Klart jag kan flytta på hundarna, men då måste jag ju snedda över gångbanan och liksom störa trafiken också. Jag går till vänster och har hundarna på yttersidan, då tycker man ju att folk skulle se det och naturligt flytta hundarna till sin yttersida också? Men neeheeejdå!
Ja alltså jag menar inte att jag har rätt i frågan.Intressant, så har jag aldrig tänkt på det (första stycket). Jag brukar i de flesta fall det förekommer nog bara anta att det är för att ge mig möjlighet att hitta rätt tillfälle att ringa upp. Men så tänker jag att det nog kan spela in vad det gäller för ärenden och/eller för person också, såklart.
Oavsett så verkligen väldigt dåligt att i den mån man kan inte försöka anpassa sig (efter mottagaren), om det faktiskt är uttalat och man vet om att det förekommer t.ex. viss problematik eller annat som gör att det ena eller andra inte är önskvärt, som i fallet med din arbetsplats.
Jag vet att de flesta inte tycker som jag. Men det här var ju ”störiga saker jag stör mig på” ) Tack och lov bara inpackning, men så störande när det ändå är lite meckigt och så blir det inte som man vill ha det...Ja alltså jag menar inte att jag har rätt i frågan.
Som ett störigt syskon till fenomenet ovan har vi någon som ringer upp när man skickat ett sms...
Jag stör mig på en relaterad sak: Jag brukar vara väldigt bra på att acceptera att alla är olika och vara empatisk och förstå andra, men en sak förstår jag inte, och det är människor som klagar på sina liv (tråkigt, vet inte vad jag ska göra, deppig, inget jobb passar mig etcetc). Jag har en sådan människa i min närhet och jag försöker peppa och hjälpa på olika sätt men det blir bara tyst då, troligtvis för att jag inte förstår vad problemet är. Jag vet inte om personen är väldigt högfungerande deprimerad? men även när jag mått som sämst så har jag alltid haft några drömmar i bakhuvudet--men hur lever en utan drömmar och något en brinner för? Jag förstår verkligen inte!
Det bara kom i tanken när jag läste ditt inlägg.Ha ha ja det finns många sånna... klart man måste få klaga o vara lite bitter på livet då och då men det finns ju folk som JÄMT måste ha det sämst. Har en sånn kompis. Hon har migrän, inga pengar, ont i ryggen o kan inte jobba, hinner inte med ALLT hon måste göra i hemmet. Ha ha hon är skit kul att hänga med för hon redovisar alltid i detalj ALLT hon gjort under dagen. Från att hänga upp en tvätt till att dammsuga under soffan. Men hon tar ingen energi från mig för jag skrattar innombords åt eländet hon verkar VILJA leva i.Jag stör mig på en relaterad sak: Jag brukar vara väldigt bra på att acceptera att alla är olika och vara empatisk och förstå andra, men en sak förstår jag inte, och det är människor som klagar på sina liv (tråkigt, vet inte vad jag ska göra, deppig, inget jobb passar mig etcetc). Jag har en sådan människa i min närhet och jag försöker peppa och hjälpa på olika sätt men det blir bara tyst då, troligtvis för att jag inte förstår vad problemet är. Jag vet inte om personen är väldigt högfungerande deprimerad? men även när jag mått som sämst så har jag alltid haft några drömmar i bakhuvudet--men hur lever en utan drömmar och något en brinner för? Jag förstår verkligen inte!
Förlåt, menar inte att du ska svara på allt det här
Det kanske är så jag får se på det, att personen i fråga väljer att leva så och bara gillar att klaga
Ja jag försökte hjälpa min vän ett tag men det var inget som passade. Bad henne ringa Vc och be om hjälp för migrän. - nej Vc är kass.Det kanske är så jag får se på det, att personen i fråga väljer att leva så och bara gillar att klaga
Det låter i det närmaste sadistiskt - är du bra för din kompis (dvs är du säker på att du inte föder hennes olycka för att du finner den lustig)? Är din kompis bra för dig eller tar relationen fram någon inom dig som du inte vill vara?
