Stämgaffel någon?

[Mineur]

Jag tycker att det låter som en väldigt obehaglig, manipulerande och omogen man och skulle råda dig att lämna relationen så snart som möjligt.

Jag kan själv vara lite omogen och grälsjuk i konflikter, medan min sambo är extremt sansad och bra på att hålla sina känslor i schack (mycket p.g.a att han växte upp med en far som hade ett sjujäkla temperament och ofta lät det bubbla över). Jag har därför viss förståelse för att det kan bli lite rundgång eftersom jag ibland har svårt att förmå mig att släppa saker, men det här låter helt extremt! Jag är också ytterst medveten om denna svaghet hos mig själv och försöker att jobba på det samt prata med min sambo om det. Som tur är uppstår konflikter extremt sällan i vårt förhållande, men ändå. Jag skulle aldrig någonsin beskylla någon annan för mitt eget tveksamma beteende.

 

[zassoo]

Om den här typen av bråk är vanligt förekommande i er relation så känns det som en stor varningsflagg. Jag blir illa till mods när jag läser dialogen. Han lägger över allt på dig, även när du ber om ursäkt och försöker lugna ner situationen så eldar han på och verkar bli ännu mer arg.

 

[athena_arabians]

Om den här typen av bråk är vanligt förekommande i er relation så känns det som en stor varningsflagg. Jag blir illa till mods när jag läser dialogen. Han lägger över allt på dig, även när du ber om ursäkt och försöker lugna ner situationen så eldar han på och verkar bli ännu mer arg.

Ja, det ger en riktigt dålig magkänsla

 

[Atintwgulsno95]

Kan ni istället gå ifrån varandra när någon av er hamnar i affekt?
Hårda ord kan ofta komma ut utan att de har den betydelsen, kan jag uppleva.
Jag är tex en person som tolkar in varje ord i ett bråk medan personen jag lever med inte alls lägger vikt vid ord i ett bråk.

Vi använder den metoden stundvis men det uppstår ett problem för oss när vi inte kommer överrens om när det är "okej" att gå ifrån - exempelvis händer det att han tycker jag pratar strunt och väljer att avlägsna sig. Vilket resulterar i att jag känner mig avfärdad för att han helt enkelt inte tyckte som jag.

Dock så har vi ändå blivit betydligt bättre på att sänka volymen i våra diskussioner.

 

[Atintwgulsno95]

Om den här typen av bråk är vanligt förekommande i er relation så känns det som en stor varningsflagg. Jag blir illa till mods när jag läser dialogen. Han lägger över allt på dig, även när du ber om ursäkt och försöker lugna ner situationen så eldar han på och verkar bli ännu mer arg.

Jag önskar bara att det kunde sjunka in för honom att vi båda är delaktiga i diskussionerna. Det är ingen monolog, utan en dialog.
När jag säger ifrån tycker han att jag försöker trycka ned honom. Det är en jättekänslig punkt för honom och jag har noll uppfattning av vart den uppstått ur.

 

[Thaliaste]

Det låter lite skrämmande att du berättar att någon som man absolut inte trott skulle slå, gör det ändå.
Tänkvärt..
Jag är inte redo att ge upp relationen.
Det jobbigaste är att jag ser ju hur upprörd och ledsen han ofta blir när vi bråkar. När tårarna rinner på honom känner jag enorm skuld och ser inte något manipulativt i hans beteende.
-Jag ser en frustrerad kille som exploderar för att han blir missförstådd.
Jag förstår ju hur känslan han har känns - men inte hans agerande och försök att reda ut problemet.
Vi kanske helt enkelt tycker olika?

Jag är väl inte lika säker som många andra här på att han kommer att slå dig. Men är du det minsta tveksam så lämna direkt.

Jag håller dock med om att förhållandet verkar bryta ner dig, och då spelar det inte så stor roll om det är hans avsikt eller inte. Båda ni två verkar överens om dessa bråk är återkommande och att det blir rundgång i dem, vilket leder till frustration. Du kanske har rätt i att ni helt enkelt är väldigt olika i er konflikthanteringsstrategi. Du tycker att du reder ut problemet genom att agera på det rätta sättet för dig, men har du frågat honom (vid ett lugnt tillfälle, t ex i parsamtalet) hur han vill lösa konflikter? Vissa har behov av att prata direkt, andra pyser över av att just tvingas till att prata direkt. Vissa behöver gå igenom varje ord som sagts, andra tycker att "vadå, det var ju bara något som kom ut där och då". Vissa har en kort stubin och ofta arga, men förhoppningsvis också snabbt glada igen, och andra blir sällan arga och kan ha svårt att hantera stubinmänniskornas humörsvängningar. Det går absolut att leva ihop även om man är olika, men jag tror det är väldigt viktigt att man förstår varandra så att man inte tolkar den andres avsikt utifrån sina egna referensramar utan utifrån den andres (när man känner till dem).

Ni beskriver det som om ni tävlar för att vinna, för mig låter det mer som en kamp om vem som har tolkningsföreträde och hur den andre som inte har det förväntas bete sig. Du tycker att din upplevelse av att han hade en tråkig ton ska accepteras av honom och generera en ursäkt för det (här vet jag inte riktigt om det ursäkten som är det viktiga för dig eller bekräftelse på att du inte gjort något fel och att han inte är arg på dig/kommer att lämna dig...?) och bristen på ursäkt betyder för dig att han menar att din upplevelse är fel. Medan han tycker att hans avsikt ska ha tolkningsföreträde och att du ska acceptera att han inte är arg på dig utan på situationen och släppa det.

Du analyserar väldigt mycket - honom, dig själv, och er relation. Det verkar som att du behöver bekräftelse på du inte gör fel, att han kommer att lämna dig osv. Har du varit så även i tidigare förhållanden, eller är det denna relation med just honom som gör dig så osäker på om det är du som är/gjort något fel när partnern är irriterad?

 

[Atintwgulsno95]

Om den här typen av bråk är vanligt förekommande i er relation så känns det som en stor varningsflagg. Jag blir illa till mods när jag läser dialogen. Han lägger över allt på dig, även när du ber om ursäkt och försöker lugna ner situationen så eldar han på och verkar bli ännu mer arg.

Det är så svårt att se situationen utifrån. Jag har trots allt bara mitt eget perspektiv. Men det gör mig så ledsen att kommentarsfältet är så överrens, - inte att det som sagts har något fel, utan att jag nu måste våga se den sanning som beskrivs. Det jag inte velat tro på.

 

[Keb71]

KL

Jag tycker att det låter som en väldigt obehaglig, manipulerande och omogen man och skulle råda dig att lämna relationen så snart som möjligt.
...
Jag skulle aldrig någonsin beskylla någon annan för mitt eget tveksamma beteende.

Jamen exakt!!!

 

[Thaliaste]

Vilket resulterar i att jag känner mig avfärdad för att han helt enkelt inte tyckte som jag.

Oavsett om ni två fortsätter denna relation eller inte, så känns detta som något du skulle behöva jobba på separat, för din egen skull.

Jag är som sagt inte lika säker på att din partner är manipulativ och en kvinnomisshandlare, men att du blir väldigt skör och sårbar i situationer när du och din partner tycker olika KAN utnyttjas av en framtida partner. Personer som är manipulativa har tyvärr ofta en förmåga att hitta och snärja personer som är sårbara för detta.

 

[Atintwgulsno95]

Men vad spelar det för roll att du är klumpig och kanske har sönder saker? Varför i hela friden skulle han bli arg för det? Det är faktiskt HELT orimligt. Det kommer inte hjälpa överhuvudtaget utan är bara till för att trycka ner dig.

Jag är också klumpig. Min partner skulle aldrig bli arg för det. Vad skulle vara poängen? Kanske att han skulle skratta lite när jag går in i soffan så hårt att den flyttar sig 15 cm - för det gör jag också.

Haha jag lider också av soff-problemet och kan relatera starkt.
Det skulle vara betydligt lättare om han skrattat åt mig, istället för att säga "akta soffan!"
Jag respekterar att han är rädd om sina saker mer än vad jag gör om mina, men jag har ju inte sönder saker med flit..
Har jag haft sönder 2 glas så köper jag nya. Finns ingen anledning för honom att fortsätta sura och döma mig.

 

[Atintwgulsno95]

Jag är väl inte lika säker som många andra här på att han kommer att slå dig. Men är du det minsta tveksam så lämna direkt.

Jag håller dock med om att förhållandet verkar bryta ner dig, och då spelar det inte så stor roll om det är hans avsikt eller inte. Båda ni två verkar överens om dessa bråk är återkommande och att det blir rundgång i dem, vilket leder till frustration. Du kanske har rätt i att ni helt enkelt är väldigt olika i er konflikthanteringsstrategi. Du tycker att du reder ut problemet genom att agera på det rätta sättet för dig, men har du frågat honom (vid ett lugnt tillfälle, t ex i parsamtalet) hur han vill lösa konflikter? Vissa har behov av att prata direkt, andra pyser över av att just tvingas till att prata direkt. Vissa behöver gå igenom varje ord som sagts, andra tycker att "vadå, det var ju bara något som kom ut där och då". Vissa har en kort stubin och ofta arga, men förhoppningsvis också snabbt glada igen, och andra blir sällan arga och kan ha svårt att hantera stubinmänniskornas humörsvängningar. Det går absolut att leva ihop även om man är olika, men jag tror det är väldigt viktigt att man förstår varandra så att man inte tolkar den andres avsikt utifrån sina egna referensramar utan utifrån den andres (när man känner till dem).

Ni beskriver det som om ni tävlar för att vinna, för mig låter det mer som en kamp om vem som har tolkningsföreträde och hur den andre som inte har det förväntas bete sig. Du tycker att din upplevelse av att han hade en tråkig ton ska accepteras av honom och generera en ursäkt för det (här vet jag inte riktigt om det ursäkten som är det viktiga för dig eller bekräftelse på att du inte gjort något fel och att han inte är arg på dig/kommer att lämna dig...?) och bristen på ursäkt betyder för dig att han menar att din upplevelse är fel. Medan han tycker att hans avsikt ska ha tolkningsföreträde och att du ska acceptera att han inte är arg på dig utan på situationen och släppa det.

Du analyserar väldigt mycket - honom, dig själv, och er relation. Det verkar som att du behöver bekräftelse på du inte gör fel, att han kommer att lämna dig osv. Har du varit så även i tidigare förhållanden, eller är det denna relation med just honom som gör dig så osäker på om det är du som är/gjort något fel när partnern är irriterad?

Jag kan inte komma ihåg att jag agerat med rädsla för att bli lämnad på det sättet tidigare.
Jag håller med om att det blir som att vi tävlar - men tävlingen är och ta som en boxningsmatch där 2 boxare står i varsitt hörn och viftar åt alla håll och kanter.
Vi misstolkar varandra väldigt ofta.
Jag försöker sätta mig in i varför han gör som han gör, men jag förstår inte varför han tror att jag vill trycka ned honom.
Han får bestämma mest - inga större problem, villkoren kommer främst från hans håll och kraven på hemmets ordning har också blivit hans självutnämnda område. Han röst väger alltid tyngst.

 

[Görel]

Jag önskar bara att det kunde sjunka in för honom att vi båda är delaktiga i diskussionerna. Det är ingen monolog, utan en dialog.
När jag säger ifrån tycker han att jag försöker trycka ned honom. Det är en jättekänslig punkt för honom och jag har noll uppfattning av vart den uppstått ur.

Det där är också en härskarteknik. Att vända det du säger för att upprätthålla dina gränser till att du vill trycka ner honom. Det är ett väldigt praktiskt sätt att slippa få kritik och få den andra personen att känna sig dålig.

 

[Kamomilla]

@Atintwgulsno95 om en kompis berättade för dig det du skriver här, vad hade ditt råd varit?

Finns det planer på barn i ert förhållande? Känner du att det isf skulle vara en sund miljö att växa upp i?

 

[Thaliaste]

Jag kan inte komma ihåg att jag agerat med rädsla för att bli lämnad på det sättet tidigare.
Jag håller med om att det blir som att vi tävlar - men tävlingen är och ta som en boxningsmatch där 2 boxare står i varsitt hörn och viftar åt alla håll och kanter.
Vi misstolkar varandra väldigt ofta.
Jag försöker sätta mig in i varför han gör som han gör, men jag förstår inte varför han tror att jag vill trycka ned honom.
Han får bestämma mest - inga större problem, villkoren kommer främst från hans håll och kraven på hemmets ordning har också blivit hans självutnämnda område. Han röst väger alltid tyngst.

Det är en omöjlighet att här på ett forum avgöra vem som har "rätt" och vem som har "fel" i ert förhållande, men det spelar inte så stor roll tycker jag. Det spelar liksom ingen roll om det är hans avsikt eller inte när konsekvensen i vilket fall är det du beskriver ovan - att det här förhållandet förändrar dig som person, får dig att bli osäker på själv och att du sätter dina egna behov i andra rummet. Jag tycker du ska leta efter någon du är mer kompatibel med, ett förhållande ska inte behöva bestå av ständigt återkommande, dränerande konflikter.

 

[Atintwgulsno95]

Det där är också en härskarteknik. Att vända det du säger för att upprätthålla dina gränser till att du vill trycka ner honom. Det är ett väldigt praktiskt sätt att slippa få kritik och få den andra personen att känna sig dålig.

Oh.. Har aldrig sett det på det sättet.
Har alltid fått dåligt samvete

 

[tanten]

Kan ni istället gå ifrån varandra när någon av er hamnar i affekt?
Hårda ord kan ofta komma ut utan att de har den betydelsen, kan jag uppleva.
Jag är tex en person som tolkar in varje ord i ett bråk medan personen jag lever med inte alls lägger vikt vid ord i ett bråk.

Känner igen. Jag förutsätter att folk menar vad de säger. Speciellt eftersom jag själv bemödar mig om att göra det.

Och så visar det sig att motparten inte ens har ett minne av att hen sagt något - för mig så avgörande.

 

[Atintwgulsno95]

@Atintwgulsno95 om en kompis berättade för dig det du skriver här, vad hade ditt råd varit?

Finns det planer på barn i ert förhållande? Känner du att det isf skulle vara en sund miljö att växa upp i?

Om en vän upplyst mig om en liknande situation hade jag sagt åt henne att dra därifrån. Problemet är alla gråzoner..

Jag vill inget mer än att skaffa barn - men då jag själv vuxit upp med själviska föräldrar som alltid satt barnen i andra hand så har jag svurit att inte göra detsamma med mina barn. Därför kommer det absolut inte bli några barn sålänge den här problematiken uppstår.
Bråka kommer man alltid göra, men det ska bråkas på ett sunt sätt

 

[Atintwgulsno95]

Det är en omöjlighet att här på ett forum avgöra vem som har "rätt" och vem som har "fel" i ert förhållande, men det spelar inte så stor roll tycker jag. Det spelar liksom ingen roll om det är hans avsikt eller inte när konsekvensen i vilket fall är det du beskriver ovan - att det här förhållandet förändrar dig som person, får dig att bli osäker på själv och att du sätter dina egna behov i andra rummet. Jag tycker du ska leta efter någon du är mer kompatibel med, ett förhållande ska inte behöva bestå av ständigt återkommande, dränerande konflikter.

Såklart omöjligt att avgöra i ett forum.

Jag är ju bara så rädd att förlora honom.
Han är det bästa jag har. Och han är den enda människa jag någonsin litat på.
Jag vill verkligen försöka så långt jag kan innan vi ger upp

 

[Gnist]

Jag försöker sätta mig in i varför han gör som han gör, men jag förstår inte varför han tror att jag vill trycka ned honom.

Sluta tro, anta och gissa och fråga honom istället vid ett passande tillfälle - t ex vid ett parterapitillfälle- om ni kan prata om hur ni kommunicerar och när ni gör det så tala inte om för honom vad du tror att han menar utan fråga istället vad han menar.

När man tror, antar och gissar vad ens partner menar och framför det som ett påstående, så leder det ofelbart till irritation.

Ingen av er verkar ju kunna kommunicera med den andre på ett vettigt och fungerande sätt.

 

[Görel]

Oh.. Har aldrig sett det på det sättet.
Har alltid fått dåligt samvete

Låt det sjunka in och tänk på det nästa gång du hamnar i en sån situation.