Stämgaffel någon?

[athena_arabians]

Ja jag ser också röda flaggor. Samtidigt är det svårt att se färgen på flaggan när den blåser åt mitt håll.
Det är en väldigt snäll kille. Han skulle aldrig lägga ett finger på mig, det skulle jag svära på min mor, men jag undrar vad som grundar sig i hans defensiva utåtagerande. Jag har (om jag får tävla i Offerkofta) betydligt större erfarenhet av trauma och olyckliga livsöden med bla familj i missbruk, våld, skilsmässor följt av styvfarsor som varit verbalt misshandla de fyllehundar.
Han, har levt i en kärnfamilj med 2 syskon där alla 3 är mönsterbarn. Min sambo är yngst av de 3. Hans 2 äldre syskon är gudomligt snälla och har tagit emot mig fantastiskt - även hans föräldrar.
Givetvis är det ingen tävling men jag undrar så varför han agerar som han gör..
Vart kommer det ifrån? Jag har alltid trott att det är jag som fått honom att agera såhär, och haft dåligt samvete för det.
Han säger att han inte vanligtvis blir såhär arg på någon annan, än vad han blir med mig.

Det är faktiskt skit samma varför han gör som han gör. Bevisligen är han inte intresserad av att ändra sig och att han inte skulle bära hand på dig... det skulle jag inte räkna med i längden. Den enda du kan kontrollera och påverka är dig själv och i ditt läge är det verkligen dags att sätta dig själv först.

Er åldersskillnad är inte speciellt stor men fortfarande, oavsett hur stor den är så behandlar en inte den en älskar som han behandlar dig. Det har inget med ålder eller erfarenhet att göra.

Jag har blivit slagen av en person som jag inte förväntade mig skulle göra det och som föraktar de som slår kvinnor... det finns inga garantier.

 

[Atintwgulsno95]

Jag vet inte hur gamla ni är, men detta låter som ett tonårsbråk. En tonåring som bråkar med sin förälder. Den är frustrerad/arg för något, säkert något HELT ANNAT (tex något som hänt med kompisar, i skolan, på träningen osv), men tar ut det på föräldern på första bästa möjlighet. Svårt att hänga med och svårt att förstå sådana bråk, men enligt min erfarenhet är det enklaste att inte falla i fällan och fångas med i gräl alls.

Du vet väl bäst själv om sådana här bråk är vanligt förekommande. Om han beter sig ofta på ett sådant här vis. I så fall hade inte jag stannat kvar. Det är en sak när det är en outvecklad tonåring som inte kan hantera allt den håller på att lära sig/få med sig i livet, och en helt annan när det är en vuxen människa. Väldigt dränerande och jobbigt att leva med.

Jag gick precis in till honom, där han står i badrummet och försöker få ordning på morgonfrisyren, och frågade honom om det var bra mellan oss. Han sa ja. Jag sa därefter, försiktigt, att jag upplevt att han reagerat väldigt starkt på situationen igår och han svarade med att säga att det blev en ketchup-effekt - att typen av bråk vi hade är så vanligt förekommande för oss att det är uttjatat och därmed extra frustrerande.
Han kramade mig nyss och åkte iväg till jobbet. Det känns bra och det känns lugnt igen, men jag grubblar ändå lite över hur jag ska hantera nästa tillfälle vi hamnar i diskussion.

 

[Gnist]

(Sambo går runt och städar, suckar och kliar sig i huvudet)
Jag-"är det något som är fel?"
Han- "jag är stressad över hur det ser ut här hemma."
Jag - "jag ska se till att börja imorgon, jag orkar inte idag. Andningen är fortfarande lite jobbig. Jag vill dega."

Ditt svar där skulle jag i längden bli smått vansinnig på om det var vanligt förekommande. Bara för att en beklagar sig innebär det inte att den andre ska börja be om ursäkt för att den inte gjort något.
Däremot skulle jag inte reagera och agera som din sambo och inte heller acceptera ett sånt beteende som han uppvisar.

Känns som att ni båda läser in och antar saker som den andre inte alls säger eller menar och ska ni fortsätta vara ett par så får ni jobba ordentlig på kommunikationen.

 

[Atintwgulsno95]

Det är faktiskt skit samma varför han gör som han gör. Bevisligen är han inte intresserad av att ändra sig och att han inte skulle bära hand på dig... det skulle jag inte räkna med i längden. Den enda du kan kontrollera och påverka är dig själv och i ditt läge är det verkligen dags att sätta dig själv först.

Er åldersskillnad är inte speciellt stor men fortfarande, oavsett hur stor den är så behandlar en inte den en älskar som han behandlar dig. Det har inget med ålder eller erfarenhet att göra.

Jag har blivit slagen av en person som jag inte förväntade mig skulle göra det och som föraktar de som slår kvinnor... det finns inga garantier.

Det låter lite skrämmande att du berättar att någon som man absolut inte trott skulle slå, gör det ändå.
Tänkvärt..
Jag är inte redo att ge upp relationen.
Det jobbigaste är att jag ser ju hur upprörd och ledsen han ofta blir när vi bråkar. När tårarna rinner på honom känner jag enorm skuld och ser inte något manipulativt i hans beteende.
-Jag ser en frustrerad kille som exploderar för att han blir missförstådd.
Jag förstår ju hur känslan han har känns - men inte hans agerande och försök att reda ut problemet.
Vi kanske helt enkelt tycker olika?

 

[RedQueen]

Ja tyvärr. Oftast blir resultatet att mina känslor och min upplevelse är irrationell.
Det är givetvis 2 personer inblandade och jag bidrar med mina onödiga kommentarer såklart. Men det har eskalerat till att jag börjat ifrågasätta min egen uppfattning av bråken - "är jag en obstinat skitunge som inte ser verkligheten?".
Han är trots allt 35 och jag 27, så jag har alltid haft en respekt för hans fler erfarenheter i livet än jag men det känns ju inte riktigt rätt längre..

På vilket sätt är din upplevelse irrationell? Varför är inte hans upplevelse det?

 

[Atintwgulsno95]

Ditt svar där skulle jag i längden bli smått vansinnig på om det var vanligt förekommande. Bara för att en beklagar sig innebär det inte att den andre ska börja be om ursäkt för att den inte gjort något.
Däremot skulle jag inte reagera och agera som din sambo och inte heller acceptera ett sånt beteende som han uppvisar.

Känns som att ni båda läser in och antar saker som den andre inte alls säger eller menar och ska ni fortsätta vara ett par så får ni jobba ordentlig på kommunikationen.

Jag är mer än mån och medveten om att förbättra våran kommunikation. Det är frustrerande hur vi fortsätter missförstå varandra över triviala vardagssaker som tar oerhört mkt energi.
Jag släpade med honom till parterapi ett par tillfällen och jag upplevde att vi med hjälp av sakliga verbala redskap kunde ta oss fram bättre i en konflikt.
Jag blev glad hur inställsam han var och hur vi båda pustade ut efter samtalen. Att sedan samtalen kostade 1600 per tillfälle begränsade dock min möjlighet att finansiera det hela (givetvis delade vi på kostnaden).
Men det ständiga skavsåret som uppstår när jag upplever något hos honom som upprör mig och att han anser att min reaktion är orimlig, är som hönan och ägget.

 

[Atintwgulsno95]

På vilket sätt är din upplevelse irrationell? Varför är inte hans upplevelse det?

Jag kan i efterhand se varför han tyckte att det var onödigt av mig att gnälla på hans ton, och att det var onödigt när han var stressad och inte mådde bra.
Jag kan också känna att jag kunde ha knipit käft och haft överseende med hans tonläge - jag hade inte behövt göra en grej av det.

 

[tanten]

Vart kommer det ifrån? Jag har alltid trott att det är jag som fått honom att agera såhär, och haft dåligt samvete för det.
Han säger att han inte vanligtvis blir såhär arg på någon annan, än vad han blir med mig.

Stopp och belägg.
Du ska inte försöka analysera varför och det är definitivt inte ditt fel att han är en skitstövel.

Jag har suttit i det träsket. Jag träffade en helt underbar man. 20 år med mig och han hade utvecklats till en ilsken skitstövel . I många år trodde jag det var mitt fel. Men jag har insett att han är den han är. Vare sig jag varit i hans liv eller inte.

Det är ALDRIG nån annans fel att nån beter sig illa. Det man själv kan göra är att ta sig bort från detta.

Hur tror du att hans beteende kommer att forma dig med åren? Ifall ni fortsätter tillsammans?
Du kommer att krympa och förminska dig själv mer och mer.

Ett förhållande ska bygga upp, inte bryta ner.

 

[RedQueen]

Jag kan i efterhand se varför han tyckte att det var onödigt av mig att gnälla på hans ton, och att det var onödigt när han var stressad och inte mådde bra.
Jag kan också känna att jag kunde ha knipit käft och haft överseende med hans tonläge - jag hade inte behövt göra en grej av det.

Med handen på hjärtat, hade det verkligen blivit bättre om du knipit käft? Utifrån vad du berättat så verkade han ju bli minst lika arg för att du bad om ursäkt och försökte lugna ner situationen.

Bara för att man är stressad ger det ingen rätt att skrika och bete sig illa mot någon annan. Det måste man som vuxen kunna hantera, det och att bli tillsagd att nu eskalerar situationen till något det inte behöver vara.

 

[Atintwgulsno95]

Stopp och belägg.
Du ska inte försöka analysera varför och det är definitivt inte ditt fel att han är en skitstövel.

Jag har suttit i det träsket. Jag träffade en helt underbar man. 20 år med mig och han hade utvecklats till en ilsken skitstövel . I många år trodde jag det var mitt fel. Men jag har insett att han är den han är. Vare sig jag varit i hans liv eller inte.

Det är ALDRIG nån annans fel att nån beter sig illa. Det man själv kan göra är att ta sig bort från detta.

Hur tror du att hans beteende kommer att forma dig med åren? Ifall ni fortsätter tillsammans?
Du kommer att krympa och förminska dig själv mer och mer.

Ett förhållande ska bygga upp, inte bryta ner.

Jag instämmer helt och hållet med ditt resonemang och hade givit samma råd till en vän om den satt i liknande situation.
Problemet är ju dock hur invecklat dynamiken är, samt alla gråzoner.
Jag märker mig själv hur jag försvarar honom även nu.
Jag blir bara så förbannad och ledsen över att jag vill diskutera för att LÖSA konflikten, inte VINNA diskussionen.
Det blir såklart en tävling när jag står på min rätt att få uttrycka att jag känner ett obehag över ett tonläge som låter otrevligt.
Mina brister i våra konflikter innefattar att jag ofta avbryter honom, har kort stubin, är överkänslig och ofta totalt ignorerar och fryser ut honom när jag känner att han börjar bli otrevlig, slänger iväg nån grej i affekt eller höjer rösten för mycket.
Beror min reaktion på hans eller beror hans reaktion på min.
Spelar egentligen ingen roll kanske.. Vill man lösa det så löser man det. Vill man inte så är det klart att det inte går.

 

[Atintwgulsno95]

Med handen på hjärtat, hade det verkligen blivit bättre om du knipit käft? Utifrån vad du berättat så verkade han ju bli minst lika arg för att du bad om ursäkt och försökte lugna ner situationen.

Bara för att man är stressad ger det ingen rätt att skrika och bete sig illa mot någon annan. Det måste man som vuxen kunna hantera, det och att bli tillsagd att nu eskalerar situationen till något det inte behöver vara.

Tidigare i veckan fick jag ett utbrott när han anklagade mig för en repa i golvet han upptäckt.
Det är så att jag med hästlängd har en tendens att ha sönder grejer- jag tappar ofta glas, är för hårdhänt med nya saker och spiller grejer.
MEN! Det brinner till i mig när han tar för vana att sucka och beklaga sig över missöden som ej kan bekräftas vara jag med säkerhet. Jag tar oerhört illa upp när han bara antar att det är jag som har orsakat att något gått sönder.
Jag fräste att det var jävligt orättvist att bli arg på mig och snklaga utan säkerhet att det var jag just jag som gjort det.
Jag bad senare om ursäkt för min orimliga och defensiva reaktion och vi blev sams.
Det framkom aldrig vem som repat i golvet. Jag tror att det var han och han tror att det var jag

 

[RedQueen]

Jag instämmer helt och hållet med ditt resonemang och hade givit samma råd till en vän om den satt i liknande situation.
Problemet är ju dock hur invecklat dynamiken är, samt alla gråzoner.
Jag märker mig själv hur jag försvarar honom även nu.
Jag blir bara så förbannad och ledsen över att jag vill diskutera för att LÖSA konflikten, inte VINNA diskussionen.
Det blir såklart en tävling när jag står på min rätt att få uttrycka att jag känner ett obehag över ett tonläge som låter otrevligt.
Mina brister i våra konflikter innefattar att jag ofta avbryter honom, har kort stubin, är överkänslig och ofta totalt ignorerar och fryser ut honom när jag känner att han börjar bli otrevlig, slänger iväg nån grej i affekt eller höjer rösten för mycket.
Beror min reaktion på hans eller beror hans reaktion på min.
Spelar egentligen ingen roll kanske.. Vill man lösa det så löser man det. Vill man inte så är det klart att det inte går.

Det är en fin ambition och absolut något du ska fortsätta ha. Med det sagt, vill han lösa den eller vill han vinna? Då måste han kunna ta det faktum att du har rätt att uttrycka obehag inför en situation likväl som han får uttrycka sina känslor. Det går att lösa konflikter på ett vettigt sätt genom att kommunicera både sina känslor och tankar.

Ta hand om dig och håll på dina gränser.

 

[Lovisaleonora]

Jag kan i efterhand se varför han tyckte att det var onödigt av mig att gnälla på hans ton, och att det var onödigt när han var stressad och inte mådde bra.
Jag kan också känna att jag kunde ha knipit käft och haft överseende med hans tonläge - jag hade inte behövt göra en grej av det.

Ditt försvarstal skvallrar också om en högst manipulativ relation.

"Om jag inte hade varit så jobbig hade han inte behövt slå" - har du väl aldrig hört innan? Det här är samma väg, bara ett annat avslut (inget slag). Men helt klart blev du ju bestraffad för ditt sätt att hantera situationen - ett sätt han inte godkänt.

 

[SiZo]

Tidigare i veckan fick jag ett utbrott när han anklagade mig för en repa i golvet han upptäckt.
Det är så att jag med hästlängd har en tendens att ha sönder grejer- jag tappar ofta glas, är för hårdhänt med nya saker och spiller grejer.
MEN! Det brinner till i mig när han tar för vana att sucka och beklaga sig över missöden som ej kan bekräftas vara jag med säkerhet. Jag tar oerhört illa upp när han bara antar att det är jag som har orsakat att något gått sönder.
Jag fräste att det var jävligt orättvist att bli arg på mig och snklaga utan säkerhet att det var jag just jag som gjort det.
Jag bad senare om ursäkt för min orimliga och defensiva reaktion och vi blev sams.
Det framkom aldrig vem som repat i golvet. Jag tror att det var han och han tror att det var jag

Men vad spelar det för roll att du är klumpig och kanske har sönder saker? Varför i hela friden skulle han bli arg för det? Det är faktiskt HELT orimligt. Det kommer inte hjälpa överhuvudtaget utan är bara till för att trycka ner dig.

Jag är också klumpig. Min partner skulle aldrig bli arg för det. Vad skulle vara poängen? Kanske att han skulle skratta lite när jag går in i soffan så hårt att den flyttar sig 15 cm - för det gör jag också.

 

[Sofie.S]

Kan ni istället gå ifrån varandra när någon av er hamnar i affekt?
Hårda ord kan ofta komma ut utan att de har den betydelsen, kan jag uppleva.
Jag är tex en person som tolkar in varje ord i ett bråk medan personen jag lever med inte alls lägger vikt vid ord i ett bråk.

 

[RedQueen]

Tidigare i veckan fick jag ett utbrott när han anklagade mig för en repa i golvet han upptäckt.
Det är så att jag med hästlängd har en tendens att ha sönder grejer- jag tappar ofta glas, är för hårdhänt med nya saker och spiller grejer.
MEN! Det brinner till i mig när han tar för vana att sucka och beklaga sig över missöden som ej kan bekräftas vara jag med säkerhet. Jag tar oerhört illa upp när han bara antar att det är jag som har orsakat att något gått sönder.
Jag fräste att det var jävligt orättvist att bli arg på mig och snklaga utan säkerhet att det var jag just jag som gjort det.
Jag bad senare om ursäkt för min orimliga och defensiva reaktion och vi blev sams.
Det framkom aldrig vem som repat i golvet. Jag tror att det var han och han tror att det var jag

Att anklaga någon på ett sådant vis gör någon som gaslightar. Att vara klumpig är en sådan sak som hör livet till, en del är värre än andra. För den sakens skull börjar man inte anklaga någon för sådant, repan kan likväl ha varit där innan någon av er satt er fot i bostaden.

Och för den delen bad du även om ursäkt efteråt över att du reagerade häftigt. Det gjorde inte han, du fick ta det ansvaret imorse.

 

[cirkus]

ag-"är det något som är fel?"
Han- "jag är stressad över hur det ser ut här hemma."
Jag - "jag ska se till att börja imorgon, jag orkar inte idag. Andningen är fortfarande lite jobbig. Jag vill dega." (jag har covid)

Redan här tycker att det kör i diket.
Han har ett problem och du vill genast vara till lags.

Resten är ju en veritabel katastrof. Sorry, men det där är så osunt som det bara kan bli. Jag ´är sällan med i dumpa kören men den här gången sjunger jag för full hals

 

[Görel]

Tidigare i veckan fick jag ett utbrott när han anklagade mig för en repa i golvet han upptäckt.
Det är så att jag med hästlängd har en tendens att ha sönder grejer- jag tappar ofta glas, är för hårdhänt med nya saker och spiller grejer.
MEN! Det brinner till i mig när han tar för vana att sucka och beklaga sig över missöden som ej kan bekräftas vara jag med säkerhet. Jag tar oerhört illa upp när han bara antar att det är jag som har orsakat att något gått sönder.
Jag fräste att det var jävligt orättvist att bli arg på mig och snklaga utan säkerhet att det var jag just jag som gjort det.
Jag bad senare om ursäkt för min orimliga och defensiva reaktion och vi blev sams.
Det framkom aldrig vem som repat i golvet. Jag tror att det var han och han tror att det var jag

Jag kan inte se att det var du som skulle be om ursäkt, det skulle han göra för att ha anklagat dig istället för att fråga om du visste hur skadan uppstått.

Det här är bara ett exempel på den manipulation som du beskriver i inlägg efter inlägg. Han gör något felaktigt eller orimligt, du reagerar på ett sunt sätt på det, men det slutar med att du tycker att du måste be om ursäkt för den reaktionen istället för tvärtom vilket är det rimliga.

Mitt råd är att snarast ta dig ur den relationen innan du blir mer skadad. Och då menar jag psykiskt. Våld i nära relation handlar inte bara om fysisk misshandel, det handlar om att en part utövar makt och kontroll över en annan part. Det kan vara psykiskt, ekonomiskt, materiellt, sexuellt och även försummelse.

 

[Keb71]

...
Han säger att han inte vanligtvis blir såhär arg på någon annan, än vad han blir med mig.

Jättestora varningsflaggor och obehagskänslor även på detta.
(Spontant svar på tal: "Då kanske du ska vara med någon annan istället?" även om jag vet att det inte var läge...)
Det spelar faktiskt INGEN som helst roll att han aldrig skulle misshandla dig fysiskt, den psykiska misshandeln (som han faktiskt håller på med) gör MINST lika stor skada och är ju betydligt lättare för förövaren att komma undan med dessutom.

Ta hand om dig, ta hjälp och ta dig därifrån!

Edit: Nä, han ska inte vara tillsammans med någon...

 

[tott]

Jag känner bara: Gud vilket onödigt bråk!!! Från början till slut. Om det är så där ni brukar hantera liknande situationer så bör ni inte vara ihop. Det är inte bra för någon av er.