Stämgaffel någon?

[Hazel]

Att man bråkar (ibland om onödiga grejer) är ju en helt annan grej dock. Det som gör din situation otäck är att det är utstuderat från början med ett väldigt tydligt mål.

1) han har redan bestämt att din åsikt är oviktig. Han vill inte ha bilen tvättad, så den ska inte tvättas
2) Att det är dina pengar är oviktigt, han bestämmer över dina pengar
3) Han tänker vinna det här, oavsett om det förstör din dag, om det gör dig ledsen när du la fram det som en kul grej, oavsett om det är något så fjuttigt som en biltvätt. Du ska göra som han vill PUNKT.

Vad du gör/säger/känner är helt oväsentligt för honom här.

 

[AraSlei]

Fan vad starkt av dig att ta dig därifrån! Jag tycker att alla borde läsa denna tråd, och särskilt @Fetaost ena sammanfattande inlägg.
Jag blir så ledsen och arg över att läsa om hur många kvinnor som befinner sig eller har befunnit sig i relationer som liknar den som TS (och ni andra) beskrivit.

Helt ärligt var det nog mest tur.
Mina känslor svalnade till slut och ju mer han bad om att vi skulle fortsätta, desto mer ville jag därifrån.

Men det är först nu i efterhand som jag ser hur jag anpassade min egen personlighet för att han inte skulle bli arg eller sur, och för att undvika tjafs. Hur jag fick ont i magen när han ringde och jag kände mig pressad att prata i telefon, eftersom jag visste att han tyckte att vi skulle lägga en viss tid på telefonprat varje dag för att distansrelationen skulle vara värd att fortsätta, oavsett vad, typ.

Och det blev extremt tydligt när jag läste @Fetaost s väldigt bra inlägg.
En typisk grej i min tidigare relation var att han kunde ignorera mig i typ ett halvt dygn, för att han var sur.
”Det är bara så jag hanterar situationer jag inte tycker om”

 

[Görel]

Jag vill ju bara att han ska förstå att det inte är okej att ha sådana skeva krav. Men han skulle aldrig kunna ta den kritiken med självinsikt.
Det krossar mitt hjärta

Jag tror ärligt talat inte att du någonsin kommer få honom att förstå som du önskar eftersom han inte vill det.

 

[AraSlei]

Helt ärligt var det nog mest tur.
Mina känslor svalnade till slut och ju mer han bad om att vi skulle fortsätta, desto mer ville jag därifrån.

Men det är först nu i efterhand som jag ser hur jag anpassade min egen personlighet för att han inte skulle bli arg eller sur, och för att undvika tjafs. Hur jag fick ont i magen när han ringde och jag kände mig pressad att prata i telefon, eftersom jag visste att han tyckte att vi skulle lägga en viss tid på telefonprat varje dag för att distansrelationen skulle vara värd att fortsätta, oavsett vad, typ.

Och det blev extremt tydligt när jag läste @Fetaost s väldigt bra inlägg.
En typisk grej i min tidigare relation var att han kunde ignorera mig i typ ett halvt dygn, för att han var sur.
”Det är bara så jag hanterar situationer jag inte tycker om”

Och jag måste också säga att jag verkligen inte tror att han gjorde detta som ett medvetet och aktivt sätt att manipulera mig - men det blev utfallet.

 

[startpompe]

Och jag måste också säga att jag verkligen inte tror att han gjorde detta som ett medvetet och aktivt sätt att manipulera mig - men det blev utfallet.

Så tror jag det ofta kan vara, det spelar ju ingen roll egentligen när man blir utsatt, men det kan ju bidra till någon form av förståelse/acceptans eller hur jag nu ska uttrycka mig. Alltså inte acceptera mannens handling utan för egen del.

 

[the_connemara]

Och jag måste också säga att jag verkligen inte tror att han gjorde detta som ett medvetet och aktivt sätt att manipulera mig - men det blev utfallet.

Så tror jag det ofta kan vara, det spelar ju ingen roll egentligen när man blir utsatt, men det kan ju bidra till någon form av förståelse/acceptans eller hur jag nu ska uttrycka mig. Alltså inte acceptera mannens handling utan för egen del.

Mycket så tror jag det var i mitt falk också. Vi var bara helt enkelt inte kompatibla och det ledde till ett destruktivt förhållande (åtm för mig, och han var såklart inte heller nöjd). Folk behöver inte vara ONDA eller GALNA för att ett förhållande ska bli totalt osunt och destruktivt. Det hade jag önskat att jag förstod tidigare. Då hade det varit lättare att inte att oavsett hur mycket välmening han hade (åtm verkligen trodde sig ha) bakom allt så behöver det ändå inte alls vara bra.

 

[Fetaost]

Och jag måste också säga att jag verkligen inte tror att han gjorde detta som ett medvetet och aktivt sätt att manipulera mig - men det blev utfallet.

Så upplevde jag det i mitt fall också. Jag tror inte han planerade att behandla mig som han gjorde och det mesta var nog omedvetet. Det var nog bara hans personlighet som var sån. Utan att han reflekterade över det. Självinsikten var obefintlig. Och ibland förstod/anade han nog att han gjort fel men hans dåliga självkänsla gjorde att han slog det ifrån sig istället för att ta det till sig.

Vid ett tillfälle sa han tom till en nära vän som hört och sett hans utbrott över mig "jag vill inte vara sån här". Det gav mig hopp. Men det blev aldrig någon förändring ändå. Och ingen uttalad insikt heller.

 

[Motacilla]

Värt att tänka på (och som folk ibland glömmer) är att det inte finns nån skild faktor som innebär att folk "är" på ett visst sätt och därför blir det si eller så.

Däremot BETER sig folk på olika vis. Ibland har folk insikt i sina beteenden, förstår vad som ligger bakom att vissa t.ex. saker irriterar och ibland har folk inte ens något intresse av att tänka på de sakerna.

Var och en kan påverka sitt eget beteende om den är motiverad till det.

Nu menar jag inte att TS ska försöka få mannen att ändra sig. Min avsikt är att säga att det finns inte EN orsak som går att påvisa som förklarar VARFÖR det är så här. Och det är enligt min mening onödigt att lägga tid på att analysera och fundera på händelsekedjor osv.
Den som ska göra det i så fall är mannen, OM han är intresserad av självutveckling och att ändra sitt BETEENDE.

Men som sagt, min uppfattning är att dynamiken här är så urspårad att det är lika bra att ta sin Mats ur skolan och gå vidare mot ett lyckligare liv.

 

[ameo]

För min mentala hälsas skull så söker jag objektiva tolkningar kring det nyligen utbrutna WW3 mellan mig och min karl.
Konflikten innefattar stundvis en krigsföring som 12åringar kan sköta bättre.
Låt mig presentera min (så objektiv som jag förmår)egen sammanfattning;

(Sambo går runt och städar, suckar och kliar sig i huvudet)
Jag-"är det något som är fel?"
Han- "jag är stressad över hur det ser ut här hemma."
Jag - "jag ska se till att börja imorgon, jag orkar inte idag. Andningen är fortfarande lite jobbig. Jag vill dega." (jag har covid)
Han - "Har jag sagt att du ska städa?"
Jag - "Nej, jag kände bara obekväm och kände att det var något som inte stämde riktigt så jag ville kolla läget. Jag vet att du vill städa och jag trodde kanske att du blev stressad av att jag inte gör något. "
Han - "Nej, det ser bara ut som skit här hemma och det stressar mig!" (Han har en otrevlig ton)
Jag - "Det förstår jag. Är du arg på mig?"
Han - "Nej. Varför skulle jag vara det? "
Jag - "Jag blev illa till mods av ditt tonläge och jag känner att du är upprörd. Jag förstår att du är stressad men du behöver inte ha den där tonen mot mig."

Om du går tillbaka till din trådstart, så här 13 sidor in i tråden, och läser vad du skrev igen.
Du frågar om något är fel och går direkt till svaret att du ska ta tag i att lösa det som är jobbigt för honom. Jag kan inte annat än att se det som en (inlärd?) försvarsmekanism för att det inte ska bli ännu värre.
Sen ser jag bara att det hamnar i ett "damned if you do, damned if you don't".

Som någon sa, oavsett vem det är som gör fel i ert förhållande, så är ni uppenbarligen inte bra för varandra. Det kan aldrig bli bra långsiktigt från det utgångsläget ni har nu.

 

[Red_Chili]

Och jag måste också säga att jag verkligen inte tror att han gjorde detta som ett medvetet och aktivt sätt att manipulera mig - men det blev utfallet.

Så var det i fallet med den respektlösa man jag var ihop med ett tag. Han VILLE vara snäll, det var tydligt, men han hade världens största offerkofta som fastlimmad på kroppen ihop med diverse andra problem och resultatet blev att hela världen skulle anpassa sig efter hans humör osv, annars var alla elaka. Han själv hade aldrig någon roll i det hela. Och visst, han försökte bättra sig, han tog t.o.m. och kontaktade vården när jag pratade om att vi helt borde bryta kontakten med varandra.

Men, det enda som hände när han väl hade fått hjälp med delar av sina problem var att han då hade ännu ett argument för varför jag skulle anpassa mig: "Nu har jag ju t.o.m. sökt vård för mina problem, nu är det dags för dig att anpassa dig!" Hans önskemål och krav var fortfarande orealistiska och hade jag inte varit så fruktansvärt uppmärksam på normaliseringsprocessen osv och rutit ifrån rejält vid flertalet tillfällen när han försökte sig på dumheter av olika slag så hade det garanterat blivit värre än vad det var.

Istället blev det att när jag röt ifrån så "kunde jag inte ta ett skämt" och så var det ändå jag som var dum på något vis, men jag gav mig inte, vilket gjorde att han var tyst och omöjlig att nå ett tag, sedan fick det typ rinna ut i sanden. Det gjorde det ju aldrig, utan det byggdes bara på mer och mer eftersom vi aldrig redde ut något ordentligt. Han vägrade.

Samtidigt var han en av de jag haft absolut roligast med, tyckte jag framförallt då. Han kunde också vara riktigt socialt kompetent, hade hyfsat stor umgängeskrets, bra utbildning, hyfsat lätt att få jobb, allmänbildad, snygg och kunde stundtals bete sig som om han hade ordentlig självdistans och kunde skoja och bjuda på sig själv. Men, solklart en av de värsta och mest påfrestande personer jag känt. Framförallt jämfört med killen jag träffar nu som är enkel att umgås med i alla tänkbara situationer, och alltid respektfull mot alla. Då hade jag dock ingen aning om att det kunde vara så enkelt, för jag hade aldrig upplevt det tidigare.

 

[Fetaost]

Jag tänker med rysningar på mitt ex standardsvar när jag försökte säga ifrån eller förklara hur jag kände inför något: "Spelar det nån roll? Var inte så gnällig nu"

Vips så kände jag mig som en jobbig och kvävande sambo....

 

[Atintwgulsno95]

Så var det i fallet med den respektlösa man jag var ihop med ett tag. Han VILLE vara snäll, det var tydligt, men han hade världens största offerkofta som fastlimmad på kroppen ihop med diverse andra problem och resultatet blev att hela världen skulle anpassa sig efter hans humör osv, annars var alla elaka. Han själv hade aldrig någon roll i det hela. Och visst, han försökte bättra sig, han tog t.o.m. och kontaktade vården när jag pratade om att vi helt borde bryta kontakten med varandra.

Men, det enda som hände när han väl hade fått hjälp med delar av sina problem var att han då hade ännu ett argument för varför jag skulle anpassa mig: "Nu har jag ju t.o.m. sökt vård för mina problem, nu är det dags för dig att anpassa dig!" Hans önskemål och krav var fortfarande orealistiska och hade jag inte varit så fruktansvärt uppmärksam på normaliseringsprocessen osv och rutit ifrån rejält vid flertalet tillfällen när han försökte sig på dumheter av olika slag så hade det garanterat blivit värre än vad det var.

Istället blev det att när jag röt ifrån så "kunde jag inte ta ett skämt" och så var det ändå jag som var dum på något vis, men jag gav mig inte, vilket gjorde att han var tyst och omöjlig att nå ett tag, sedan fick det typ rinna ut i sanden. Det gjorde det ju aldrig, utan det byggdes bara på mer och mer eftersom vi aldrig redde ut något ordentligt. Han vägrade.

Samtidigt var han en av de jag haft absolut roligast med, tyckte jag framförallt då. Han kunde också vara riktigt socialt kompetent, hade hyfsat stor umgängeskrets, bra utbildning, hyfsat lätt att få jobb, allmänbildad, snygg och kunde stundtals bete sig som om han hade ordentlig självdistans och kunde skoja och bjuda på sig själv. Men, solklart en av de värsta och mest påfrestande personer jag känt. Framförallt jämfört med killen jag träffar nu som är enkel att umgås med i alla tänkbara situationer, och alltid respektfull mot alla. Då hade jag dock ingen aning om att det kunde vara så enkelt, för jag hade aldrig upplevt det tidigare

Så var det i fallet med den respektlösa man jag var ihop med ett tag. Han VILLE vara snäll, det var tydligt, men han hade världens största offerkofta som fastlimmad på kroppen ihop med diverse andra problem och resultatet blev att hela världen skulle anpassa sig efter hans humör osv, annars var alla elaka. Han själv hade aldrig någon roll i det hela. Och visst, han försökte bättra sig, han tog t.o.m. och kontaktade vården när jag pratade om att vi helt borde bryta kontakten med varandra.

Men, det enda som hände när han väl hade fått hjälp med delar av sina problem var att han då hade ännu ett argument för varför jag skulle anpassa mig: "Nu har jag ju t.o.m. sökt vård för mina problem, nu är det dags för dig att anpassa dig!" Hans önskemål och krav var fortfarande orealistiska och hade jag inte varit så fruktansvärt uppmärksam på normaliseringsprocessen osv och rutit ifrån rejält vid flertalet tillfällen när han försökte sig på dumheter av olika slag så hade det garanterat blivit värre än vad det var.

Istället blev det att när jag röt ifrån så "kunde jag inte ta ett skämt" och så var det ändå jag som var dum på något vis, men jag gav mig inte, vilket gjorde att han var tyst och omöjlig att nå ett tag, sedan fick det typ rinna ut i sanden. Det gjorde det ju aldrig, utan det byggdes bara på mer och mer eftersom vi aldrig redde ut något ordentligt. Han vägrade.

Samtidigt var han en av de jag haft absolut roligast med, tyckte jag framförallt då. Han kunde också vara riktigt socialt kompetent, hade hyfsat stor umgängeskrets, bra utbildning, hyfsat lätt att få jobb, allmänbildad, snygg och kunde stundtals bete sig som om han hade ordentlig självdistans och kunde skoja och bjuda på sig själv. Men, solklart en av de värsta och mest påfrestande personer jag känt. Framförallt jämfört med killen jag träffar nu som är enkel att umgås med i alla tänkbara situationer, och alltid respektfull mot alla. Då hade jag dock ingen aning om att det kunde vara så enkelt, för jag hade aldrig upplevt det tidigare.

När kände du att du fått nog?

 

[Red_Chili]

När kände du att du fått nog?

Han började ju som sagt var själv med att söka hjälp för att förbättra läget, så då stannade jag. När han sedan verkade tycka att han var "klar" och det ändå inte var bra, då frågade jag honom varför vi alls skulle vara ihop.

Hans svar blev: "Jag mår bättre av det. Jag tycker att det är kul. Jag vill det. Jag tycker blablabla". Inte EN gång nämnde han något i stil med att "vi har kul ihop" eller tex "Jag har roligt och hoppas att du också har det" eller något sådant. Det var bara han, han, han och han. Och då sa jag åt honom att dra åt helvete. Efter det sågs vi aldrig igen. Han hörde av sig ett gäng gånger och bad om en andra (femtioelfte) chans, men jag stod på mig och blockade honom när han vägrade ge upp. Det enda jag ångrar är att jag inte gjorde det tidigare.

Kan tillägga att han också körde med hot om att ta livet av sig om jag lämnade. Ungefär ett halvår efter att vi gjort slut så hamnade jag att prata med en gemensam bekant. Bekantingen berättade hur exet fått jobb utomlands på bra företag och på alla möjliga sätt verkade må bra. Så tja, han tog inte livet av sig och fick det inte märkbart sämre av att jag bröt iaf.

 

[Nahar]

Off topic, och det kanske borde brytas ut, men jag har i mina studier läst mycket om snedfördelningen i diagnoser mellan kvinnor och män. Män diagnosticeras med ADHD och kvinnor med Borderline/EUPD - men jag undrar om inte fler män "borde" få diagnosen EUPD, för sådant beteende som många här beskriver, och som många av mina kvinnliga vänner också varit med om från partners, är ju klassiskt (att manipulera omedvetet på grund av osäkerhet, hota med att ta livet av sig om relationen tar slut etc.). Men det verkar som att när män beter sig på det här sättet så är det inte alls patologiskt? Eller handlar det om att män själva inte är mottagliga för en eventuell diagnos? Funderar på hur många som hade blivit hjälpta av att få den behandling som finns för EUPD, som vad jag läst mig till ändå fungerar ganska bra. Vem tjänar det egentligen att vi stämplar män som "förövare" och kvinnor som "sjuka", när det egentligen är samma beteende?

Återigen, off topic. Och för att förtydliga för @Atintwgulsno95 så menar jag inte att du på något sätt ska lägga dig i din partners psykiska hälsa här. Oavsett varför han beter sig som han gör så hoppas jag att du kan komma till en punkt där du kan lämna, för jag tror inte att någon av er kommer må bra i er relation när den nått den punkt där ni nu är. Och som jag skrivit på forumet innan har jag sett alldeles för många kvinnor i min närhet råka riktigt illa ut i relationer, och jag önskar att jag då kunnat se varningstecknen tidigare och hjälpa dem innan det blev för sent. Hjälp dig själv

 

[Motacilla]

Kom att tänka på visdomsordet: "kind women are not therapists" — dvs. bara för en kvinna är snäll och omtänksam så betyder det absolut inte att hon har något som helst ansvar för att ta hand om sin partners psykiska problem (i den mån sådana finns).

Man ska akta sig för att bli alldeles gränslös i sin strävan efter att förstå folk. Var och en har ansvar för sig själv och sina beteenden och känslor.
Behöver man hjälp får man uppsöka vården.

(Självklart ska man kunna förvänta sig stöd och förståelse från sin partner men det finns gränser även för det).

 

[Atintwgulsno95]

Han började ju som sagt var själv med att söka hjälp för att förbättra läget, så då stannade jag. När han sedan verkade tycka att han var "klar" och det ändå inte var bra, då frågade jag honom varför vi alls skulle vara ihop.

Hans svar blev: "Jag mår bättre av det. Jag tycker att det är kul. Jag vill det. Jag tycker blablabla". Inte EN gång nämnde han något i stil med att "vi har kul ihop" eller tex "Jag har roligt och hoppas att du också har det" eller något sådant. Det var bara han, han, han och han. Och då sa jag åt honom att dra åt helvete. Efter det sågs vi aldrig igen. Han hörde av sig ett gäng gånger och bad om en andra (femtioelfte) chans, men jag stod på mig och blockade honom när han vägrade ge upp. Det enda jag ångrar är att jag inte gjorde det tidigare.

Kan tillägga att han också körde med hot om att ta livet av sig om jag lämnade. Ungefär ett halvår efter att vi gjort slut så hamnade jag att prata med en gemensam bekant. Bekantingen berättade hur exet fått jobb utomlands på bra företag och på alla möjliga sätt verkade må bra. Så tja, han tog inte livet av sig och fick det inte märkbart sämre av att jag bröt iaf.

Hmm.. Ja det där med att hota med självmord är så jäkla fult.
Detr den värsta sorten av utpressning.
Jag är glad att du var modig nog att stå på dig!

 

[Atintwgulsno95]

Off topic, och det kanske borde brytas ut, men jag har i mina studier läst mycket om snedfördelningen i diagnoser mellan kvinnor och män. Män diagnosticeras med ADHD och kvinnor med Borderline/EUPD - men jag undrar om inte fler män "borde" få diagnosen EUPD, för sådant beteende som många här beskriver, och som många av mina kvinnliga vänner också varit med om från partners, är ju klassiskt (att manipulera omedvetet på grund av osäkerhet, hota med att ta livet av sig om relationen tar slut etc.). Men det verkar som att när män beter sig på det här sättet så är det inte alls patologiskt? Eller handlar det om att män själva inte är mottagliga för en eventuell diagnos? Funderar på hur många som hade blivit hjälpta av att få den behandling som finns för EUPD, som vad jag läst mig till ändå fungerar ganska bra. Vem tjänar det egentligen att vi stämplar män som "förövare" och kvinnor som "sjuka", när det egentligen är samma beteende?

Återigen, off topic. Och för att förtydliga för @Atintwgulsno95 så menar jag inte att du på något sätt ska lägga dig i din partners psykiska hälsa här. Oavsett varför han beter sig som han gör så hoppas jag att du kan komma till en punkt där du kan lämna, för jag tror inte att någon av er kommer må bra i er relation när den nått den punkt där ni nu är. Och som jag skrivit på forumet innan har jag sett alldeles för många kvinnor i min närhet råka riktigt illa ut i relationer, och jag önskar att jag då kunnat se varningstecknen tidigare och hjälpa dem innan det blev för sent. Hjälp dig själv

Jag försöker mitt bästa att samla mod. Tankarna slåss åt alla möjliga håll just nu. Det är skit jobbigt.
Ditt övre resonemang är ju väldigt intressant. - jag kan känna att gör vi tjejer fel så är vi labila, gör killar fel så har det för mycket "energi" eller saknar "stimulans" om man ska hårddra det.
Tjejer bär en allt större stämpel av svaghet och skam när det kommer till dessa fack vi fördelas.
Det skaver

 

[Red_Chili]

Hmm.. Ja det där med att hota med självmord är så jäkla fult.
Detr den värsta sorten av utpressning.
Jag är glad att du var modig nog att stå på dig!

Nä, det är inte den värsta sorten. Det hade varit värre om han hotat att döda mig eller mina hundar.

 

[Migo]

Och jag måste också säga att jag verkligen inte tror att han gjorde detta som ett medvetet och aktivt sätt att manipulera mig - men det blev utfallet.

Det här tror jag är jätteviktigt- manipulation och härskartekniker är sällan en medveten strategi, men det gör dem ju inte mindre destruktiva. Och det tar inte från utövaren ansvaret för skadan det orsakar...

 

[Nahar]

Jag försöker mitt bästa att samla mod. Tankarna slåss åt alla möjliga håll just nu. Det är skit jobbigt.
Ditt övre resonemang är ju väldigt intressant. - jag kan känna att gör vi tjejer fel så är vi labila, gör killar fel så har det för mycket "energi" eller saknar "stimulans" om man ska hårddra det.
Tjejer bär en allt större stämpel av svaghet och skam när det kommer till dessa fack vi fördelas.
Det skaver

Kanske kan det hjälpa dig att tänka på det lite som att hans beteende faktiskt är patologiskt? Alltså, om rollerna är de omvända så är det oftast så att kvinnan stämplas som "sjuk i huvudet" och killen lämnar - så varför ska inte du som kvinna lämna i samma situation? Det är ju, som flera andra skriver, hans och/eller vårdens ansvar om han nu vill förändra sitt beteende. På vilket sätt hjälper det någon att du dras ner i det hela och mår skit över det? Det går ju ändå inte att hjälpa någon som inte vill bli hjälpt, och hans beteende är direkt farligt för dig, oavsett varför det sker.

Till syvende och sist är det ju så: Det spelar inte någon roll varför han gör som han gör. Han skadar dig. Varför ska du leva med det?