Sv: Stora snacktråden - förälder
kl
Ja jösses, här har vi det lite kämpigt ibland kan man säga...
Lilla fröken bestämd är verkligen bestämd för tillfället och det är inte alltid så lätt att hantera det på rätt sätt. Man vill ju inte vara en surtant och säga nej till allt, men det är heller inte så lätt att gå med på alla galna idér =) Det är massa frustration från alla håll och kanter, men så länge My får som hon vill är hon världens gladaste, underbaraste, lättaste unge!
Några exempel på hur våra dagar ser ut just nu =):
Nej älskling, vi ska inte äta glass nu (när My öppna frysen för tjugoelftetusende gången på samma dag) - wooooooaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaa , dassss Myyyyyyyyyyyyyyy!!!!!(kastar sig på golvet och vrålar)
My vill ta på sig kläderna själv men klarar inte av det på egen hand. Jag frågar försiktigt om hon behöver hjälp och hon bryter fullständigt ihop och vrålar och skriker.
Vi ska gå ut och jag tar fram overallen. -Neeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeej (illvrål), "acka". jag tar fram jackan - Neeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeej (illvrål) "olål"... suck och pust och så ska hon ta på dem själv också.
Jag råkar ge My bananen på fel sätt i affären (bryter av bananen istället för att ge den med skalet) och det blir totalkaos och illvrål genom hela affären.
My ska skala clementinen själv och får inte till någon första öppning i skalet. Hon tar en ny clementin och får inte till det där heller. Jag hjälper henne göra ett litet hål, och då ska hon naturligtvis inte ha just den clementinen längre och bryter sedan ihop när hon inte får ta en annan... Ungefär på samma sätt som hon bryter ihop när hon tagit ett bett av en banan och sen ska "ha mea" och öppna en ny och ta bara ett bett av (vilket hon ju inte får).
My ska lägga sig och sova. Hon bryter ihop totalt för att taklampan inte kan vara tänd. När jag tillslut går med på att ha taklampan tänd, då börjar hon leka istället och byta nappar. När jag då tar bort de andra napparna och bara låter henne ha en, blir hon fullständigt vansinnig. Hon vrålar och skriker och snurrar runt och blir alldeles förstörd, tills hon efter någon timme somnar av ren utmattning (jag är hos henne hela tiden och försöker på olika sätt lugna ner henne).
Ja, jag kan skriva ner många exempel till =) Lilla skruttan, det är inte lätt att försöka bli stor och tycka och tänka! Och det är inte alltid lätt att vara en bra förälder i alla lägen...
Min lilla älskling. Hon har alltid varit rätt mammig av sig, men det har verkligen förändrats nu på den sista tiden (inte direkt i samband med att Maja föddes, utan mer nu sista veckorna). Jag sitter ju fast i Maja med jämna mellanrum, och det är lite jobbigt att jag inte kan finnas där för My på samma sätt i alla lägen, som jag kunde tidigare. Samtidigt vet jag att hon är otroligt trygg och är matad med massa kärlek både nu och tidigare, men ibland känns det lite hemskt när hon vill att jag ska komma och leka med henne, och jag inte kan.
Jag vet ju egentligen att det är nyttigt för henne, jag kan inte vara med henne jämt och hon är jätteduktig på att leka själv. Det handlar nog mest om att jag inte vill att Maja ska vara anledningen till att jag inte kan vara med My som tidigare, eller snarare, jag vill inte att My ska sluta fråga mig om jag kan leka med henne för att hon vet att jag ändå bara svarar "Maja måste äta färdigt först", eller " vänta lite, jag kommer snart", eller " mamma måste bara göra det och det och det först". Det handlar nog mest om ett litet dåligt samvete, som jag egentligen inte alls borde ha, för jag tycker verkligen att jag anstränger mig till max att försöka få så mycket tid för My som möjligt. Det blir helt klart skönt när Maja blir lite större så de kan ha lite glädje av varandra på ett annat sätt. I dagsläget tycker My jättemycket om Maja (mest för att hon är en bebis och My älskar bebisar), men hon har ju inte så stort utbyte av henne direkt, och ibland blir hon lite trött på att Maja alltid hänger på mig, och säger "bebis där offa" (lägg bebisen på soffan) när hon tycker att hon vill ha mamma för sig själv lite
Oj vad långt det blev helt plötsligt, behövde kanske skriva av mig lite. I det stora hela har det gått betydligt lättare att ha två små barn än vad jag hade trott, men det är klart att det också är kämpigt ibland och att man känner sig lite splittrad känslomässigt i bland.
//Julia