Nillizan
Trådstartare
Har känt henne i snart 6 år? Och ja, det blir bara värre och värre med vår relation.
Vi bor ju som sagt på samma gård, det är hennes föräldrargård sen flera generationer tillbaks. Så vem som styr och ställer på gården är ganska tydligt och klart.
Det är småsaker hela tiden, det har tyvärr blivit så mycket så att bägaren har runnit över för mig och jag tål inte människan att ens vistas i samma rum som mig.
Jag vill verkligen få relationen att fungera, men vad jag än gör eller säger tolkas fel och hon drar fel slutatser. Säger jag A, så säger hon B. Är färgen blå så säger hon att den är vit. Ja, ni fattar!
Har nu bokat tid hos en psykolog för att bena ut det här, för snart flyttar jag och barnen, relationen till min man slits pga detta. Då han helst vill stå utanför detta, vi får lösa detta själva tycker han. Det värsta är ju att när jag och hon har haft ett s.k krig (jag skäller inte, fast hon tycker det). Utbrott här på gården är när man höjer rösten typ eller suckar. När vi har kriget och hon vägrar att lyssna, t ex ge inte mina hästar en hink äpplen, du kan istället ge det till hönsen. (Har haft fångkänningar och kolik på den hästen det handlar om). Men hon säger bara emot och hävdar att minsann hennes arbetskamraters hästar får äpplen och mina hästar ligger ju inte ner och är döda. Men då säger jag återigen: Jag vill inte att du ger hästarna äpplen.
Jag upprepade mig flera gånger tills jag insåg att vi hade stått så i 20 minuter utan att vi kommit någonvart. Så är det varje höst, nu i år gick jag till min man och sa att nu får du ta tag i detta. Han pratade med henne och hon sa jajamensan, inga äpplen till hästarna.
1 dag senare hittade jag äpplen i hagen i alla fall.... Vad är hennes problem??? Jag gick förbi henne och sa respekterar inte du mig så respekterar inte jag dig, enkelt va? Inte så värst smart kanske!?
Sådana saker kan det vara. Nu har det blivit så att hon inte pratar med mig längre, om det inte gäller henne själv eller hon har något att klaga på. Hon hälsar inte. Börjar jag prata så avbryter hon och börjar prata med någon annan eller så "hör" hon inte. Behandlar mig som luft. Bjuder in hela familjen till fika, men "glömmer" att säga till mig. Sa en tid till mig innan jag skulle ut och köra häst och en annan tid till de övriga. När jag kom så hade alla ätit klart och maten var kall. Gör man så? Vad ska jag göra för att stå ut, alt. hur ska jag ändra mitt sätt så hon kan förstå att det hon gör förminskar mig och få mig att må dåligt? Kan ju nämna att de är ganska känslokalla och inte talar om känslor. "Arbetar man tillräckligt hårt så känner man inte efter hur man mår" " De psykiskt sjuka tänker och känner efter för mycket" kan de säga ganska ofta. Detta får mig att känna ännu mer skam att gå till en psykolog.. Hjälp mig!
Vi bor ju som sagt på samma gård, det är hennes föräldrargård sen flera generationer tillbaks. Så vem som styr och ställer på gården är ganska tydligt och klart.
Det är småsaker hela tiden, det har tyvärr blivit så mycket så att bägaren har runnit över för mig och jag tål inte människan att ens vistas i samma rum som mig.
Jag vill verkligen få relationen att fungera, men vad jag än gör eller säger tolkas fel och hon drar fel slutatser. Säger jag A, så säger hon B. Är färgen blå så säger hon att den är vit. Ja, ni fattar!
Har nu bokat tid hos en psykolog för att bena ut det här, för snart flyttar jag och barnen, relationen till min man slits pga detta. Då han helst vill stå utanför detta, vi får lösa detta själva tycker han. Det värsta är ju att när jag och hon har haft ett s.k krig (jag skäller inte, fast hon tycker det). Utbrott här på gården är när man höjer rösten typ eller suckar. När vi har kriget och hon vägrar att lyssna, t ex ge inte mina hästar en hink äpplen, du kan istället ge det till hönsen. (Har haft fångkänningar och kolik på den hästen det handlar om). Men hon säger bara emot och hävdar att minsann hennes arbetskamraters hästar får äpplen och mina hästar ligger ju inte ner och är döda. Men då säger jag återigen: Jag vill inte att du ger hästarna äpplen.
Jag upprepade mig flera gånger tills jag insåg att vi hade stått så i 20 minuter utan att vi kommit någonvart. Så är det varje höst, nu i år gick jag till min man och sa att nu får du ta tag i detta. Han pratade med henne och hon sa jajamensan, inga äpplen till hästarna.
1 dag senare hittade jag äpplen i hagen i alla fall.... Vad är hennes problem??? Jag gick förbi henne och sa respekterar inte du mig så respekterar inte jag dig, enkelt va? Inte så värst smart kanske!?
Sådana saker kan det vara. Nu har det blivit så att hon inte pratar med mig längre, om det inte gäller henne själv eller hon har något att klaga på. Hon hälsar inte. Börjar jag prata så avbryter hon och börjar prata med någon annan eller så "hör" hon inte. Behandlar mig som luft. Bjuder in hela familjen till fika, men "glömmer" att säga till mig. Sa en tid till mig innan jag skulle ut och köra häst och en annan tid till de övriga. När jag kom så hade alla ätit klart och maten var kall. Gör man så? Vad ska jag göra för att stå ut, alt. hur ska jag ändra mitt sätt så hon kan förstå att det hon gör förminskar mig och få mig att må dåligt? Kan ju nämna att de är ganska känslokalla och inte talar om känslor. "Arbetar man tillräckligt hårt så känner man inte efter hur man mår" " De psykiskt sjuka tänker och känner efter för mycket" kan de säga ganska ofta. Detta får mig att känna ännu mer skam att gå till en psykolog.. Hjälp mig!