Storfamilj

[Hyacinth]

Jag älskar storfamiljer. De får mig att tacka min lyckliga stjärna över att inte driva en sådan eller vara uppväxt i en. Jag brukade titta på ett program där man hade fått sexlingar när BARNET var nyfött och jag deprimerad. Då kändes det alltid lite bättre.

Mina kusiner är fem stycken, jag får gåshud bara jag tänker på det. Det finns fler läskiga parametrar där än antal barn, men det är en klart bidragande orsak.

 

[Snurrfian]

Jag råkade fastna i programmet som @stjarnhimmel pratar om och jag blev mest skrämd av en mammornas sätt att knyta ungar så hårt till sig att hon bröt ihop och grät när han skulle flytta hemifrån, över 20 och snart blivande pappa... Hon följde med på ultraljud på sitt barnbarn för att hon ville uppleva det med sina son...

Sen var det en annan familj där mamma verkade vilja avskärma hela familjen från resten av världen och pratade om hur bra det vore om de inte behövde träffa några andra överhuvudtaget... Så även där var det snarare relationerna i familjerna som skrämmer mig mer än att de är många barn.

 

[Trindan]

Jag känner bara till en storfamilj där de har sju barn. I den familjen har jag aldrig hört mamman säga (pappan ville sluta vid fyra barn, men vek sig för mammans vilja) att hon vill ha många barn för att hon älskar barn. Den enda anledningen (som jag har hört) till att de skaffade tre barn till även efter det att mannen fått nog var: "Det är så skönt att vara föräldraledig.". Detta har antagligen påverkat min syn på storfamiljer rätt rejält…

Jag anser att man inte ska skaffa fler barn än man kan ta hand om. När det börjar bli fler än fyra barn kan jag verkligen inte se hur man kan ta hand om alla barn både när det gäller tid och pengar (om man nu inte är jätterik när det gäller pengar). Materiella saker är absolut inte det viktigaste och inte heller utlandsresor. Men det kan inte vara roligt för barnen att bara få ärva kläder, få ärva leksaker, inte kunna vara med på någon aktivitet eller ens kunna åka till badhuset med kompisarna.

När jag var liten var jag kompis med en tjej som var det yngsta barnet av fyra. Jag vet inte hur många gånger hon grät för att hon aldrig kunde följa med kompisarna och köpa glass i kiosken. Hennes högsta önskan var att få rida, men familjen hade inte råd (Nu rökte pappan ett paket cigaretter om dagen så det hade säkert behövt prioriteras också) och de få kläder hon inte behövde ärva köptes på Ica Maxis fyndhörna. Den familjen hade det inte dåligt ställt, men de hade inte tillräckligt bra ställt för att ge fyra barn aktiviteter, kompishäng och nya kläder, men kanske två.

Samma med tid. I familjen med sju barn är alla barn extremt uppmärksamhetstörstande. De äldre är urleds på att passa de mindre barnen och de yngre barnen älskar sina äldre syskon, men det är ju mamma och pappa som de helst vill ha tid av. Läxläsning, egen tid med föräldrarna och liknande är helt kört för det finns alltid något annat barn som just då trillat/ska ha skjuts/ska byta blöja/nattas…

Som sagt har min syn på storfamiljer antagligen påverkats rejält av TV och de få familjer jag känner som har mer än tre barn, men jag tycker det är oerhört egoistiskt att skaffa fler barn än man har tid och pengar till. Att skaffa barn är ingen rättighet, men alla barn har rätt till att få kvalitetstid och stöttning med en vuxen.


(Detta gäller inte bara storfamiljer. Jag tycker det är lika egoistiskt när föräldrar som knappt har råd/tid med ett barn skaffar ett till.)

 

[Mia_R]

En dåvarande kompis skaffade sju ungar, de fulaste jag någonsin sett. Hon skaffade den förste efter att ha blivit arbetslös, sen gillade hon att gå hemma med småbarn hela dagarna så det blev sex stycken till. Hon pratade ibland om att hon ville ha en liten flicka som kunde hjälpa mamma i köket och jag tackade stjärnorna att hon bara fick söner. Stackars tjej som fått passa upp på sina slöa brorsor hela tiden annars!

 

[Amha]

En dåvarande kompis skaffade sju ungar, de fulaste jag någonsin sett. Hon skaffade den förste efter att ha blivit arbetslös, sen gillade hon att gå hemma med småbarn hela dagarna så det blev sex stycken till. Hon pratade ibland om att hon ville ha en liten flicka som kunde hjälpa mamma i köket och jag tackade stjärnorna att hon bara fick söner. Stackars tjej som fått passa upp på sina slöa brorsor hela tiden annars!

Fulaste? Hur?

 

[Mia_R]

Fulaste? Hur?

Fula som i att bara en mor kan älska dem. Jag hade gråtit om det var mina ungar. Jag vet en som grät första gången hon såg sin son, han var så ful att hon inte kunde hålla tårarna tillbaka när hon såg honom. Sen kan de ju växa till sig om de har tur. Det finns fula ungar.

 

[stjarnhimmel]

En dåvarande kompis skaffade sju ungar, de fulaste jag någonsin sett. Hon skaffade den förste efter att ha blivit arbetslös, sen gillade hon att gå hemma med småbarn hela dagarna så det blev sex stycken till. Hon pratade ibland om att hon ville ha en liten flicka som kunde hjälpa mamma i köket och jag tackade stjärnorna att hon bara fick söner. Stackars tjej som fått passa upp på sina slöa brorsor hela tiden annars!

Jag reagerade också när jag läste att du skrev "fulaste ungar"

Även jag har varit kritisk mot storfamiljer i denna tråden. Men jag tycker vi ska hålla en högre nivå än att kommentera barns utseende.

 

[Amha]

Fula som i att bara en mor kan älska dem. Jag hade gråtit om det var mina ungar. Jag vet en som grät första gången hon såg sin son, han var så ful att hon inte kunde hålla tårarna tillbaka när hon såg honom. Sen kan de ju växa till sig om de har tur. Det finns fula ungar.

Tack jag vet. Är släkt med en som än idag (runt 50) är helt förstörd över att folk i omgivningen satte så stort värde i dennes utseende och därmed kände sig mindre värd.

Vad hade barnens utseende med saken att göra? Varför är det så viktigt att kommentera det?

 

[Mia_R]

Jag reagerade också när jag läste att du skrev "fulaste ungar"

Även jag har varit kritisk mot storfamiljer i denna tråden. Men jag tycker vi ska hålla en högre nivå än att kommentera barns utseende.

Jag har aldrig någonsin kommenterat deras utseende till varesig henne, hennes ungar eller någon i hennes/deras bekantskapskrets. Det är ett konstaterande från min sida och @Amha frågade.

 

[Energi]

En dåvarande kompis skaffade sju ungar, de fulaste jag någonsin sett. Hon skaffade den förste efter att ha blivit arbetslös, sen gillade hon att gå hemma med småbarn hela dagarna så det blev sex stycken till. Hon pratade ibland om att hon ville ha en liten flicka som kunde hjälpa mamma i köket och jag tackade stjärnorna att hon bara fick söner. Stackars tjej som fått passa upp på sina slöa brorsor hela tiden annars!

Men fy fan.

 

[BobberiBoo]

Hmm, jag är uppvuxen med fyra syskon, två yngre och två äldre. Vi hade det inte jätte gott ställt och vi tre äldsta började jobba när vi var 14 bredvid skolan för att kunna betala aktiviteter, körkort, moppe bil osv själva för att underlätta. MEN en stor grej här tror jag va att vår pappa lämnade oss och fullkomligt sket i oss så vi kände väl delvis själva att vi fick hjälpa till var vi nu kunde.
Dem två äldsta började betala hyra så fort dem började jobba efter skolan under den korta tiden dem bodde hemma, och jjag flyttade utomlands samma dag som jag tog studenten så jag kom aldrig dit men betalade ändå en slant hemma näär jag jobbade helger och lov. Vi fick en hel del uppmärksamhet från mamma som kände att hon fick kompensera för vår avsaknad av far, men däremot så var vår syskonkärlek kanske inte den hjärtligaste. Jag har idag mycket bra kontakt med två av syskonen och rätt så ok kontakt med dem andra två men vi försöker träffas på födelsedagar osv allihopa ändå.

Jag har idag ett barn och vi planerar för ett till men sen får det räcka..