätt, men jag mår fruktansvärt dåligt av sådana formuleringar. Jag mår tillräckligt dåligt av lite mildare beskrivningar som i mer neutrala ordalag ger en fingervisning om vad det handlar om.

Jag blev arg och upprörd över att jag mot min vilja läste det och reagerade därför häftigt. Jag skulle bli lika arg om jag när jag ser nyheterna inte fick en "varning för känsliga tittare"- bilder. Bilder och ord etsar sig fast för den som tar illa vid sig och när man känner sig så sänkt så är man inte en tillgång för någon.

Så; jag tycker inte att jag tog i mer än vad jag tog illa upp.

 

[Calazirya]

Sv: Svammel och fundeleringar

Jag är varken tillräckligt härdad eller förmår att hantera detta på ett positivt sätt ( är faktiskt inte riktigt med på hur du menar med positivt? ).

Jag tycker inte alls det var fel av dig att be YW om en varning och vitmarkering och jag förstår att du i stundens hetta reagerade. Men även YW skrev denna texten i stundens hetta och ja det var väl ett litet försvar å hennes vägnar då hon var både ledsen/upprörd/uppgiven när hon skrev och det första svar hon fick var en förbannad smiley.

Nog om detta nu, jag förstår som sagt vad du menar och varför du reagerade som du gjorde.

 

[mimmipigg]

Sv: Svammel och fundeleringar

Dina reaktioner är ju tyvärr priset du får betala för att du är bra på ditt jobb.
Jag har inte arbetat med annat än "normala" barn men visst förkommer det tragik där också, det är jobbigt att skiljas från ett barn som man nästan kan säga hur det ska gå och att det inte är positivt.
Jobbar man med människor måste man engagera sig och investera av sig själv och i slutändan tär det på en själv.
Men man måste släppa taget och hoppas att det man gett satt positiva spår som barnet kan ta med sig ut i livet.

 

[Petruska]

Sv: Svammel och fundeleringar

Jag har ett bra nätverk med bra människor (och sämre med för den delen ) runt mig så visst finns psykolog, kurator och andra instanser att bolla med. Men det har jag använt mer när det är brutala fall eller extremvulgära, som någon uttryckte sig.

Jag undrar om du inte tänker lite fel där, kanske? Jag menar, du gör inte fel som vänder dig till de där kontakterna vid de tillfällen som du gör det, självklart inte. Men kanske ska du utnyttja de där kontakterna även för de sorters situationer som just du är känslig för?

De där värsta eller mest brutala fallen, dem är det på något vis nästan självklart att du kan behöva hjälp med att hantera, tänker jag, och jag tänker att du tänker så själv också. Och att nästan alla hade behövt hjälp med just det.

Men sen kan ju just du vara "svag" just på vissa punkter som är mindre självklara, tex då detta med att släppa barn där du känner att framtiden är mörk. Varför inte gå till psykologen även med de funderingarna? Så att du kan få en strategi att hantera den situationen utan att ta lika mycket stryk själv, kanske?